Caroline utsattes för våld och övergrepp: ”Han kissade på mig”

Caroline Cederquists första barndomsminnen är ljusa. Hon var sladdisen som skulle binda den brokiga bonusfamiljen samman. Men snart skulle fasaden krackelera. Pappa Nils drack och i fyllan blev han gränslös och elak. Caroline sökte trygghet hos sina äldre halvsyskon medan hennes mamma sällan fanns där för henne.

– Nu har jag insett att hon har narcissistiska drag. Hon ville inte se och stod aldrig upp för mig. Allt handlade om henne och hennes behov, säger Caroline och berättar hur en flytt till Kivik framställdes som lösningen på pappans problem med spriten: i det nya huset skulle allt bli bra!

Efter reklamen: Se Carolines berättelse här:

Men i stället blev det början på en nedåtgående spiral som skulle komma att prägla resten av Carolines liv. Pappans alkoholmissbruk accelererade och i boken beskriver Caroline hur äcklad hon blev av att se honom bakfull, illaluktande och med snoppen synligt dinglande där morgonrocken glipade.

Hennes roliga, snälla pappa var borta; han hade förvandlats till ett monster. Om natten, när hon ibland på barns vis kröp ner i sängen mellan sina föräldrar, fick han henne att ta på hans intima kroppsdelar.

Någonstans förstod hon att det var fel men när hon berättade för sin mamma möttes hon av bortförklaringar. Äsch, pappa hade nog bara tagit fel i sömnen, det var såklart henne han ville bli smekt av, inte sin dotter!

Pappans beteende blev allt mer bisarrt. Han hyllade Hitler och klädde sig i smyg i damkläder. Övergreppen fortsatte och Caroline kände sig ensam och vilsen. Hon stod sin syster Lena nära, det var till hennes famn hon flydde när föräldrarna gapade och skrek på varandra, men de äldre syskonen levde sina egna liv och flyttade tidigt hemifrån.

Mormor ljuspunkt i turbulent hem

De vuxna svek, ingen såg hennes rädsla och utsatthet. Den enda ljuspunkt som fanns i hennes liv var mormor.

– Hon var ingen kramig mormor. Men hon var snäll och fanns där. Hon betydde mycket för mig, säger Caroline.

Efter föräldrarnas skilsmässa omhändertogs hon och placerades på en psykiatrisk avdelning för barn. Orsaken var de sexuella övergrepp hon utsatts för i hemmet. Hon har fått läsa sina journaler och ställer sig undrande till att inga vuxna fanns där för henne, inte ens hennes mamma.

Efter en vårdnadstvist fick hon bo hos sin mor, men hennes far fick rätt till umgänge och hos honom vistades hon mestadels under loven. Han hade då träffat en ny kvinna. Det invaggade Caroline i viss trygghet. För inte skulle han väl förgripa sig på henne nu när han hade en ny kärlek vid sin sida?

Hon minns hur lättad hon blev när en kompis fick komma och hälsa på; nu skulle hon ha sällskap dygnet runt! Men tjejerna tilläts inte dela rum och misstankar uppstod om att Nils utsatte kompisen för övergrepp.

– När jag senare ställde mamma mot väggen och frågade varför jag behövt åka till pappa, trots allt som han utsatt mig för, slog hon ifrån sig och förklarade att hon inte hade haft något val. Om hon vägrat hade hon blivit bötfälld och det hade hon inte råd med, säger Caroline med en suck.

Relationen till mamman problematisk

I takt med att Caroline blev äldre suddades gränserna mellan mor och dotter ut. De rökte ihop, kollade på film och sminkade sig tillsammans som två väninnor snarare än förälder och barn.

Mamman påpekade ofta kokett hur omsvärmad hon var och hur ung hon såg ut; hon menade att de kunde tas för systrar.

– Jag var svältfödd på uppmärksamhet och såg upp till min vackra mamma. Jag gjorde nästan vad som helst för att få små smulor av bekräftelse. Stunderna av samhörighet fick mig att känna mig sedd. Men det var alltid på hennes villkor. Det kändes som om jag främst var till för att bekräfta henne och att jag aldrig var hennes förstahandsval på riktigt. Så snart hon hade en ny man i sikte handlade allt om honom, konstaterar Caroline, som när hon i tonåren ville prata om sina känslor blev bryskt avvisad.

– Mamma ville inte prata om det som varit och anklagade mig för att älta. Det var som att jag sårade henne genom att ens ta upp det. Så jag tystnade. Jag ville inte att hon skulle vara arg på mig och så snart hon kallade på mig igen kom jag springande i hopp om att äntligen få den kärlek och omtanke jag suktade efter.

Anklagade sig själv

För Carolines del innebar det att hon började ifrågasätta sig själv och sitt egenvärde. Var det henne det var fel på?

– Men någonstans hade jag kvar en förmåga att skilja på rätt och fel, vilket blev min räddning. Jag förstod redan i tolvårsåldern att mammas beteende var onormalt. Jag jämförde henne med kompisars mammor och såg att min var självupptagen och egoistisk, säger Caroline, som började ställa sin mamma mot väggen och ifrågasätta hennes oförmåga att prioritera sitt barn.

