Martine blev kidnappad och rånad
Martine Billing var 36 år och tvåbarnsmamma då hon mitt i livet ville testa på något nytt. Hon började på en folkhögskoleutbildning i ämnet textil med fokus på återbruk. Hon trivdes och det första året skulle avslutas med en resa till Afrika.
– Vi fick ett erbjudande om att åka till en folkhögskola i Tanzania för att hjälpa till med bistånd. För mig var det inte självklart att resa så långt och till en kultur som skiljer sig så från vår. Jag är lite av en fegis och den enda utlandsresan jag har gjort under hela mitt liv tidigare var en charter till Turkiet, säger Martine, som jobbar i en klädaffär i Göteborg dit hon pendlar från Kungsbacka där hon just nu hyr ett hus.
– Ja, jag ligger mitt i en separation, men har hittat ett hus intill barnens skola så jag och tjejernas pappa bor i närheten av varandra.
Det har nu gått tre år sedan Martine övervann sin rädsla och gav sig iväg på resan till Tanzania tillsammans med två lärarinnor, maken till en av dem och tre andra elever.
– Vi fyra tjejer kände inte varandra så bra innan, men blev väldigt tajta under resan. När vi hade landat i Dar es-Salaam och åkt på de skumpiga vägarna till den lilla byn Kilwa, där folkhögskolan ligger, möttes jag av en kulturchock. Det var också mycket grönare och mer kuperat än jag föreställt mig och oerhört vackert.
Martine och hennes vänner fick delta i workshops och de hade med sig allt från fotbollsskor till olika verktyg till skolans elever. Tiden i den lilla afrikanska byn gav nya perspektiv och blev en tankeställare.
Efter 17 dagar på bortaplan skulle det svenska gänget bege sig hemåt igen. Sista natten tillbringade de på ett hotell i Dar es-Salaam.
Två kidnappare i bilen
En av lärarna hade kommit överens med en man om att köra dem till flygplatsen i en större van så att de alla kunde få plats i samma bil.
Men istället kom två mindre bilar. Det blev en irriterad stämning, men det var inte helt oväntat.
– Jag hade under tiden i Afrika lärt mig att man måste ta allt med en nypa salt, att saker blir som de blir.
Martine klev in i en av bilarna tillsammans med en lärarna och den andras make.
I bilen satt även en man som skulle ha skjuts och hoppa av lite längre fram.
– Efter tio minuters färd hoppade mannen av. Sedan skedde allt väldigt snabbt. Två andra män hoppade in i bilen, den ena satte sig i mitt knä och den andre i lärarinnans. De skrek och ryckte i våra väskor och hotade oss med orden: ”Vi är maffian och vi kommer att döda er”. De var våldsamma och aggressiva och de tog våra kreditkort.
Trots åren som gått darrar Martine på rösten när hon berättar om traumat. Hon andas djupt och fortsätter:
– De åkte runt med oss i bilen och stannade vid en bankomat. Vi gav våra dem våra koder till korten, men lärarinnan gav medvetet fel kod och kidnapparna blev ännu mer aggressiva. Jag grät och skrek åt henne: ”Snälla, ge dem rätt kod. Jag vill träffa mina barn igen. Snälla, vi måste överleva det här”.
Martine menar att vi alla handlar på olika sätt i en sådan här situation.
– Förmodligen hade de testat hennes kod så många gånger att kortet spärrats.
Därefter följde en timme i skräck för Martine och hennes svenska medresenärer. De åkte runt till olika bankomater och testade svenskarnas kort. Bilen kördes runt i stan, hit och dit. Tonen mellan männen var hotfull och Martine kunde inte hålla inne sina tårar.
– De skrek åt mig att sluta gråta, men jag kunde inte. Jag har aldrig varit så rädd. Gång på gång sa de att de skulle döda oss och jag trodde verkligen att jag aldrig mer skulle få se mina döttrar.
Tappade minnet
Men när kidnapparna fått ut så mycket pengar som gick släppte de av Martine och de andra mitt i stan. Innan de hoppade ut krävde männen att det inte fick synas på dem att de gråtit när de klev ur bilen. Lyckligtvis hade de kvar en liten summapengar och kunde ta tuk-tuk till flygplatsen, där de andra väntade.
– Lärarinnan hade ringt till sin man under tiden då vi var kidnappade men männen hade tvingat honom skylla på trafiken. De såg direkt på oss att något hade hänt.
