Malin öppnar sitt hem på julafton: ”Har själv så hemska julminnen”
I dag njuter Malin av helgen och öppnar sitt hjärta och hem för att andra ska få en god jul.
I Rutvik, en liten by utanför Luleå, lyser adventsstjärnorna och julgranen är pyntad med röda dekorationer. Doften av pepparkakor och glögg sprider sig, och julefriden har infunnit sig hemma hos Malin Henriksson, 26 år och sambon Magnus Larsson, 27 år.
Se också: Så får du ekonomin att gå ihop i jul
Malin strålar av glädje och ingen som ser henne kan ana hennes mörka bakgrund. Hon utsattes för både psykisk och fysisk misshandel när hon växte upp med en missbruk mamma.
Malin har länge haft en dröm –att kunna öppna sitt hem för människor som inte har någon att fira julafton med och de som saknar ekonomiskt möjlighet att ge sina barn en fin jul.
Som treåring blev jag mamma till min mamma
– Nu när vi bor i hus har detta kunnat bli verklighet, säger Malin och smakar lite på glöggen.
Det hela började med ett facebookinlägg, där hon berättade varför hon ville ge tio personer möjlighet att fira jul tillsammans med henne och sambon. Det tog inte lång tid förrän alla platser var bokade. Malin står för hela kalaset, även julklapparna.
– Det blev ett stort intresse men jag insåg att vi inte får plats med fler än tio gäster.
Hon går fram till fönstret och tittar ut och sätter sig sen ner i soffan och visar ett foto på sig och mamma Susanne. Bilden togs när mamman var lycklig och drogfri. För det blev hon de sista åren i sitt liv.
Inte haft någon barndom
I samma sekund kommer sorgen över Malin och tårarna rinner. Hennes minnen av barndomens jular är ångestfyllda.
När klasskamraterna var glada och förväntansfulla inför för jullovet, visste Malin att hon skulle få torka spyor efter mamman och vara orolig för att hon skulle ta en överdos.
– Jag har inte haft någon barndom. Jag vet inte hur det är att vara barn. Redan som treåring blev jag mamma till min mamma.
Jag fick höra att jag var en knarkunge som ingen ville ha
Susanne var tung narkotikamissbrukare, tog droger som heroin, amfetamin och alkohol i kombination av tunga morfinpreparat. Hon flyttade till Boden från Göteborg när hon var 30 år, i förhoppning om att kunna komma bort från missbruket.
– Men, det blev tvärtom, i Norrbotten var drogerna lättillgängliga. Återigen hamnade hon i missbruk, och träffade en man som även han hade drogproblem. Susanne blev gravid, men mannen ville inte ha med barnet att göra.
Malin växte upp med sin mamma och hon beskriver att hon tidigt tvingades att bli vuxen, ta ansvar för disk, tvätt, matlagning och städning.
Hon gömde pengar hon kom över, för att kunna handla mat. Annars gick allt till droger. Susanne hade ofta män på besök, och de var inte snälla mot dottern. Mitt i natten kunde de slita upp dörren till Malins rum och släpa henne till badkaret och vrida på kallvattenkranen.
Där fick hon sitta och skaka av kyla. Det kunde pågå i flera minuter. Mamman satt och såg på, och när Malin bad dem, sluta skrek männen: ”Ge henne vad hon tål”. När de var nöjda och ansåg att underhållningen var över gick de därifrån, och släckte lampan.
Malin sätter händerna för ansiktet.
– Jag satt kvar i flera minuter och grät, sedan klev jag upp och torkade mig torr. Med ångest och oro grät jag mig till sömns. Det hände även att Malin fick stå mot väggen och vara måltavla när männen kastade glasflaskor på henne.
– De sa till mamma att om de inte fick göra så, skulle hon inte få några droger. Hennes kärlek till missbruket var starkare än till mig.
En annan gång kom några våldsamma män till lägenheten, och bad att få pengar av mamman. Malin, som bara var sju år, sprang och gömde sig under sängen. När männen förstod att det inte fanns några pengar, slet de fram Malin och hängde henne upp och ner och misshandlade Malin så att blodet rann och fem revben knäcktes.
– Jag tog slagen för att skydda mamma, säger Malin, som hade blåmärken över hela kroppen. Susanne sa att hon måste sminka över allt.
Det hände att Malin fick gå flera dygn utan mat, för det fanns ingen mat hemma. Hon blev också utsatt för mammans aggressiva humör. Gjorde hon något mamman inte gillade kunde hon bli inlåst i garderoben upp till ett dygn. Ställde hon dammsugaren på fel ställe, kunde mamman bli arg och snöra dammsugarslangen runt Malins hals, medan hon skrek att hon skulle strypa henne.
– Jag fick höra att jag var en knarkunge och att hon inte ville ha mig. Jag tänkte många gånger att jag inte vill leva längre. Ingen märkte hur jag mådde för jag fick lära mig att ha en fasad utåt.
