Malin om livet med bipolär sjukdom: ”Jag vill förmedla hopp”
Adventstider närmade sig och Malin Wangenheim, 43, gick i femman. Hon såg sin egen spegelbild och kände panik! Snart skulle skolans elever välja årets lucia och det var alltid tjejerna med de längsta håren som blev valda.
Jag var blyg, försiktig och hade det jobbigt i skolan
– Mitt hår var tjockt och midjelångt. Jag bestämde mig för att klippa av det. Min stora skräck var att bli vald till lucia. Att tvingas stå i centrum för allas blickar. Jag visste att lucian måste lära sig en vers utantill och det värsta jag visste var att tala inför stora grupper. Jag var blyg, försiktig och hade det jobbigt i skolan.
Inte så långt senare lades Malin för första gången in på psyket. Hon mådde så dåligt av all oro, press och stress att hon inte längre orkade med vare sig skolan eller livet.
Lider av dyslexi
– Allt började egentligen med att min farmor dog. Vi hade en väldigt nära relation. Det var till henne jag gick efter skolan, när mamma och pappa jobbade. Jag brukade koka kaffe och hjälpa henne med disken. Vi gjorde vardagliga saker tillsammans och jag kände mig älskad och trygg. Jag miste henne när jag var åtta år och det tog mig väldigt hårt, berättar Malin, som vid den tiden redan hade det jobbigt i skolan.
Långt senare har hon fått bekräftat något hon anat länge. Malin lider av dyslexi. Därför hade hon väldigt svårt att lära sig att skriva och läsa. Hon kämpade hårdare än någon annan med skolarbetet och ändå tycktes det gå så mycket lättare för alla klasskamraterna.
Depression och mani
Malin berättar att vissa episoder från skoltiden har etsat sig fast mer än andra och plågat henne genom åren. Som när läraren i fyran sa att hon i den åldern måste kunna läsa högt inför klassen.
– Men jag hade ju inte lärt mig att läsa ännu, säger Malin och skakar på huvudet åt minnet.
Hon gick till skolan med en ständig klump i magen, tills hon inte längre klarade av det och blev inlagd för utredning.
– Jag fick veta att jag led av en depression och fick samtalshjälp, minns Malin och berättar att högstadiet ändå gick ganska bra.
Det var i gymnasiet den totala kraschen kom.
Jag var 18 år och nu fick jag veta att jag lider av bipolär sjukdom
– Jag kunde inte sova på nätterna, hamnade lätt i konflikter med andra eftersom jag ofta förstorade upp sådant som människor sa och det blev mycket missförstånd. Jag kände inte längre igen mig själv och till slut klarade jag inte av skolan längre. Sjukdomen hade tagit över. Jag var 18 år och nu fick jag veta att jag lider av bipolär sjukdom, säger Malin och berättar om tuffa perioder där depression och mani avlöste varandra i två veckors intervaller.
– Det är hemskt. Under den maniska perioden hade jag massor av energi, men inte på ett positivt sätt. Det är som att tusen pingpongbollar rusar runt i huvudet. Varje boll representerar ett problem som jag ska lösa. Och efter manin kom depressionen, med ångest över vad jag gjort under den maniska perioden. Då låste jag in mig och mådde väldigt dåligt. Bipolaritet är en väldigt jobbig sjukdom, säger Malin.
Läkemedel och samtal
Hon har genom åren fått pröva en rad olika läkemedel som varit till viss hjälp, men det var inte förrän 2008, när Malin fick den medicin hon tar i dag, som hon började känna sig betydligt bättre.
– Jag är oerhört tacksam över all hjälp vården gett mig, både med mediciner och kuratorssamtal. När jag fick min nuvarande medicin började jag må allt bättre och har inte varit inlagd en enda gång sedan dess. Jag har också lärt mig vad jag själv kan göra för att må bra. Det är exempelvis viktigt med regelbundna sovtider, bra mat, motion och att undvika stress.
Genom åren har Malin läst in gymnasiekompetensen på en folkhögskola. Sämre perioder har varvats med bättre och hon har levt som de flesta andra. Malin har alltid haft några få, goda vänner och även pojkvänner.
