Karoline: Svärmor satte punkt för vårdnadstvisten
Rebecka och jag hade varit svägerskor i tio år. Vi var väldigt olika som personer, men jag tyckte mycket om henne. Och vi kunde stötta varandra i konflikter med vår gemensamma svärmor, som vi hade ett lite ansträngt förhållande till, då hon fortfarande curlade sina söner, Rasmus och Sebastian. Hon behandlade dem som stora barn snarare än som män i 35-årsåldern.
Ett väldigt förmildrande drag var dock att hon både avgudade och skämde bort sina fyra barnbarn.
En dag fick jag ett sms från Rebecka, som bad mig möta henne på ett café inne i stan. Hon hade något viktigt att berätta. Jag, som aldrig varit så förtjust i storstadens trängsel och buller, förslog att vi istället skulle träffas hemma i byn, där vi bodde ganska nära varandra.
Men Rebecka insisterade, så jag körde de nära tre milen in till stan, där jag efter mycket krångel till slut lyckades hitta en parkeringsplats.
När jag kom in på caféet var Rebecka redan på plats, blek och rödögd.
– Sebastian och jag ska dela på oss, sa hon.
– Va?!
– Vi är eniga om att det inte funkar längre.
Det var ingen hemlighet att Rebecka och Sebastian grälat mycket de senaste åren, inte minst om arbetsfördelningen. Sebastian hade ärvt sina föräldrars ålderdomliga inställning till könsroller och aldrig hjälpt till särskilt mycket med det praktiska därhemma, inte heller med deras tvillingar som nu hunnit bli fem år.
Strid om vårdnaden
Jag kunde inte ens föreställa mig att jag och Rebecka inte längre skulle vara svägerskor och snacka, skratta och skvallra om allt mellan himmel och jord.
– Men jag hoppas att vi två kan fortsätta att vara vänner, sa hon försiktigt.
– Självklart! utbrast jag.
– Det kanske inte blir så lätt som du tror. Sebastian tänker ta strid för att få vårdnaden om tvillingarna. Och han är övertygad om att ni kommer att backa upp honom.
– Varför skulle vi göra det? Vi vet ju att du är en fantastisk mamma!
Hon tog ett djupt andetag och visade mig ett hyreskontrakt på en lägenhet inne i stan.
Jag såg förbluffat på henne. Hon hade väl ändå inte tänkt att flytta in hit? Hon som nu var van vid frisk luft och öppna landskap – och vid att ha hela familjen, även farmor och farfar, inom räckhåll.
– Men Rebecka, suckade jag, varför ser du inte till att hitta något i närheten av där ni bor nu?
Hon skakade bestämt på huvudet.
– Du vet att det aldrig har varit min grej att bo på landet. Jag vill tillbaka till stan. Men då kommer Sebastian att ta strid för att barnen bara ska bo hos honom.
Bad om uppbackning
När jag kom hem igen var min man, Rasmus, upptagen med att spela fotboll med vår son i trädgården medan vår dotter satt uppe i sin trädkoja. Jag kunde inte alls fatta hur Rebecka kunde få för sig att flytta sina barn från idyllen på landet.
Medan jag var iväg hade Rasmus haft besök av sin bror, som bett oss att backa upp honom om Rebecka flyttade in till stan.
– Vad tycker du? undrade jag.
– Det är väl bäst för barnen att få vara kvar i den här trygga miljön, svarade Rasmus lite trevande.
– Men din bror kan ju knappt ens koka ett ägg, utbrast jag.
– Nej, men det behöver han väl inte heller. Mamma kommer säkert att hjälpa till med det praktiska.
Jag drog djupt efter andan. Även om barnen skulle bo hos Sebastian här ute på landet, så skulle det aldrig bli samma sak. Det hade ju alltid varit Rebecka som fyllt huset med liv. Det var hon som skruvade upp musiken, dansade och busade runt med tvillingarna. Och det var hon som kröp upp i soffan med barnen och läste böcker för dem.
Oavsett hur mycket de små pojkarna älskade sin farmor, så hade jag svårt att föreställa mig hur hon skulle kunna fylla tomrummet efter Rebecka. Å andra sidan hade jag även svårt att tänka mig dessa två energiknippen inspärrade i en lägenhet på femte våningen.
Nästa dag ringde Rebecka mig. Hon hade skrivit på lägenhetskontraktet, och nu när Sebastian tänkte kräva vårdnaden om barnen hoppades hon att hon kunde räkna med mitt stöd.
