Maria och Ahmad blev kära trots att de inte kunde prata med varandra
Den röda hingsten trampar lite oroligt men lugnar sig snart när Ahmad stryker den över halsen, samtidigt som Maria kliar den lite under pannluggen. De kommunicerar ljudlöst, nästan omärkligt med varandra, med små snabba tecken och leder hästen över gräset medan de diskuterar ridningen och träningen.
Ahmad El Mousa, 39, från Libanon, har bott i Sverige i 8 år. Maria Wästborn, 40, är född och uppvuxen i Finland och har bott här i 25 år. Maria är döv, Ahmads modersmål är arabiska. När de träffades bland islandshästarna hittade de snabbt ett universellt sätt att kommunicera med varandra – teckenspråket.
– Det är kärlekens tecken, skrattar de båda.
Det var bra personkemi mellan mig och Maria redan från början
– Ahmad var orädd, säger Maria. Han vågar använda mycket kroppsspråk och vi förstod varandra väldigt lätt. Han förstår mig bättre än många andra, kanske för att han kommer från en annan kultur där man inte är rädd för att kommunicera med gester och kroppsspråk. Vi blev goda vänner redan 2013 och sedan blev vi tillsammans och flyttade ihop för ca 1,5 år sen.
– Ja det var en bra personkemi mellan mig och Maria redan från början, vi är lika och talade ”samma språk”, på vårt eget sätt, säger Ahmad.
Han är svetsare och hade jobbat med avancerade svetsuppdrag i flera länder när han kom till Sverige.
Här träffade han för första gången i sitt liv på hästar, islandshästar, och blev helt fascinerad. Snart började han rida aktivt och lärde sig alltmer och slutligen bytte han jobb. Numera är han ryttare och islandshästtränare och håller på med en utbildning inom hästtandvård.
– Jag var bland annat med och tränade islandshästar inför VM i Berlin i augusti i år, säger Ahmad.
En av de hästar han tränade, Kolgrimur från Gunvarbyn, vann guld!
– Det bästa med Ahmad är att vi har samma stora häst- och djurintresse, säger Maria. Dessutom är han så mån om mig och min dotter Ella, 8 år.
– Ahmad är en aktiv person och jag uppskattar att han är så snabblärd, händig och duktig och kan fixa det mesta. Han backar inte för utmaningar och det är en självklarhet för honom att engagera sig i det svenska samhället.
Hemskt under kriget
De bor i en villa i Garphyttan, med hunden Amie, katten Gandalf och hamstern Martin. Ahmad äger dessutom ett islandshästföl och är delägare i den femåriga hingsten Eldur som han tränar. Tidigare arbetade han med träning av islandshästar på prisbelönta avelsgården Gunvarbyn i Dalsland och veckopendlade hem till Maria och Ella.
– Det var en mycket lärorik tid och jag fick verkligen en stor erfarenhet med mig därifrån eftersom jag var med och tränade flera toppenfina islandshästar inför avelsvisningar. Jag har även varit på Island och jobbat med hästar och lärt mig ännu mer av de främsta proffsryttarna där. Nu vill jag ta emot hästar för inridning och träning här hemma, säger Ahmad.
Maria ser också fram emot att hålla på mer med islandshästar.
Det var hemskt under kriget. Det bombades ständigt runt omkring oss
– Vi söker efter en hästgård.
Ahmad vill starta eget företag och ta in hästar för träning och även erbjuda hästtandvård. Och Maria, som haft kennel, vill ta upp det igen.
– När vi har hittat lämplig gård kommer vi att skaffa fler egna hästar, Ella är också mycket intresserad av ridning.
Ahmad är uppvuxen i en by i Libanon. Där fanns inga hästar, bara en gammal åsna. Sedan flyttade familjen till Beirut.
– Det var hemskt under kriget. Det bombades ständigt runt omkring oss. Vi var tio bröder och ganska fattiga. Pappa var skicklig på att laga det mesta och fick hjälpa många och redan som liten fick jag följa med honom. Sedan började jag jobba själv alla dagar efter skolan. Det kanske är därför jag inte är rädd för någonting, vare sig det gäller att laga en trasig tvättmaskin eller rida in en bångstyrig unghäst.