Martine har inga minnen från tiden direkt därefter, enligt de andra satt hon bara tyst hela flygresan hem. Väl på Landvetter möttes hon av sin dåvarande sambo och de åkte direkt till polisen för att anmäla rånet och kidnappningen. Även om de visste att de aldrig skulle få fast på förövarna…
Tiden som följde blev tuff för Martine. I skolan fick de samtala med en krishanterare. Men Martine hade blivit traumatiserad av händelsen och kämpade med mardrömmar. Hon blev lätt stressad, speciellt av situationer där hon upplevde att allt hände på nytt. Hotfulla röster eller höga ljud triggade igång traumat inom henne. Hon drabbades även av sömnsvårigheter. Samtidigt upplevde hon en oerhörd tacksamhet över att hon överlevt.
– Jag kände mig så lycklig över att få vara med familjen igen, säger Martine och berättar att hon lade ut ett inlägg om vad hon upplevt på Facebook. Hon fick massor av fin respons. Men det var syster Tinas svar som betydde mest.
– Hon skrev att hon fanns där för mig. Och jag visste, vad hon menade. Christina, som kallades Tina, hade en djupare förståelse kring det jag varit med om.
Systern i gisslandrama
Det osannolika är att Martines syster också blivit kidnappad. 1995 hade hon hamnat mitt i en av Sveriges värsta våldsturnéer, den som i media kallades ”Gisslandramat i Hallsberg”.
– Jag var bara 16 år när det hände. Min storasyster bodde med sin man Fredrik och deras fyra barn, varav en nyfödd bebis, på en gård utanför Idala i Kungsbacka då en bil hade sladdat in på deras gård och några män hade rusat in och huggit Fredrik med en kniv. Om och om igen.
– Männen drog tag i Tina och ville även ha med sig bebisen, men hon lyckas övertyga gärningsmännen om att det bara skulle innebära besvär. Min tre månader gamla systerdotter lämnades skrikande i sin spjälsäng i samma hus som sin blödande pappa. Tina släpades över Fredrik som badade i sitt eget blod. Hon trycktes sedan in i männens bil och kördes iväg.
Tina blev gisslan åt tre beväpnade män som var ute på en våldsorgie där närmare 30 människor blev offer. Det var brutalt våld, dödshot, kidnappningar och bilkapningar, en verklig mardröm. Det var bara slumpen som gjorde att ingen dog. Förmodligen var det Martines systers familj som råkade allra värst ut.
– Tina har berättat att männen hade sagt till henne att hon hade sett för mycket och skulle dö. Men min syster släpptes senare och blev fastbunden innan männen gav sig iväg till nästa offer.
Martine och Tina pratade inte mycket om det systern hade varit med om.
– Tina blev traumatiserad, sjukpensionär och kunde aldrig mer återgå till jobbet efter händelsen. Hon hade inte förmågan att hantera stress och klarade inte ens att åka och handla i en affär några kilometer bort utan att stanna bilen och sova en stund innan hon fortsatte.
Se också: Carolines barndom präglades av fylla, våld och övergrepp.
Försent
– Händelsen satte djupa spår som vi i familjen kunde se, men samtidigt ville hon inte oroa oss andra och fortsatte vara sitt glada, omtänksamma jag på ytan. Hon var familjens clown och hon pratade aldrig om traumat med oss andra. Hon bar det inom sig och jag kan bara ana vad hon gick igenom, säger Martine som nu inte kan hålla tårarna borta.
Ett år efter Martines drama dog Tina. Hon avled av jättecellsmyokardit, ett hjärtfel som orsakas av att cellerna i hjärtat förstoras.
– Hjärtat hade blivit så stort att det inte orkade jobba som det skulle, förklarar Martine som inte är förvånad att hennes syster dog av ett ” för stort hjärta”.
– Hon brydde sig verkligen om alla andra, mer än om sig själv. Jag frågade sällan henne hur hon mådde och hur hon påverkats av sitt trauma. Jag hade tillfällen, men tog dem aldrig, något jag ångrar så. Vi hade kunnat möta varandra men nu är det försent, säger Martine.
Innan Tina dog hade hon hunnit gå igenom en separation. Våldet som Tina och hennes man utsatts för påverkade dem på olika sätt och relationen höll inte, de gick åt olika håll.
– Nu är det samma sak för mig och min sambo.
Det har varit några tuffa år för Martine, men hon har lovat sig själv att från och med nu ska det bli bättre. Hon går till psykolog i omgångar, vilket hjälpt henne stundstals.
– Jag jobbar i en affär där jag har kollegor som varit och är otroligt stöttande. Att rida och vara med hästar gör mig mindre stressad och ger mig viss livsglädje. Jag är så enormt glad över mina döttrar, utan tjejerna hade jag inte överlevt. De är mitt allt. Och jag är så lycklig att jag inte blev mördad den där dagen i den där bilen i Dar es-Salaam. Så jag fokuserar på glädjen över att jag fick överleva.
Foto: Frida Funemyr