Situationen blev än mer tillspetsad när Sebastian en halvtimme senare ringde och bad mig och Rasmus att komma hem till mina svärföräldrar på familjeråd. Han ville försäkra sig om allas stöd vid en vårdnadstvist i rätten.
Synd om barnen
Sebastian satt redan med en massa juridiska papper framför sig när vi anlände. Medan tvillingarna och våra barn lekte ute i trädgården, hjälpte jag min svärmor ute i köket.
– Det är så förfärligt synd om barnen, sa hon och skakade på huvudet, tänk att deras föräldrar ska skiljas. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna ske i min familj.
Jag kände hur mycket jag redan saknade Rebecka.
När vi väl satt oss för att dricka kaffe berättade Sebastian upphetsat att han redan tagit kontakt med en advokat specialiserad på familjerätt. Sebastian kände sig optimistisk och menade att det var mycket som talade för att barnen skulle bo hos honom. Då kunde de ju stanna i sin trygga och invanda miljö.
– Men hur ska du klara att ta hand om både dem och allt annat själv? insköt min svärfar medan svärmor fyllde hans kaffekopp.
– Med uppbackning från min familj, speciellt med det praktiska, svarade Sebastian och sökte sin mors blick. Bara väggklockans tickande i vardagsrummet och barnen obekymrade lek utanför hördes i den tystnad som uppstod runt kaffebordet.
Plötsligt drämde min svärmor näven i bordet så att servisen skallrade.
– Att ni vill skiljas är ert beslut, Sebastian. Det kan vi inte blanda oss i, sa hon och fortsatte:
– Men vi kan pa inget sätt stötta dig i att splittra familjen. Det som vi däremot vill hjälpa till med är att se till att barnen kommer helskinnade igenom det här. Nu tycker jag ärligt talat att du ska ta ditt förnuft till fånga, riva de där papperen och behandla dina barns mor med respekt!
– Jamen mamma, protesterade Sebastian, hon tänker ju låta dem växa upp mitt i stan!
– Och du vill låta dem växa upp i ett hus där du aldrig är hemma till middag!
När ingen annan sa något insåg sig Sebastian besegrad. Jag tyckte faktiskt att han även såg en smula lättad ut där han lutade sig tillbaka i stolen.
Själv var jag hur som helst otroligt lättad då jag reste mig upp och hjälpte svärmor med att duka ut – medan männen som vanligt blev sittande vid bordet.
När hon lastade i diskmaskinen märkte jag att hon var lika ledsen som jag.
– Som jag kommer att sakna henne, viskade hon med tjock röst.
Jag la ifrån mig kökshandduken och gav henne en kram. Först nu gick det upp för mig hur mycket hon faktiskt tyckte om även sina svärdöttrar.
Stortrivs i stan
I dag stortrivs Rebecka och barnen i sin lägenhet i stan. Och det är inte bara Sebastian som nu insett att man kan bo så med barn. När jag besöker Rebecka med mina barn så hittar vi på allt möjligt kul, som att gå på utställningar eller hålla till på parkernas lekplatser. Ibland sätter vi oss bara på den mysiga gården vid hennes hyreshus medan ungarna leker med såväl varandra som andra barn.
Tvillingarna stortrivs också när de tillbringar en helg hos Sebastian ute på landet. De spelar fotboll och klättrar i träd. Och de springer över till farmor och farfar och blir bortskämda, medan Sebastian hänger tvätt eller lagar mat. Sedan han blev ensam har han nämligen blivit tvungen att ändra syn på gamla könsrollsmönster. Han engagerar även tvillingarna i hushållssysslorna, så att de kan lära sig att klara sig själva på sikt.
Svärmor kör på som vanligt. När hon samlar familjen är det fortfarande ”flickorna” som dukar av, medan männen blir sittande och diskuterar världsproblem.
När vi hjälps åt med disken och svärmor pratar på om olika hushållsgöromål, då brukar jag blinka till Rebecka. För trots skilsmässan betraktas hon fortfarande som en självklar del av familjen, och blir inbjuden till sammankomsterna.
Även om hon och jag ibland är oeniga med vår svärmor, så värdesätter vi henne mer i dag. Det är ju faktiskt inte minst hennes kärlek till hela sin familj, som fortfarande knyter oss samman.