Märit: Jag drev min svärdotter till vansinne
Min svärdotter, Laura, charmade mig verkligen när hon kom in i vår familj. Alltid glad, öppen, söt och varm. Vår son, Mattias, hade verkligen träffat rätt.
Fem år senare blev Laura gravid, och vi fick vårt första barnbarn. Det var underbart. Vi hade turen att bo bara en halvtimmes bilfärd från de unga, så det var lätt att smita förbi, och det gjorde jag ganska ofta.
Laura verkade uppskatta mina besök, åtminstone i början, när jag helt naturligt och gärna erbjöd en hjälpande hand där det behövdes.
Jag startade en tvättmaskin, bytte deras sängkläder och dammsög hela huset. Allt sådant som annars lätt kan bli överväldigande när man precis har blivit mamma för första gången.
När jag svepte genom deras hem som en vit virvelvind, strödde jag generöst med mina egna erfarenheter som mamma. Jag delade med mig av goda råd om stort och smått, men mitt i min iver att lära Laura allt om att ta hand om och vårda en bebis, märkte jag inte att min kära svärdotter drog sig längre och längre ifrån mig.
Varför var de aldrig hemma när jag kom förbi?
En dag var varken Laura eller lilla Nils hemma när jag tittade förbi. Senare på dagen ringde jag för att höra om allt var okej. Det var Mattias som svarade på Lauras telefon. Och ja, allt var okej, hon hade bara varit på mammagruppen den dagen, men kunde inte prata just nu.
Några dagar senare åkte jag dit igen. Dörren var låst och ingen var hemma, så jag var tvungen att åka hem utan att ha uppnått något.
– Det är så konstigt, sa jag till min man när jag kom hem.
Lars tittade på mig som om jag vore helt från vettet.
– Vad är det som är konstigt? frågade han. Laura är en vuxen kvinna. Hon har väl ett liv även om hon är mammaledig.
– Självklart, svarade jag och drog mig lätt sårad in i mig själv.
Den kvällen ringde jag inte till Laura för att berätta att jag hade varit där. I stället väntade jag några dagar och försökte igen. Men Laura var fortfarande inte hemma och inte heller Nils. Kanske var det något allvarligt fel? Kanske höll de på att separera?
– Slappna av, sa Lars.
Ja, det kunde han ju säga.
Min son sa till mig på skarpen
Trots att jag alltid haft en nära relation till Laura kändes det konstigt att hon inte berättade vad som pågick. Det borde ju nästan vara något allvarligt, annars hade hon väl sagt det.
Jag försökte ringa till henne, men hon svarade inte. I stället ringde jag till Mattias.
– Hej mamma, sa han, som om inget hade hänt.
– Säg mig, är det något som är fel? Jag menar, är det något mellan Laura och dig?
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
– Vad pratar du om? frågade han och lät uppriktigt förvånad.
– Jag kan bara inte förstå att hon inte har varit hemma de senaste tre gångerna jag har varit där? Ni två är väl inte...
– Inte vadå?
– Jo alltså ... på väg att separera ...
– Sluta nu, avbröt min son. Vi har det jättebra. Laura behövde bara lite omväxling, så hon åkte till sina föräldrar ett tag.
– Omväxling? frågade jag med en klump i halsen.
Det måste ju trots allt betyda att de inte hade det så bra som han påstod. En lång tystnad rådde i andra änden, och mitt hjärta stannade nästan. Till slut kom det från Mattias:
– Mamma, du kommer inte att gilla att höra det här, men jag måste säga det. Du kväver Laura.
– Vad menar du? frågade jag chockad.
– Alla dina oväntade besök och fem miljoner goda råd ... Hon vill inte säga det till dig, så nu gör jag det. Laura behöver få lösa saker själv, eller hur? Vi vill båda ha din hjälp, men det måste vara när vi ber om det. Okej?
Pusselbitarna föll på plats
Det var tuffa ord att svälja och jag behövde sova på saken ett par gånger, men i slutändan förstod jag det väl.
Det var inte jag som hade fått ett barn, det var Laura och Mattias, och det bästa jag kunde ge dem var att visa förtroende för att de kunde klara uppgiften på egen hand.
Några veckor senare hade Laura och jag en fin och ärlig konversation om saker och ting, och därifrån började pusselbitarna falla på plats.
Jag är välkommen igen i den lilla familjen, för nu respekterar jag att jag måste låta bli att blanda mig innan jag eventuellt blir ombedd.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]