Marie Tillmann: ”Livscoachen lindrar min ångest”
Som en svart maskliknande skugga böjer sig livscoachen över kvinnan och väser ord som förintar den sista lilla bit av självkänsla som uppenbarat sig för en kort stund. Figuren är serietecknaren Marie Tillmans skapelse eller kanske bara en bild av en röst som många kvinnor bär inom sig: Du duger inte och tro inte att du är bra någonsin.
– Livscoachen kommer ur mina mörkaste tankar, säger Marie.
Hon växte upp i Solna med sin mamma och pappa och lillebror. Hennes föräldrar skilde sig när hon var åtta år och hon bodde växelvis hos dem. Det fanns ett konstnärligt intresse i familjen och de hade det gott ställt. Men det som kom att påverka barndomen mest var att hennes mamma var bipolär och alkoholberoende.
– Det är en svår sjukdom att hantera för ett barn. Man får ta alldeles för mycket ansvar.
En omöjlig uppgift
Marie var noga med att vara ett barn som hennes mamma var nöjd med. Men det var omöjligt, för det gick aldrig att förutse hennes mammas reaktioner och humör.
– Det fanns inget att förhålla sig till. Jag blev mer och mer osäker och hade inget självförtroende i något till slut, berättar Marie.
Hon hade ingen vuxen att prata med och tillståndet i familjen blev normaliserat. Det skulle dröja tills Marie fyllde 20 år innan hon förstod att hon inte hade haft en bra barndom.
– Då rasade allting.
Marie hade flyttat hemifrån när hon var 19 och en nära vän påtalade att det var konstigt att Marie tog så mycket ansvar för hur hennes mamma mådde.
– Hon ifrågasatte hur det varit för mig, och det var ett uppvaknande. Själv hade jag vant mig vid att vara den som tog om hand, inte bli omhändertagen, som barn.
Marie hade bara försökt överleva, men förstod aldrig varför hon mådde dåligt. Hon skrev dagbok under dessa år.
– När jag läser den i dag är det hemskt. Jag var ensam och till slut skadade jag mig själv. Det började i högstadiet.
Maniska perioder
Under sina maniska perioder hände det att hennes mamma bara försvann.
– Jag kan än i dag känna av den där separationsångesten. Jag blev exkluderad från vad som hände. Ingen förklarade något. Då blir man utlämnad till sig själv.
Marie minns än i dag obehaget när hennes mamma gick från att vara deprimerad, som ändå var den lugna perioden, till en överdrivet glad person som var helt gränslös.
– Det var som att hon gick på droger, extremt uppe i varv och uppe i sig själv. Då skulle hon ut på äventyr och det gick inte att prata med henne. Det kändes jättekonstigt.
När Marie var cirka tjugo år gammal tog hon sin mamma till psykakuten första gången.
– Det var en extrem lättnad. Men mamma hade själv ingen sjukdomsinsikt och det gjorde det svårt.
Under de följande åren fortsatte Marie att hjälpa och det var nerbrytande.
– Mammarollen är så glorifierad. Långt ifrån alla har den där mamman som målas upp. Jag hade det inte. Det var inte hennes fel, sjukdomen gjorde att ett monster tog över.
Hittade sitt kall
Det som hjälpte Marie var att texterna och tankarna i dagboken blev till teckningar. Hon har alltid gillat att rita. Då visste hon inte att det skulle bli hennes jobb.
– Jag ville mest bli skådespelerska och sökte faktiskt till scenskolan, utan att komma in. Min pojkvän ifrågasatte varför jag sökte. Jag var ju inte med i någon teatergrupp eller gjorde något annat som hade med skådespeleri att göra. Det enda jag gjorde var ju att rita, berättar Marie.
Hon insåg att han hade rätt och sökte sig till Serieskolan i Malmö istället. Det skulle leda till att hon fick ett nyttigt avstånd till hemmet i Stockholm, som ledde till att hon kunde sluta ta ansvar för sin mammas mående.
Håller distansen
– Jag hade ständigt dåligt samvete under den tiden. Kände mig som världens sämsta person när jag körde min mamma till psyket och det blev inte bättre av att en del vårdare påpekade att hon verkade frisk. Hon hade fantastiska idéer om att gifta sig och berättade om stora pengar som inte fanns. Hon var väldigt övertygande, säger Marie.
När Marie sedan själv fick egna barn släppte hon ännu mer av ansvaret för mamman och i dag kan hon hålla distansen på ett annat sätt.
– Men är man skadad av barndomen så är man. Det är inget som kommer att gå över. Man lär sig leva med det.
Hennes ångest finns där, men har blivit mer hanterbar.
