Mette misshandlades och utsattes för sexuella övergrepp som barn
Mettes uppväxt präglades av misshandel och sexuella övergrepp. Upplevelserna har satt djupa spår och hon har drabbats av hallucinationer och hör röster. Men Mette har hittat ett sätt att hantera sina trauman från barndomen.
Mitt bland flyttkartonger och alla ägodelar som Mette höll på att packa ner upptäckte hon ett minne från när hon var liten. Med papper, tygrester och färgglada knappar hade hon förvandlat en gammal äppellåda till sin egen dockteater.
Hon hade gjort olika miljöer, vardagsrum och sovrum till den stora äppellåde-familjen. Familjen hade två hundar och en liten bebis och en farmor som också bodde i huset. Mette hade ägnat åtskilliga timmar åt att nitiskt bygga sin egen perfekta familj.
Min kreativitet har hela tiden räddat mig
– Min kreativitet har hela tiden räddat mig genom alla outhärdliga saker som jag tvingats vara med om. Det blev en flyktväg, en väg ut ur det kaos som jag levde i, berättar Mette Wolfram, 44 år, från danska Esbjerg.
Den gamla dockteatern som hon hittade har följt Mette under hela hennes liv. Fram till nu.
Tillsammans med sin man, Otto, ska Mette inleda ett nytt kapitel av sitt liv.
Paret ska flytta in i ett radhus som de länge har drömt om att få kalla sitt hem. Dockteatern har hamnat i en sopcontainer.
– Jag är lycklig nu, och även om jag är stolt över mitt verk som jag skapade när jag var 9–10 år gammal vill jag inte ha den sorgen med mig längre. Jag använde så mycket tid åt att skapa min drömfamilj, eftersom jag inte växte upp i en idyll, berättar Mette.
Såg sin mamma bli misshandlad
Ett av de tydligaste minnena som hon har av sin barndom är när hon som 6-åring plötsligt vaknade en natt eftersom det hördes höga ljud i huset. Det var inte första gången som hon hörde det, men det var första gången som hon gick upp för att undersöka var ljuden kom ifrån.
Mette lämnade sin säng och gick ner till köket där det konstiga oljudet verkade ha sitt ursprung.
Se också: Caroline om våldet: "Han kissade på mig och mamma"
När hon stod i dörröppningen till köket frös hon till is inför synen som mötte henne. Mettes mamma satt på en stol i köket med blod rinnande nerför ansiktet. Mammans pojkvän stod och frustade som en tjur i hörnet av rummet, redo att slå igen.
En kort tid därefter flyttade Mette och hennes mamma, som var skild från Mettes pappa. Men händelsen satte djupa spår i Mette. Sedan dess har hon i hela sitt vuxna liv kämpat en våldsam kamp mot sina trauman.
Det var då som jag började att få tvångstankar
– Det var då som jag började att få tvångstankar. I gamla anteckningsblock har jag skrivit att det var den natten, i köket, som monstret i mig föddes. Om jag hade varit tillräckligt modig då och undersökt ljuden tidigare hade jag kunnat rädda min mamma tidigare. Men det gjorde jag inte. Jag måste vara ond, tänkte jag, eftersom jag inte stoppade det onda måste jag vara orsaken till det, berättar Mette om de vanföreställningar som förföljt henne under större delen av hennes liv.
Våldet mot Mettes mamma var bara början på Mettes barndomstrauman. Några få år senare inleddes en rad av sexuella övergrepp som Mettes utsattes för. För att överleva har hon förträngt många av övergreppen, men hon minns att de skedde systematiskt fram till att hon blev tonåring.
Även om hemmet som Mette växte upp i var fyllt av otrygghet klarade hon sig bra i skolan. Hon utbildade sig sedan vidare till lärare och fick sitt drömjobb på en friskola, innan hon 27 år gammal blev sjukskriven.
Idag är hon förtidspensionär och har vid ett flertal gånger blivit inlagd på grund av psykisk ohälsa.
Barndomstrauman utvecklade sig till sjukdom
När hon var 21 år träffade Mette sin Otto, som hon genast hittade ro och trygghet hos.
Känslan var ömsesidig och strax innan Mette fyllde 23 år gifte hon sig med den fem år äldre mannen. Och när hon var på väg att få sin lärarexamen försökte de starta familj tillsammans.
Men Mette blev inte gravid.
Hon och Otto hade förgäves försökt få barn i två år när beslöt de sig för att de ville få en utredning om varför det inte fungerade.
