Kärleken till djuren förde Andreas och Emelie samman

Alaskan Huskyhundarna flockas ivrigt runt sin husse. Andreas Holte, 40, har tagit fram selarna och då vet de vad som väntar. Flockledaren Miss Sophie tar plats längst fram i ledet. Hon är gammal, men älskar fortfarande sitt jobb och ser till så att pulkan bakom flocken flyger fram längs spåret som Andreas och Emelie kört upp med skoter. Slingan startar bakom ett av parets hus och går genom skogen och över det bottenfrusna träsket.

– Jag brukar sitta i släden, säger Emelie Olander, 31, när hon sätter sig tillrätta framför Andreas.

Han styr sin flock med van hand. Så fort hundarna börjar springa tystnar gläfsandet och de fokuserar på sin uppgift.

Ekipaget tar sig ljudlöst fram genom landskapet där vintersolen får snön att glittra. Det är lätt att förstå varför Andreas fastnade för hundspannskörning så till den milda grad att han valde att flytta från Danmark till nordligaste Norrbotten. Han är dansken som i många år längtade efter snö och kyla.

– Jag växte upp mitt i Köpenhamn men har alltid varit intresserad av friluftsliv, jakt och fiske så efter gymnasiet sökte jag in till en friluftsutbildning i norska Alta. Min pappa bor i Norge, säger Andreas och berättar att en av lärarna hade slädhundar. Han tipsade den unge Andreas om ett jobb på en stor slädhundsgård i Alaska.

Fick en valp som tack

Det lät som ett spännande äventyr. Andreas fick jobbet och tillbringade ett helt år med att träna hundarna, mata dem, bygga hundgårdar och allt annat arbete som finns på gård med 250 slädhundar. Det var också där Andreas blev intresserad av draghundssport.

– När jag åkte hem till Danmark fick jag med mig en valp som tack. Det var så jag började bygga upp min egen hundflock, säger Andreas, när vi satt oss tillrätta i hans och Emelies hem i byn Bjumisträsk i Norrbotten.

Flockens äldsta medlem, Miss Sophie, ligger och tar igen sig i hallen. Hon har, med ålderns rätt, flyttat in till sin husse och matte. Resten av flocken bor tillsammans i en rymlig hundgård. De trivs i den snörika vinterkylan, rasen är framavlad för att klara ett hårt klimat.

– När jag flyttade till norra Sverige såg jag hur lyckliga hundarna blev. De hade bara fått dra släde på grus i plusgrader. Nu är de i sitt rätta element, både de och jag älskar kyla och snö, säger Andreas, som utbildade sig till veterinär efter hemkomsten till Danmark.

I fem år jobbade han på en veterinärklinik i Helsingborg, dit han flyttade när han pluggat klart. När en rad kliniker i norra Sverige började ”uppvakta” honom var han inte svårövertalad. Veterinärbristen var stor och Andreas var sugen på att testa norra Sverige. Vid det här laget hade han 12 hundar, flera av dem från egen uppfödning.

– Jag lastade in alla hundarna i en skåpbil och sedan körde vi norrut. Hundarna älskar att åka bil och när vi kom fram till vinterlandskapet visste deras glädje inga gränser, berättar Andreas som till en början bodde i bilen på parkeringen utanför djursjukhuset där han jobbade.

Vänskap blev kärlek

Under tiden letade han efter ett hus med avskilt läge, där han och hundarna kunde bo. Han fann vad han letade i den lilla byn Bjumisträsk, en bit ifrån Kalix.

– Husen är nästan gratis i den här byn och det är långt mellan grannarna, det var perfekt för oss, säger Andreas som under sina tre år som anställd på djurkliniken fick ett extra gott öga till en återkommande patient och hans matte.

– Emelie kom in med schäfern Dimas till kliniken flera gånger. Någon gång hade han ätit något olämpligt, en annan gång hade han blivit biten av en orm och så drogs han med en besvärlig hälta. Jag och Emelie klickade på en gång, säger Andreas med ett leende och berättar att han dessutom lätt går helt upp i sina patienter.

Även om hans och Emelies relation till en början var rent professionell så växte en vänskap mellan matte och veterinär.

– Jag hade ett jättestort förtroende för Andreas från första stund och rådfrågade honom ofta. Därför fortsatte jag att ha kontakt med honom även när han sa upp sig från kliniken för att starta en egen verksamhet. Jag började hälsa på hemma hos honom i Bjumisträsk.

Exakt när vänskapen slog över i kärlek kan varken hon eller Andreas svara på, men kanske var det i takt med att hon engagerade sig allt mer i Andreas projekt att starta en egen djurklinik i byn Töre. Hon hjälpte honom med förberedelserna och hälsade allt oftare på hos Andreas, där hon till sin glädje fick följa med på hundspannsturer.

– Men om jag ska vara helt ärlig så kunde jag från början inte riktigt förstå hur i all världen han kunde välja att bo här, skrattar Emelie, som idag knappt kan tänka sig att bo någon annanstans!

Jobbar nästan jämt

Hon säger att en stor fördel är att här inte finns några människor.

– Vi träffar så mycket folk på jobbet varje dag och då är det skönt att komma hem till lugnet och alla våra djur. Det är en kontrast som är väldigt vilsam för oss, säger Emelie.

Utanför fönstret går hennes hästar på lösdrift i hagen och så fort hon och Andreas har en ledig stund susar de iväg med sitt hundspann genom skogarna. Kärleken till djur har de gemensamt.

– Förra julen fick jag världens bästa julklapp. Jag fick en av hästarna i julklapp av Andreas. När jag öppnade paketet med den lilla leksakshästen, som symboliserade min gåva, blev jag så glad att jag började gråta, säger Emelie och ger sin sambo ett varmt leende.

Nu går Gigolo i hagen tillsammans med hästarna Hakuna Matata och Germund.

Emelie jobbar som djurvårdare på Andreas klinik, samtidigt som hon utbildar sig till sjuksköterska. Hund- och kattägare från hela Norrbotten och Västerbotten, men också från Norge och Finland, köar till kliniken med den duktiga veterinären och den enda skiktröntgenapparaten norr om Sundsvall. Paret jobbar nästan jämt och har väldigt lite fritid.

– Än så länge är det värt det. I framtiden – när det blir dags att bilda familj – prioriterar vi kanske annorlunda. För att leva som vi gör så måste man älska det man gör och båda måste trivas med att leva såhär, säger Andreas som alltid är redo att ta emot akuta fall på sin klinik. Om det så är mitt i natten.

– Om någon ringer i panik för att deras hund blivit påkörd så säger jag inte nej. Jag måste ställa upp, även om jag opererat hela dagen, säger han.

Andreas har ingen längtan tillbaka till Köpenhamn och storstadens brus. I Bjumisträsk fann han den perfekta miljön för slädhundssport och i Norrbotten fann han sitt livs kärlek. Han har hittat hem.