– Jag har alltid haft svårt för att ta beslut. Kan inte lita på mig själv och vad jag väljer.
Men att satsa på Serieskolan var inte ett av dessa tillfällen.
– Först lyckades jag inte komma in, men jag försökte igen och 2015, när jag var 33 år, kom jag med. Då hade jag nästan varit på väg att ge upp och hade det inte varit för min pojkvän hade jag kanske gjort det.
Redan under studierna föddes Livscoachen och Marie fick kontrakt med tidningen Metro som ville ha hennes figur.
– Det stärkte mig verkligen. En bekräftelse på att något var bra och viktigt. Själv är jag nämligen helt clueless och har ingen aning om det jag gör är något att ha.
Livscoachen är otrevlig figur
Hennes seriefigur är en otrevlig karaktär som växt ur hennes mörkaste tankar. Livscoachen finns alltid där för att trycka ner och poängtera att vad man än gör så är man värdelös och det ska man komma ihåg.
– Jag tror att populariteten handlar om att det är situationer som är lätta att identifiera sig med. Han är en riktig mobbare, men väldigt tydlig och oproportionerligt elak.
Arbetet med livscoachen har varit självterapeutisk för Marie och har hjälpt henne ur den ångest hon känt under så många år.
Det andra som hjälpt henne är att bli förälder, först till i dag 6-åriga sonen och 2017 till en liten dotter.
– Man blir en bättre version av sig själv och måste rycka upp sig när man känner sig nere. Samtidigt finns rädslan där, att jag ska upprepa min mammas misstag. Bipolär sjukdom är ju ärftligt.
Känner igen sig
Hon fortsätter ändå sätta ord och bild på det många känner och får respons från mängder av läsare som sett hennes seriebilder i antingen Metro eller på Instagram.
– Det är kanske mest tjejer, men det är alla åldrar och typer av folk. Gemensamt är att de flesta känner igen sig på något sätt. Det är oftast positiva kommentarer. Det är mycket psykisk ohälsa i dag och kanske Livscoachen kan öppna ögonen för någon.
Marie ser tillbaka på åren på serieskolan med glädje. Det var en lärorik tid med roliga utmaningar som utvecklade en slags självkänsla.
– Vi gjorde 24-timmars serier då vi ritade i ett helt dygn. Det var som meditation.
Serierna blev Maries ventil som lindrade ångesten, och att fånga situationer i text och bild blev som ett sätt att betala tillbaka.
– Att berätta kan hjälpa väldigt mycket.
Marie tror att alla har den där spökplumpen, en svart skugga som hänger över oss och talar om att det är något fel på oss, hur värdelösa vi är.
– Vi pratar inte om det. Det skulle visa svaghet tror man kanske. Vi måste ju må så bra hela tiden. Samtidigt måste vi också kunna skratta åt det.
Hennes egen livscoach har tystnat mer och mer. Barnen överröstar det negativa och sätter färg på tillvaron.
– Min son ritar sin egen figur – regnbågsmonstret som bor i ett slott. Det är mycket mer idylliskt.
Vem är Marie Tillman?
- Ålder: 36 år.
- Familj: Sambo och två barn.
- Boken: Tänk positivt annars kan du dö (Placenta förlag).
- Instagram: @nyanseravnonsens
- Seriefavoriter som barn: Kalle Anka och Tintin.
- Seriefavoriter i dag: Serietecknarna Åsa Grenvall och Eva Björkstrand.
Fler kvinnliga serietecknare
(Ett urval av nu yrkesverksamma tecknare och illustratörer)
Nina Hemmingsson
Skämt- och satirtecknare som främst tecknar kortare serier (som enrutingar), ofta samhällskritiska. Har bland annat gett ut albumet Jag är din flickvän nu, samt boken
Min kompis Gunnar (Kartago förlag).
Liv Strömquist
Har bland annat gett ut seriealbumen Kunskapens Frukt och Einsteins nya fru (Ordfront förlag). Är känd för att ta ställning i feministiska frågor, och har bland annat medverkat i Tankesmedjan i P3.
Malin Biller
Tecknar självutlämnande serier och har bland annat gett ut serieromanen Om någon vrålar i skogen (Optimal Press).
Lina Neidestam
Mest känd för sin feministiska humorserie Zelda (Kartago förlag).
Sara Granér
Känd för sina groteska djuriska figurer och sin satiriska stil. Har bl a gett ut Det är bara lite AIDS, samt Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera (Ordfront Galago).
Ellen Ekman
Hennes serie Lilla Berlin är en humoristisk skildring av storstadens hipsterkultur (från början inspirerad av kulturen kring Möllan i Malmö).
Av Susanne Stamming
Foto Cecilia Ahle, TT