Läsarberättelse: Mamma lämnade oss aldrig i fred
När lägenheten under min blev ledig och min mamma entusiastisk föreslog att hon skulle flytta in, så visste jag inte riktigt vad ska skulle säga. Däremot visste jag varför hon var så angelägen. Efter skilsmässan från min pappa några år tidigare hade hon tappat det mesta av sitt umgänge och sociala liv, och inte lyckats komma på rätt spår igen. Hon var helt enkelt ensam. Och det var inte roligt att tänka på att hon satt så mycket själv.
Samtidigt kunde jag se fördelarna med att hon flyttade så tätt inpå oss. Eftersom jag ofta jobbade kvällar och helger fick min son Tobias tillbringa väl mycket tid ensam hemma. Han var förvisso 13 år gammal vid det här laget, men jag hade ändå dåligt samvete.
Se också: Det här är bästa åldern att bli mamma – enligt forskning
Så kanske skulle det kunna bli rätt bra ändå, för oss alla, tänkte jag. Jag såg framför mig hur mamma skulle stå med middagen redo när jag sliten kom hem från jobbet, och hur vi alla tre skulle komma närmare varandra. Och även om jag hade mina onda aningar så sa jag ja.
Så Tobias och jag hjälpte henne att flytta in, måla väggar och komma i ordning.
Det låter hemskt att säga, men det tog inte mer än ett par månader innan hon höll på att driva mig till vansinne. Jag hade gett henne en nyckel till min lägenhet och hon kom förbi konstant. Ibland var det för att hjälpa till med något, andra gånger bara för att sätta sig ner och prata. Hon var fortfarande arg över skilsmässan, så det var ett återkommande samtalsämne. Som de flesta mammor hade hon även åsikter om hur jag skulle tvätta kläder, tillaga kött eller putsa fönster.
Besvärades av mormors närvaro
Jag hade flyttat hemifrån redan som 17-åring, så jag tyckte att de där råden kom lite väl sent. Dessutom noterade jag att även Tobias var besvärad av sin mormors ständiga närvaro. Hon hade verkligen tagit fasta på det jag sagt om att han var för mycket ensam, och hon var full av idéer om vad de kunde hitta på. Problemet var bara att hon inte riktigt förstod att Tobias blivit tonåring och inte hade lust att hänga med henne på loppisar och annat.
Jag förde en inre kamp med mig själv. Jag hade dåligt samvete över att jag kände mig så irriterad på henne, för hon var till stor hjälp när det gällde matlagning och andra praktiska saker. Samtidigt visste jag ju att hon bara saknade att vara betydelsefull för någon.
Jag försökte prata med min pappa om saken, men han ville inte alls bli inblandad. Ibland övervägde jag att flytta, men det kändes ju inte heller vettigt. Jag sköt hela tiden upp det där samtalet jag borde ha med mamma, och nöjde mig med att snäsa av henne ibland när hon la sig i saker eller dök upp oanmält.
Exploderade av frustration
Så kom dagen då jag exploderade av frustration. Jag var slutkörd efter jobbet och gav uttryck för hur jag kände på det allra hemskaste sätt. Mamma blev både bestört, förnärmad och sårad.
Därefter hörde jag varken av henne eller såg till henne på ett och ett halvt dygn. Till slut gick jag ner och knackade på och så fick vi äntligen klarat av det där svåra samtalet. Jag bad om ursäkt för hur jag brusat upp och förklarade så gott jag kunde att vi behövde göra upp tydliga förutsättningar för vårt umgänge. Min son behövde också utrymme, så att han kunde spela datorspel eller hänga med sina vänner. Jag underströk dock att jag i grund och botten var glad för att vi såg varandra oftare nu än tidigare.
Det tog lite tid innan mamma kom över sin besvikelse, och det krävdes ett par samtal till utmed vägen innan vi hittade ett system som passade oss alla. Nu äter vi ihop två vardagar i veckan då jag jobbar nattskift, och om jag behöver hjälp med något annars kan jag alltid fråga mamma.
Jag har även fått henne att ta kontakt med några gamla väninnor, som tog emot henne med öppna armar.
Idag känns det som om vi byggt upp en ömsesidigt respekt, och därmed har jag och mamma nu också mycket glädje av varandra.
/Carina