Skolan slog larm
Malin minns hur hon en gång vaknade mitt i natten av att mamman skrek. Genom nyckelhålet i sin dörr till sovrummet kunde hon se in i köket, där mamman utsattes för en våldtäkt. Malin låste dörren om sig och kröp under täcket och bad att det skulle sluta.
– Jag har så många hemska minnen att jag inte själv förstår hur jag orkade. Men mamma sa att jag var hennes skyddsängel och utan min hjälp skulle hon inte klara sig.
– Ibland var mamma snäll mot mig och jag fick sitta i hennes famn och hon kramade om mig, åh vad gillade det. Då tänkte jag, mamma älskar nog mig ändå.
Jag vill fylla huset med glädje och kärlek
Malin började komma till skolan med slitna kläder och blev magrare och svagare. Av ren utmattning föll hon ihop på golvet i skolan.
Då insåg hennes lärare att allt inte stod rätt till, tog henne till sjukhus och kontaktade socialen. Malin, som då var 8 år, bodde hos läraren under tiden utredningen pågick.
– Jag var livrädd att mamma skulle göra sig illa. Hur konstigt det än låter längtade jag efter henne och ville hem.
Vid mötet med socialen kom mamman in sminkad och med rena kläder och hon kunde tala för sig.
– Jag kände inte igen henne, hon såg så annorlunda ut. Jag fick åka hem samma dag men redan på kvällen började helvetet igen. Mamma kunde konsten att sminka över allt och spela teater.
Två år senare kom vändpunkten. Susanne träffade sin stora kärlek Ingemar, de blev förälskade och han ville hjälpa henne. Han hade aldrig tagit droger och insåg tidigt att något var väldigt fel. Han såg till att Susanne kom till ett behandlingshem och hon blev drogfri. De flyttade från Luleå till Korpilombolo i Tornedalen, till Ingemars barndomshem.
– De gifte sig och Ingemar blev min pappa och behandlade mig som sin egen dotter. Han räddade våra liv. Mamma och jag började få en mer sund relation till varandra, men vi pratade aldrig om det som hänt.
Förlät sin mamma
Susanne fick jobb som kyrkvärd i Svenska kyrkan och hon och Malin började tillsammans åka runt till skolor och föreläsa om sina liv och vad följden kan bli för den som börjar med droger. Men varje gång Malin skulle prata gick Susanne ut. Hon klarade inte av att höra hur illa hon hade behandlat sin dotter.
När Malin var 18 drabbades hennes mor av cancer i bukspottkörteln. Hon var då 52 år och dog sex veckor efter att hon fått diagnosen. Malin var med sin mamma varje dag på sjukhuset.
Innan hon gick bort frågade hon Malin:
– Kan du någonsin förlåta mig för allt ont jag har gjort dig?
– Mamma, jag har förlåtit dig för längesedan, nu måste du förlåta dig själv, svarade Malin.
Det finns barn där ute som har ett likadant helvete som jag hade. Barnen skyddar alltid sina föräldrar, hur än elaka de än är. För det enda man vill är att bli älskad av sin mamma och pappa
Dagen efter dog Susanne och efter mammans död bröt Malin ihop totalt.
Alla minnen hon tryckt undan kom ikapp henne, och hon fick söka professionell hjälp för att bearbeta det hon gått igenom under sin barndom. Ett år efter mammans död gick också Ingemar bort.
– Då förlorade jag även min pappa. Malin tystnar och tittar på fotot på Susanne.
– Jag har förlåtit henne men jag önskar att jag fått svar på varför hon behandlade mig som hon gjorde. Jag har själv barn och jag skulle aldrig kunna göra så.
Minns kaosjularna
Malin är stolt över sig själv och över vad hon lyckats åstadkomma med i sitt liv. Hon gick ut med bra betyg från skolan, sökte vidare till universitetet och utbildade sig till socionom.
I dag arbetar hon som lärare. Hon älskar sitt jobb, men har en dröm om att kunna föreläsa mer och utbilda politiker och tjänstemän om hur det är för barn att växa upp i ett missbrukarhem.
Malins föreläsning handlar om hennes resa, och hur det är att leva i ett missbrukshem. Hon trycker på vikten av att barnen måste få hjälp i tid.
– Socialen brydde sig inte om mig, de gjorde aldrig en uppföljning, de gick på mammas berättelse. Hade inte Ingemar kommit in i vårat liv, vet jag inte hur det hade gått för oss.
– Det finns barn där ute som har ett likadant helvete som jag hade. Barnen skyddar alltid sina föräldrar, hur än elaka de än är. För det enda man vill är att bli älskad av sin mamma och pappa.
För Malin känns det extra viktigt att öppna sitt hem för andra som inte har möjlighet att ge sina barn en fin jul. Hon kommer ihåg hur det kändes att komma tillbaka efter jullovet, efter en jul i totalt kaos.
– Jag hoppas att jag ska ha möjlighet att göra detta varje år framöver, att fylla huset med glädje, kärlek och givmildhet, säger Malin.