Men under en gynekologisk undersökning bröt Mette ihop.
Jag hade blivit förstörd på grund av de sexuella övergreppen i min barndom
– Då insåg jag att jag var skadad. Jag hade blivit förstörd på grund av de sexuella övergreppen i min barndom. Fysiskt var jag inte skadad, men jag kunde bara inte klara av det. Jag hade inte fått behandling för mina trauman och plötsligt utvecklade de sig till en allvarlig sjukdom, minns Mette.
Svåra ångestattacker
Efter det blev Mettes ångestattacker värre. Skrämmande hallucinationer utspelade sig framför hennes ögon och röster i hennes huvud uppmanade henne att begå självmord.
När hon var 27 år var hon så psykotisk och självmordsbenägen att hon blev förtidspensionerad.
I 17 år har Mette därefter varit en patient inom psykvården. Hon har haft långa och korta perioder av att vara inlagd.
Genom hela den perioden har kreativiteten varit Mettes utväg i det outhärdliga.
– Jag har målat både rösterna i mitt huvud och några av mina psykoser, och ofta har det hjälpt mig så mycket att psykosen faktiskt har försvunnit. Det har varit min strategi att måla mig ut ur svåra tider, och jag tror att det kan hjälpa många att hitta sin egen strategi, säger Mette.
Hennes välmående blir bättre hela tiden. Hon har en överenskommelse med vården om att hon kan bli inlagd i upp till fem dagar när det behövs, för att förebygga att det blir riktigt illa.
Mette vet att steget mellan att plågas av tankar och att skada sig själv inte behöver vara långt, och då måste hon ringa för att bli inlagd.
Efter hand har det gått längre och längre perioder mellan sjukhusvistelserna. Men ett relativt färskt skärsår i hennes att arm avslöjar att hon ganska nyligen upplevde ett bakslag.
Jag vet mycket väl att jag aldrig kommer att bli helt frisk
– Jag vet mycket väl att jag aldrig kommer att bli helt frisk. Men jag har turen att vara förtidspensionerad, det gör det möjligt för mig att fokusera på att må bättre. Men visst var det ett jättestort nederlag att som 27-åring få reda på att man är för sjuk för att jobba och leva ett normalt liv, säger Mette.
Jobbar som volontär
När hon mår bra är hon djupt involverad i volontärarbete. Det är hennes sätt att ge något tillbaka när hon inte klarar av att bidra på arbetsmarknaden.
Under en tid har hon arbetat för en förening som riktar sig mot vuxna som lider av följder efter sexuella övergrepp i barndomen. Just nu jobbar hon inom en ny avdelning inom verksamheten, i Esbjerg, där det har skapats en gemenskap för de med liknande upplevelser.
Mette använder också sin långa erfarenhet av både psykiatrin och polisen till att hålla föredrag om hur man bäst tar sig an en patient som henne.
Jag vill ju inte dö, jag vill bara att det ska sluta att göra ont
– I början var jag skräckslagen när jag stod vid kajkanten, redo att hoppa, och polisen kom. Nu är jag mer lättad över att det kommer någon och räddar mig. Jag vill ju inte dö, jag vill bara att det ska sluta att göra ont, säger Mette.
Hon tycker att polisen alltid har varit väldigt vänliga och professionella när de har hämtat henne i olika sjukdomstillstånd och kört henne till sjukhuset. Och hon är glad att hon kan dela med sig av sina åsikter och erfarenheter.
Det är en stor tillfredsställelse för Mette att kunna bidra med något och vara en aktiv del av samhället, även om hon är sjuk.
Snart ska hon även vara en resurs för kommunen i Esbjerg. Då kommer politiker att kunna boka tid för ett samtal med henne och få höra om hennes erfarenheter som kan vara till hjälp när de ska fatta beslut om psykiatrisk vård.
På det privata planet är Mette och Otto redo att börja på något nytt. De fick aldrig barn och Mette har valt att sterilisera sig eftersom hon inte vågar tänka på hur hon eventuellt skulle kunna skada ett barn. Men nu ska paret flytta och när de kommit till ro i sitt nya hem hoppas de kunna skaffa en golden retriever som kan bli en del av deras lilla familj. De har redan bestämt vad hunden ska heta.
– Det gäller att hålla fast vid hoppet om att saker kan förändras. När man har det eländigt kan allt kännas fastlåst och statiskt. Men det ske förändringar, och saker kan bli bättre.
Svensk bearbetning: Charlotte Silfverberg
Foto: Claus Fisker och privat
