Marianne och Nettan arbetar som sjukhusclowner

Den lilla pingisbollen studsar iväg över bordet, mot väggen och vidare. Tonårstjejerna Frida och Ronja kiknar av skratt och de rödnästa clownerna Siri och Sally peppar varandra med glada tillrop. Matchen på lekterapin vid Sunderby sjukhus, beläget mellan Luleå och Boden, har inte så stor publik, men det är en publik vars hjärtan värms av de klingande skratten.

Flickornas föräldrar pustar ut en liten stund. Det är en lättnad också för föräldrar när barnen får en paus från sjukdom och vårdavdelningar.

– Det är ju det som är det bästa med vårt jobb. När vi får lyfta fram det positiva, och avlasta både barn och föräldrar från det som är tungt. Ofta ser vi lättnaden i de anhörigas ögon, det är som att de gått runt och hållit andan, säger Nettan Öhrvall, 34 år, när vi sitter och pratar en stund innan clownnäsan åker på för dagens uppdrag.

Hon och Marianne Lindgren tjänstgör som sjukhusclowner och de tar sitt uppdrag på allvar.

– När den röda näsan är på plats är vi Siri och Sally, då kommer du inte att få ett vettigt ord ur oss, skrattar Marianne.

Erfarenhet av oro och sorg

Hon är 61-åringen som jobbat inom vården under större delen av sitt liv. Ändå hade hon från början farhågor inför hur hon skulle reagera på att möta svårt sjuka barn. Skulle det bli för tungt?

– Men det går jättebra, jag möter barnen i min roll som clown och jobbar med det friska. Men jag har också fått uppleva oro och sorg i rollen som anhörig, då två av mina egna barnbarn föddes med en svår sjukdom – primär immunbrist. Det har inneburit många och långa sjukhusvistelser. Ändå klarade sig inte mitt barnbarn Ida. Hon blev bara ett år och nio dagar gammal, säger Marianne.

Ida låg inte på sjukhus i Norrbotten, och Marianne behövde aldrig fundera på om det skulle funka att vara clown inför någon som stod henne så nära. Hon är osäker på om hon skulle ha klarat av det. Efter många års arbete som undersköterska och heminstruktör för hörselskadade och synskadade kom hon i kontakt med teaterns värld tack vare sin då 13-åriga dotter.

Efter ungefär ett år av oro, tuffa behandlingar och isolering på sjukhus orkade han inte mer.

relationerLovisa förlorade sin älskade son: ”Tiger kramade min hand – sedan somnade han in”

– Hon ville börja spela amatörteater och jag följde med henne. Jag upptäckte en ny värld där människor tilläts att växa. Det var min väg in i teaterns värld. När jag såg annonsen där Stassteatern (Lule Stassteater) efterlyste sjukhusclowner sökte jag in och blev antagen. Och på den vägen är det, säger Marianne.

Tränger sig aldrig på

Hon och Nettan tar en matbit och en kopp kaffe tillsammans med ”Överlekarna” på Lekterapin, samtidigt som de får en rapport om vilka barn som ligger inne för tillfället. De får veta vilka som nyss kommit tillbaka från en operation och vilka som snart ska iväg. När barnen fått lugnande medicin inför ingreppet är det inte lämpligt med spralliga clowner i rummet.

– Vi är glada när det är lite jobb, det betyder att få barn är sjuka. Men clownerna kan sakna barnen förstås, säger Marianne.

Just den här dagen är det flera små bebisar som ligger inne, några barn har precis rullats iväg till sina operationer och ett barn har kommit tillbaka. Det är oklart hur många barn som orkar med besök av Siri och Sally. Clownerna tränger sig aldrig på.

– Ibland säger barnen nej när vi knackar på och frågar om vi får komma in. I början blev jag lite besviken då, men nu tycker jag att det är bra. Barnen kan säga nej om de vill, de får acceptera så mycket annat när de vårdas på sjukhus men här kan de ta makten över sitt eget liv! säger Nettan.

Fortfarande slår sorg och saknad till med full kraft, något som omgivningen ibland har svårt att förstå.

relationerAnnas dotter dog i leukemi: ”Sorgen försvinner aldrig”

Tid för samtal för föräldrarna

Hon berättar att deras funktion ibland kan vara att ge föräldrarna andrum att prata med andra föräldrar. Som när föräldrarna till ett barn med nydiagnostiserad diabetes träffade föräldrar till ett barn som haft sjukdomen länge.

