Marita: Ture fick en ny chans hos mig – ett beslut jag aldrig kommer ångra

Efter reklamen: Se också: Här är de 7 mest populära hundarna – är din ras med?

För snart två år sedan fick min trogna livskamrat somna in efter nästan 13 år av trofast kärlek och kamratskap. Min älskade goldentik drog sitt sista andetag i hemmets lugna vrå, omgiven av dem hon älskade och hon lämnade ett stort tomrum efter sig.

Ett år senare kände jag mig redo att åter öppna både mitt hem och mitt hjärta för en ny vän och jag har alltid haft en känsla av att den dag jag bestämde mig för det så skulle jag veta när den rätta hunden dök upp.

Så en kväll satt jag och surfade på nätet och såg en annons för omplaceringsdjur. I samma ögonblick jag såg den lille rädde vovven på skärmen visste jag att det var han eller ingen. Jag hade egentligen inte ens tänkt mig en hane och absolut inte en hund från ett annat land som den lille killen var ifrån.

Tiken Benneth fick ett nytt hem

relationerEvelina: ”En man högg av min hunds ben med yxa”

Blev rörd av hans historia

Han hade kommit till Sverige tre veckor tidigare och sökte nu ett nytt hem. En kvinna här som brinner för de övergivna gatuhundarna i Rumänien hade tagit med honom hem för att försöka hitta ett nytt hem åt honom här i landet.

När jag fick höra hans historia och se bilder från hur han levt grät jag och tanken på hur många stackare som har det så och aldrig får en ny chans gör fruktansvärt ont.

Ett par dagar senare fick jag träffa honom. En liten, tufsig och skygg kille mötte mig och gjorde inte så stor affär av att jag kom. Det kändes som om han trots sin unga ålder, som veterinären bedömde till lite över året, redan sett och upplevt alldeles för mycket för att känna glädje och tillit över ännu en människa i sitt liv.

Trots det svala bemötandet från Ture som han hette bestämde jag mig för att ta honom till mig. Förvånansvärt nog fann han sig genast till rätta, som om han kände på sig att det var jag som var slutdestinationen för hans långa resa.

En resa som började när han befriades från ett liv i en kort lina på en trång bakgård. Så hade han haft det sitt första halvår, en yster liten valp full av livsglädje som aldrig fick känna på hur det var att busa med syskon och känna trygghet från en kärleksfull mamma och senare en förhoppningsvis lika kärleksfull människofamilj.

Efter att han befriats från sin torftiga tillvaro, vanskött och undernärd och med en fruktansvärd rädsla för människor i synnerhet män, kom han till ett härbärge för hemlösa hundar i Bukarest.

Eller åtminstone mindre än andra...

relationer8 hundraser som inte skäller

Även om människorna som jobbar på dessa härbärgen brinner för det de gör och värnar om hundarna, så är verksamheten ideell och det är sällan pengarna räcker till mer än det absolut nödvändigaste.

Lite halm i ett hörn på ett hårt cementgolv är oftast sovplatsen för dessa hundar och har de tur har de en gammal låda de kan söka skydd i när det regnar eller snöar. Det är flera hundar i samma inhägnad och när det är matdags är det den starkaste som vinner.

Mitt hjärta smälte när Ture accepterade min son

Jag ska inte säga att det varit en lätt resa dessa tio månader Ture har bott hos mig, men inte heller har det avskräckt mig från att i framtiden göra samma sak.

Till syvende och sist handlar det om massor av tålamod och kärlek, precis som det hade gjort om det varit en valp jag tagit hand om. Det sägs att man får räkna med minst ett och ett halvt år för att få en omplaceringshund trygg igen, oftast längre beroende på vad hunden varit med om.

Så jag har haft en otrolig tur med Ture som redan nu efter tio månader gjort stora framsteg, även om det fortfarande finns en hel del att jobba med. För att nämna ett exempel tog det nio månader för honom att acceptera min vuxne son medan han accepterade min vuxna dotter betydligt snabbare.

Den kvällen för en månad sedan när han kom fram och la huvudet i min sons knä för att han ville bli kelad med och kanske även få en godisbit, den kvällen glömmer vi aldrig.

Det är en sådan enorm glädje som fyller mig när jag numera möter ett par pigga, glada ögon fulla av kärlek och tillit i stället för de skygga, misstänksamma blickar han kastade i början, blickar som var fulla av rädsla och avvaktan.

Jag ångrar aldrig den dagen jag bestämde mig för att släppa in Ture i mitt hjärta och mitt hem och jag känner att vi har många underbara år framför oss tillsammans. Att ge en skadad själ en andra chans i livet är något jag varmt rekommenderar. Dock är det inget man ska ge sig på om man aldrig haft hund innan.

Nu lever Ture i kärlek och gemenskap och han har massor att ge av den varan själv. Oftare och oftare kommer han på eget bevåg och visar sin kärlek, både med puffar och en önskan om att få vara nära och då svämmar mitt hjärta över av kärlek för min egen älskade pälskling.