Susanne: Jag förlät min mamma när hon fick alzheimer
När jag var barn, var jag mamma till min mamma. Jag var den vuxna, hon var barnet. Jag vet att jag tänkte väldigt tidigt att egentligen hade min pappa fyra fruar och ett barn. Inte fysiskt eller sexuellt, men det kändes så.
Hon var den sköra som alltid skulle aktas, ett äggskal. Jag och mina systrar var starka, kunde vänta med våra behov. Mamma skulle lindas in i bomull, så att hon inte gick sönder.
Alla utanför familjen såg min mamma som en sprudlande glad, trevlig och social person, kompetent och handlingskraftig. Hon var omtyckt på jobbet, och hade många vänner.
Hemma, såg vi en annan sida av henne. En litenhet, en massa ångest, som vi alla tassade på tå kring. Hela tillvaron var som ett minfält, styrt av rädslan att utlösa eller späda på mammas ångest. Likt en familj som är medberoende kring en alkoholist, fast helt utan missbruk och yttre missförhållanden.
I dag skulle man säga att hon led av psykisk ohälsa. Då var det bara ”det onämnbara”.
Pappa var min idol. Han var alltid lugn, inga tvära kast som gjorde en osäker. Honom kunde jag lita på. Han tog sig tid och såg mig. Mamma hade för fullt upp med sitt eget mående, för att riktigt kunna möta mig, därför räknade jag liksom inte med henne.
Enda tillfällena jag inte hade stöd av pappa, var när mamma och jag hamnat i konflikt. Då skyddade han alltid henne. Jag skulle be om ursäkt, oavsett vad som hänt eller vem som kan ha haft rätt.
Det spädde på min uppfattning, hon var den svaga. Jag var stark, ensam och egentligen elak, för man fick ju inte se ner på sin mamma som jag gjorde, det förstod jag instinktivt.
Se också: Småbarnsmamman Magriffe planerade sitt självmord
Processen mot försoning började när jag blev mamma
Åren gick. Jag flyttade hemifrån tidigt, mån om att bli självständig, inte som mamma. Jag fick själv barn. För första gången kände jag, att jag och mamma hade någonting gemensamt. När jag tittade på min dotter, kunde jag bättre förstå hur mamma sett på mig, och varför hon gjort si eller så. Jag upptäckte att kärlek inte alltid måste förstå, den kan vara intuitiv och finnas ändå, minst lika stark.
Detta var början på processen mot försoning, någonting som skedde inom mig. Något år senare, kunde jag med uppriktigt hjärta för första gången känna att jag älskade min mamma! Det var en väldigt skön känsla, och gjorde någonting mycket positivt även i min självbild.
Så kom alzheimer. Först smygande, nästan omärkligt. Sedan kraftigt och ohjälpligt. Mamma försvann in i en annan värld. Märkligt nog, blev detta en mycket god tid i vår relation. Sjukdomen gjorde att hon delvis glömde bort allt det där hon skulle oroa sig över, som legat över henne i alla år. Spärrar försvann, det gick mycket lättare att umgås.
Inte längre tabu att ta mammarollen
En annan sak var, att plötsligt blev det sant, det som varit tabu hela livet. Jag var vuxen, och mamma ett barn. Det var tillåtet att ha de rollerna nu. Med ens kändes allt så naturligt!
Mamma kände inte igen mig alla gånger, men hon visste att jag var någon hon tyckte om. Och jag tyckte verkligen mycket om min lilla söta mamma, som det inte längre gick att kommunicera med i ord. Vi kunde smeka kinden, hålla varandras händer. Vi kunde se på varandra och le. Det kändes som om hon såg mig, trots allt.
Min mamma kunde inte rå för hur hon mått psykiskt under hela min uppväxt, eller vad det fick för konsekvenser för familjen. Det bästa hon kunde ha gjort för oss barn, skulle ha varit att söka hjälp, så att vi fått chansen att ha en mamma som mådde bra. Men hon förstod inte det, och ingen hjälpte henne att förstå.
Pappa förstod inte heller, han begrep sig bara på att kapsla in. Så tragiskt, tänker jag nu, ett sådant slöseri med liv, allra helst för mammas skull.
När jag ser tillbaka på mitt liv, och tänker på mamma nu, är det de goda sidorna jag ser. Allt annat är förlåtet. Det har tagit många år, och många timmars bearbetning för mig, men det gamla har ingen makt över mig längre.
Det jag ser är att jag älskar henne, och är glad att just hon var min mamma.
/Susanne