– Föräldrarna till det nyinsjuknade barnet hade ett stort behov av att prata och ställa frågor och då var clownernas roll att leka med barnen, så att föräldrarna fick tid för det viktiga samtalet.

Nettan har jobbat som skådespelare i många år och valde för tio år sedan att också ta uppdraget som sjukhusclown.

– Det här är det viktigaste och roligaste, men också det svåraste, som jag har gjort. Dels för att vi jobbar med sjuka barn, dels för att vi improviserar hela tiden. Vi måste läsa av situationen och anpassa oss efter den. Till skillnad från vanligt skådespeleri så är misstagen som små presenter i det här uppdraget. Jag känner mig privilegierad som får göra det här och möta barnen och föräldrarna. Vi får leka till hundra procent på fullaste allvar, säger Nettan.

Blev helt knäckt vid ett dödsfall

Det allra svåraste är när barn dör.

När dottern Almina dog, bara sju år gammal, insåg Maria hur hon kunde göra skillnad.

relationerMaria Brändström: ”Jag lever för att hjälpa romerna”

– Det känns så fel och orättvist. Jag har egna barn och kan föreställa mig smärtan som föräldrarna går igenom. Första gången ett barn dog blev jag helt knäckt. Jag låste in mig och låg i sängen och grät och grät. Då är det lätt att tänka att det vi gör inte spelar någon roll. Men det gör det! Vi kan trots allt ge barnen och föräldrarna en ljus stund mitt i allt det svåra. Jag har gjort hembesök hos palliativa barn och efteråt, när jag pratat med föräldrarna, har jag förstått att vi gör skillnad – både för barnet och de vuxna, säger Nettan och konstaterar att man får tillåta sig att bli ledsen.

Det är dags för Nettan och Marianne att gå in i omklädningsrummet, där förvandlingsnumret sker. De byter om till färgglada kläder och plockar fram varsin sminkväska. För att komma i rätt stämning slår Marianne igång barnmusik i mobiltelefonen.

– Jag har sytt mina plagg själv, säger Marianne och nynnar med i musiken när hon drar på sig plagg i orange och knallrosa.

Det är prickigt och färgglatt och skorna har ett barn på lekterapin dekorerat. De har sina speciella ritualer innan förvandlingen är komplett. Marianne går in på toaletten och tar på sig näsan. När dörren öppnas är det Sally som kommer ut!

– En, två, tre, tre, fyra …

Nettan räknar till tio och ner till ett igen innan hon utropar ”Siri!”

Då kommer clownen ut! Med den hembyggda flakmopeden ger sig Siri och Sally iväg mot barnavdelningen för att knacka dörr. De möter William, 2,5 år, som opererat halsmandlarna och är lite trött efter ingreppet. Sally blåser både upp ett ballongsvärd och en fågel åt honom, innan det är dags att gå vidare.

Ställer sig viktig fråga

Den här dagen bjuder på ett möte med elvaårige Edvin, som sitter i rullstol, och tonårstjejerna som mer än gärna utmanar Siri och Sally i en pingismatch innan de avslutar leken med ett rejält dopp i lekterapins bollhav. Det är trötta men glada clowner som vänder tillbaka till omklädningsrummet efter en halv dags lek och stoj.

Nu ska de bli Nettan och Marianne igen. Personer som ibland reflekterar över sitt engagemang.

– Är jag godhjärtad? Eller gör jag det här för min egen vinnings skull, för att känna mig behövd?

Marianne säger att hon ställer sig frågan ibland. Kanske är det både och. Marianne har i alla fall bestämt sig för att fortsätta att roa de sjuka barnen så länge hennes egna ben bär.

– Jag älskar uppdraget. Jag är ganska barnslig själv och här får jag leka. Jag kan leka med mitt femåriga barnbarn tills jag stupar, skrattar hon och konstaterar att hennes valspråk är att man ska ha kul så länge man lever.

Det tänker hon ha, både som Marianne och Sally.

Foto: Petra Älvstrand