Detta är riksförbundet Hjärnkoll
Riksförbundet Hjärnkoll har 300 ambassadörer som föreläser om sina erfarenheter av psykisk ohälsa för att öka kunskap och öppenhet. Riksförbundets uppdrag är att minska okunskapen om psykisk ohälsa och minska negativa attityder och diskriminering. Hjärnkoll är bildat av NSPH:s (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa) medlemsorganisationer.
– Men det har många gånger varit problematiskt. När jag var yngre valde en del killar mig för utseendet, men så fort jag berättade om min sjukdom försvann de ur mitt liv, säger Malin och berättar att personer som lider av psykisk sjukdom lättare blir offer för människor som vill utnyttja dem.
Fann kärleken
Det gjorde att Malin till slut gav upp hoppet om att någonsin träffa en trygg man att älska och leva med. Men så kom Göran, i dag 48, in i hennes liv. Malin berättar att det var en dag när hon kände sig ganska deppig.
– Jag hade köpt med mig lite lunchmat och satte mig vid en ankdamm här i Umeå för att äta. Jag trodde att jag var ensam och såg aldrig att Göran satt en bit bort. Plötsligt hörde jag hans röst, när han sa att några av änderna verkade intresserade av mitt wienerbröd. När jag bjöd fåglarna på en bit undrade Göran om han också fick smaka ifall han kom närmare. Sedan satt vi kvar vid vattnet och pratade i fyra timmar, ler Malin och säger att hon redan då berättade för Göran om sin sjukdom.
Innan de skildes åt fick Malin en lapp med Görans nummer och Malin gav honom en kram. Hon berättar att hon efteråt fått veta att Göran frågat av en psykolog som han känner om människor med bipolär sjukdom är farliga. Svaret var förstås nej och när Malin ringde honom bestämde de sig för att träffas igen och ganska snart var de ett par.
Med Göran kom lyckan in i mitt liv
– Med Göran kom lyckan in i mitt liv. Det är fem år sedan och i somras gifte vi oss. Jag har alltid fantiserat om ett fint bröllop och drömt mig bort bland bilder på vackra brudklänningar och blommor. Nu blev det min tur och det var också något som min mamma tog upp i sitt fina tal till oss.
Jobbar ideellt
Göran har kommit att bli ett stort stöd för Malin och hon mår bättre än någonsin förr.
– Mina föräldrar och min syster Johanna, 40, har också alltid varit ett stort stöd för mig. De betyder mycket för mig. Deras stöd, mina mediciner och mitt ideella arbete i kyrkan är formeln för mitt välmående i dag, säger Malin.
Hon berättar att hon lönearbetat ytterst lite i sitt liv, däremot har hon jobbat ideellt i många år.
– Det var en diakon som hjälpte mig att få uppdrag i kyrkan och nu hjälper jag både till i fairtrade-butiken och vid kyrkans öppna förskola. Jag jobbar bara när jag orkar och kan. Det betyder jättemycket för mig att veta att jag behövs, att jag är värdefull. Min självkänsla stärks samtidigt som mitt jobb ger ett mervärde för kyrkan, säger Malin.
Malin har också utbildat sig till Hjärnkollsambassadör och målsättningen är att hon ska föreläsa om bipolär sjukdom. Hon vill gärna visa andra, både drabbade och anhöriga, att det går att leva ett bra liv trots sjukdomen.
Köpte luciakrona
Det är viktigt att vi pratar öppet om psykisk ohälsa
– Jag har alltid pratat öppet om min bipolaritet och jag har lätt för att uttrycka mig. Det är viktigt att vi pratar öppet om psykisk ohälsa. Jag vill förmedla hopp! Det är aldrig för sent att vara lycklig. Det är ett budskap som jag också lyfter i en bildutställning som jag medverkat i, tillsammans med Hjärnkoll och konstnären Ylva Larsson.
Trots att livet har varit extremt jobbigt i perioder ser Malin ljust på framtiden i dag. Hennes farmor finns alltid med henne och med Göran vid sin sida klarar Malin det mesta.
– Jag trodde aldrig att jag skulle träffa en så fin kille som Göran. Han gör att jag mår bra. Vi får varandra att må bra! Malin berättar att det också var Göran som fick henne att ta revansch på lussandet som hon missade i femman.
– För något år sedan köpte Göran en ljuskrona och ett lucialinne till mig och så sjöng och lussade jag för honom hemma i vår lägenhet. Det var fint.
Foto: Birgitta Lindvall Wiik och privat