Men det hjälpte föga, för i första hand kom alltid männen. Flera av dem var destruktiva och våldsamma.

– Mönstret upprepade sig, mamma fogade sig och vid ett tillfälle flyttade vi till en ny stad för den nye mannens skull. Hon ville vara till lags och jag fick bara hänga med, trots att det innebar att jag fick bryta upp från skola och kompisar. Mina behov åsidosattes helt. I dag när jag själv är mamma är det obegripligt hur man som förälder kan agera så.

Det ultimata sveket kom när hennes mamma började flirta med en lite äldre kille som den 14-åriga Caroline i hemlighet var förälskad i.

– Jag hade i förtroende berättat att jag var kär, även om det inte var något mellan oss. Det dröjde inte länge förrän mamma förförde honom på en fest. Hon tog det sista förtroendet och efter det kunde vi inte ens ha kul ihop… jag var fruktansvärt ledsen och besviken på henne.

Under tonåren började Caroline spela teater. Det blev hennes livlina och väg ut ur barndomens mörker. Teatern blev en trygg famn där det fanns vuxna som såg och bekräftade henne. Hon fick beröm för sina fina rolltolkningar och kände för första gången att hon var betydelsefull och duktig. Men alla mynt har en baksida.

– Teatern var också min sköld och jag gömde mig bakom mina roller. Den blev en frizon men var samtidigt destruktiv. Bekräftelsebehovet trappades upp, jag gjorde nästan vad som helst för att vara ”någon” och till sist rasade jag. Fasaden rämnade och jag blev tvungen att möta mig själv, säger Caroline och berättar hur hon i tjugoårsåldern hamnade i en dysfunktionell relation.

Hon var skör och självbilden svag, vad riktig kärlek var visste hon inte.

– Jag har svårt att släppa människor in på livet, att verkligen blotta mig, säger hon.

Boken har hjälpt henne att acceptera barndomen

Hon tystnar en stund, drar en hårslinga bakom örat. Hennes livsberättelse rymmer så mycket sorg och smärta. Ändå ger hon ett lugnt och samlat intryck. Hon säger att hon har gått i terapi, bearbetat, reflekterat och sökt efter svar. Arbetet med boken har också hjälpt henne att acceptera.

I processen har hon läst sina gamla dagboksanteckningar, undanträngda minnen har flutit upp till ytan.

– Jag behövde skriva den här boken. För min egen skull men också för att visa att det går att överleva en svår barndom, det går att bryta destruktiva mönster och hitta en väg till att må bra igen.

Bröt med sin mamman

I boken berättar hon om sitt val att söka upp sin far på hans dödsbädd – trots allt han utsatt henne för. Då hade de inte haft kontakt på många år.

– Som dödssjuk blev han liten och svag och vi kunde korta ögonblick mötas i samförstånd. Jag förstod att han faktiskt hade velat ha mig och det betydde mycket. Jag fick möjlighet att säga det jag ville säga. Och när jag fick se foton på honom som liten pojke insåg jag att han bara var en människa. Något måste ha gått väldigt fel, för hur kunde han annars bli som han blev? Ingen föds ond, säger Caroline och tillägger att med sin far fick hon ett värdigt avslut utan att för den skull förlåta hans handlingar.

Modern är ett annat kapitel. De hade sporadisk kontakt fram till för tre år sedan. Mest för att Caroline ville ge sin dotter en chans att lära känna sin mormor. Men till sist kom hon till vägs ände.

– Hon äter all energi och påverkar mig på ett negativt sätt. Med henne blir jag som en tonåring, fräsig och irriterad. Jag har försökt att prata med henne, men hon lever i sin egen verklighet. I hennes värld har hon varit en jättebra mamma.

– Mammor sätts ofta på en piedestal, trots att de inte alltid har rätt att vara där. Jag har ofta fått höra ”men hon är ju ändå din mamma, hon har fött dig”. Ja, det är jag glad för. Men i övrigt har hon inte funnits där.

Caroline bestämde tidigt att aldrig bli som sin mamma. Hon skulle ge sina framtida barn närhet och alltid sätta dem i första rummet. Det löftet har hon hållit. Efter att äktenskapet med den i dag tioåriga dotterns pappa upplöstes har hon prioriterat sin dotter.

– Det viktigaste är att hon ska känna sig trygg, säger Caroline och medger att hennes föräldraskap på sätt och vis är präglat av hennes erfarenheter.

– Jag tenderar att förbehållslöst vilja ge min dotter allt det som jag inte fick, vilket gör att jag kan vara lite väl överbeskyddande. Jag har exempelvis svårt att bli arg på henne, för det påminner mig om min egen mamma och hur hon var mot mig. Jag curlar nog en del, vilket kanske inte är så bra. Men min dotter ska aldrig någonsin behöva tvivla på min kärlek, säger hon med ett leende.

Läs mer från #sistaslaget

På allas.se publicerar vi nu artikelserien #sistaslaget för att synliggöra våld mot kvinnor och för att säga att det räcker nu. Våldet måste få ett slut.

Allt material i artikelserien hittar du här

Foto och film: Jennifer Glans