Läsarberättelse: Flickorna gav mig julglädjen tillbaka
Julen hade blivit ett stressmoment för mig. Och detta året kändes det extra jobbigt för det var min och Stefans tur att stå för firandet.
I vår familj turas vi om. Förra året var det Mona, Stefans syster, som arrangerade allt och hon hade tagit i för kung och fosterland. Allt från konfekt till pynt hade hon tillverkat från grunden och alla imponerades.
– Ja, men jag älskar ju julen sa Mona.
– Det var jättefint, sa Stefan när vi körde hem och våra tvillingar Sara och Sofia på sju år instämde:
– Det där snölandskapet var så häftigt! Kan inte vi göra ett sådant nästa år?
– Vi kan ju försöka sa jag väl medveten om att min kreativa förmåga inte skulle räcka till. Men vi försöker, tänkte jag optimistiskt.
Men min optimism försvann snabbt. Året som följde blev tufft.
Stefan fick virus på balansnerven och det tog nästan hela året för honom att komma i form.
Min man sa upp sig
Under tiden fick han erkänna att jobbet som butikschef blev alltför påfrestande och han sa upp sig. Men det var inte så lätt att skaffa ett nytt och till sist fick han ta nattarbete inom livsmedelsindustrin.
Vår ekonomi var körd i botten. Situationen blev inte bättre av att jag blev förbigången på min arbetsplats. Tjänsten som jag trodde jag skulle få gick till en annan. Min arbetsglädje försvann.
Julen närmade sig och jag var trött och uppgiven. Flickorna märkte det.
– När ska vi göra julgodis? undrade de. Och julpynta? Du lovade att vi skulle göra ett snölandskap, ett sånt som faster Mona hade förra året.
Inga pengar till julfirande
– Ja, ja vi får se, sa jag, men jag visste att det skulle bli en mager jul för vår ekonomi tillät bara blygsamma julklappar och vi hade knappt råd med julmaten.
Jag försökte prata med Stefan men la ner det. Han var känslig för stress och all hans energi gick åt till nattarbetet.
Men jag var inte medveten om hur sliten jag själv var förrän Sara med allvarlig min satte sig mitt emot mig vid köksbordet och frågade.
– Mamma, är du ledsen? Ser du inte alls fram emot julen?
Började gråta
Jag öppnad munnen för att säga att självklart gjorde jag det, men det kom inga ord, bara tårar. Sara kom fram till mig, jag kramade henne och viskade:
– Förlåt, jag är bara så trött.
Min dotter tröstade mig.
– Det är okej, mamma. Sofia och jag kan hjälpa dig. Vi kan fixa julen i år.
Jag log genom tårarna. Flickorna hade fått klara mycket själva när Stefan var sjuk och det gjorde ont att se hur Sara tog på sig ansvaret.
– Får vi pynta? Du behöver bara ställa fram jullådan så ordnar Sofia och jag resten.
Jag gjorde en analys av situationen och kom fram till att det var Monas insats förra året som spökade. Allt hade varit så fint och innerst inne närde jag en önskan om att leva upp till hennes standard.
Flickorna tog över
Men så skakade jag på huvudet åt mig själv. Livet var svårt nog just nu och mina döttrar erbjöd sig att hjälpa mig. Varför skulle jag då tävla med Mona?
–Självklart får ni det, sa jag och gick för att hämta jullådan.
Flickorna gav upp ett glädjetjut.
–Pynta på ni bara, så gör jag lite varm choklad.
En timma senare var de klara. Det hängde julpynt överallt, än här och än där och det såg ärligt talat inte klokt ut, men glädjen i deras ögon gjorde mig varm om hjärtat.
När Stefan kom hem berömde han dem men senare frågade han mig om jag verkligen skulle ha allt det där tingeltanglet framme. Jag ryckte på axlarna.
– Vem bestämmer hur det ska julpyntas?
Stefan förstod och jag fick lite energi av det.
Jul på nytt sätt
Alla de här tankarna om att allt skulle vara så himla perfekt på julen hade gjort mig beklämd. Jag beslöt att frångå kraven.
–I år gör vi på ett annat sätt, sa jag.
Följande helg gjorde flickorna och jag julgodis och pepparkakor.
Sara skar pepparkakor som inte såg kloka ut och jag och Sofia gjorde konfekt i form av fiskar, ormar och monster. Ju fulare desto bättre. Resultatet såg galet ut, men det kändes bra.
Bad om hjälp
Men hur skulle jag orka med maten?
– Ring Mona, sa Stefan. Och jag kan faktiskt också trilla köttbullar. Det var skönt att säga som det var. Vi behövde hjälp.
– Jag vet att ni haft det tufft, jag gör gärna maten, sa Mona.
När vi köpte gran förbarmade sig flickorna över ett synnerligen fult exemplar som vi fick gratis.
–Varför ska det här trädet inte få bli julgran med fina saker i grenarna?
– Sara och Sofia, nu har valt den perfekta granen, sa jag. Julen blev annorlunda men finare än på länge.
Alla berömde flickorna. Godiset och pepparkakorna gav upphov till många skratt och granen i vardagsrummet påminde om att man inte behövde sträva efter det perfekta. Det blir bra ändå.
Mina fina flickor, Mona och resten av familjen hade hjälpt mig så mycket och jag kände både stor tacksamhet och glädje den här fantastiska julen.
/Susanne
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)