Maria kommer från Närpes, nära Vasa i Finland, känd för sina växthusodlingar, samt för sin speciella dialekt. Trots att Maria inte talar så mycket har hon en unik språkkänsla och klarar av att kommunicera på flera språk med teckenspråket. Hon använder också dator och läsplatta när hon kommunicerar på olika språk.
– Jag var döv när jag föddes. Jag är finlandssvensk och det fanns bara en finlandssvensk dövskola. Den låg nära Helsingfors och redan som sjuåring fick jag veckopendla dit med flyg. 1993 stängdes skolan, det var för få elever.
Maria valde att flytta till Sverige och fortsätta på Kristinaskolan i Härnösand. Därefter började hon på Sveriges enda riksgymnasium för döva och hörselskadade i Örebro och pluggade på barn- och fritidsprogrammet.
– Direkt efter studenten fick jag jobb. Jag arbetar som boendestödjare på ett boende för gymnasiesärskolan för döva och hörselskadade med adhd/autism samt funktionsvariationer eller tilläggsdiagnoser.
– Teckenspråksmiljön är mycket viktigt för mig och Örebro är Europas teckenspråkshuvudstad! Här finns många döva och medvetenheten om teckenspråket är hög här. Här har jag vänner som jag kan kommunicera med och känna samhörighet med. Och så har jag Ahmad, som verkligen ansträngt sig för att lära sig teckenspråket.
Kärleken kändes självklar
Maria har vuxit upp med olika djur. Hon har fött upp den stora hundrasen Laandseer (liknar Newfoundland) och vill börja med det igen.
– Jag har alltid tyckt om hästar men när jag var liten var min mamma så rädd, eftersom hon blivit svårt sparkad av en häst en gång. Jag fick inte börja rida hemma, men när jag gick i skolan började jag på ridskola och det fortsatte jag med i flera år. Min första ridtur på islandshästar var i Härnösand. Det var så roligt att jag fortsatte när jag kom hit till Örebro.
Efter en period som halvfodervärd åt en islandshäst lade Maria mer fokus på hundarna. Laandseer används som sim- och räddningshundar och hon tävlade i vattenprov, sim- och räddning med sina hundar, samt deltog på utställningar.
2013 började Maria rida hos Ånnaboda islandshästar utanför Örebro. Där blev hon alltmer engagerad och började hjälpa till med hästarna.
– Jag var även med som ledare på turridning, framförallt när ridgästerna ville ha en teckenspråkig guide.
Ahmad var också där och hjälpte till med hästarna och ledde ridturer och de två fann varandra direkt.
Allt kändes så självklart och kulturkrockar har de inte funderat så mycket på.
– Det är mest det vanliga, som man och kvinna kan man ha olika åsikter om mycket, något som alla andra känner igen, skrattar Maria.
Jag skulle vilja hjälpa framförallt barn och ungdomar från nyanlända familjer att få umgås med djur och vara ute i naturen
– Det kan även bli kulturkrockar mellan oss eftersom han är hörande och jag är döv. Det kan vara svårt ibland.
– Och vi tillhör båda två språkliga minoriteter i Sverige. Han med arabiska som modersmål och jag med mitt teckenspråk. Vi tycker båda att det är viktigt med bra kommunikation och ”pratar” mycket. Det gäller att man säger som det är och att man vågar fråga och vara öppen. Självklart kan det fortfarande dyka upp missförstånd mellan oss. Men för det mesta går det bra.
Religionen då? Hur funkar det med en muslim och en kristen?
– Det är inga problem, man får respektera varandra. Jag tror vi kan göra mycket bra saker tillsammans, som är bra även för andra, säger Ahmad.
Ahmad har en dröm:
– Jag skulle vilja hjälpa framförallt barn och ungdomar från nyanlända familjer att få umgås med djur och vara ute i naturen. Jag vet att det är många från arabisktalande länder som är rädda för djur. Deras barn växer upp här och de vill kanske börja rida eller ha en hund, men deras föräldrar är rädda och vågar inte. På vår gård skulle vi kunna öppna verksamhet för barn och unga och även bjuda in deras föräldrar. Jag tror det skulle betyda mycket för att man ska komma in i det svenska samhället. Det är nödvändigt när man bor här, säger Ahmad, som hoppas på att Örebro kommun är intresserade och stödjer hans projekt.