Livet efter mammas självmord
Maria minns sensommar och uppehållsväder. Hon hade precis kommit hem från första skoldagen i fjärde klass och satt i vardagsrumssoffan och färglade sitt schema med överstrykningspenna. Neonrosa. Neongult. Neongrönt. Detta var alltid fallet i början av en ny termin.
Det var alldeles tyst i lägenheten denna eftermiddag. Mamma befann sig i sovrummet. Mormor var på besök och lagade middag i köket. Plötsligt gick dörren till sovrummet upp och ut kom mamma, som därefter tog sitt liv.
Sedan tog tystnaden över.
– Det nästa jag minns är att lägenheten plötsligt var full av ambulanspersonal, sen minns jag att jag var i trädgården hos mormor och morfar och deras hus var fullt av blommor och kondoleanser. Allt dyker upp som fragment i mitt huvud, det måsta ha svartnat helt för mig, säger Maria.
Hon drar djupt efter andan. Det är fortfarande svårt att prata om det här. Hon har berättat sin historia i podcasten “Osagt”. Nu knyts händerna hårt under cafébordet där vi sitter.
Maria minns bara lite från året som följde. Plötsligt hade hon blivit 11 år gammal och bodde hos mormor och morfar på andra sidan av staden och behövde köras till skolan varje dag.
Dessa bilturer till och från skolan minns hon väl. Maria märkte hur naturen förändrades efter årstiderna. Hon minns precis hur vägen svängde in till huset där hon bodde och vad hon alltid hade med sig att äta i skolan. Morfar bakade eget bröd, och på mackorna låg gulost med äppelskivor och en klick sylt i mitten. Smörgåspappret var vikt på ett alldeles speciellt sätt, som bara morfar kunde.
Efter ett år hos mormor och morfar flyttade hon vidare till fosterhem hos sin morbror och moster. Där, på en helt ny plats där hon inte kände någon sedan tidigare, började livet lite “på nytt”.
Det var här hon började ljuga om sin bakgrund. Hon hittade på historier för att förhindra att folk skulle få veta, och sa till klasskompisar att mostern och morbrodern var hennes biologiska föräldrar. Och även om hon insåg att folk var förbryllade, fortsatte hon att skjuta problemet framför sig – det var det som kändes tryggast där och då.
Ingen runt om henne visste vad hon hade gått igenom. Hon försökte bara passa in, vilket länge gick enligt planen.
– Jag lade extremt stor kapacitet på att dölja det där med mamma. Det jag upplevt gjorde mig snabbt väldigt vuxen. Och det gick ut över sånt som barn och ungdomar gärna bryr sig om, saker som är mycket mindre allvarliga.
Det här märker hon av ännu i dag. Hon kan till exempel sakna referenser som jämngamla har. Det är tydligt att hon lagt sin uppmärksamhet på mycket mer än vad som var coolt i tv-serien Vänner.
– Jag har inte haft roligt, säger hon och ler lite för sig själv.
– På det stället där du är uppvuxen – visste folk vad som hade skett?
– Hela min klass i Drammen visste det. Jag minns att alla barnen hade ritat och skrivit på vars ett A4-ark och bundit ihop det till en stor bok som jag fick när jag kom tillbaka till skolan. Det jag inte kommer ihåg är hur vi som 11-åringar hanterade det som hade hänt.
Det har nu gått 24 år sedan hennes mamma tog sitt liv. Maria är 35 år gammal och bor på Sørumsand med sin partner och två barn, tre och fem år gamla. Hon jobbar på Miljödirektoratet i Oslo, och sett utifrån kan det verka som att hon lever ett relativt vanligt liv. Men hur präglar en sådan händelse en människa? När man upplever något så förfärligt så ung, hur mycket tid och kraft lägger man på att smälta det?
På 90-talet var självmord extremt tabubelagt.
– Jag blev allvarlig av erfarenheten jag bar med mig. Det märker jag faktiskt av idag också – jag är kanske allvarligare än många andra. När jag ser tillbaka på hur jag var som barn och tonåring är det nästan skrämmande att tänka på hur stor skillnad det är på hur folk trott att jag har haft det, och hur det faktiskt låg till. Jag tror nog många uppfattade mig som en tjej som hade det bra, men på insidan har det varit något helt annat.
Jag minns att jag kunde gråta och ställa mig oförstående till hela min situation. Hur länge skulle jag vara ledsen?
Fortfarande kan hon stöta på små saker i vardagen som plötsligt för henne tillbaka till tiden med mamma. Lukter, smaker och ord.
– Vad minns du bäst från din mamma?
– Jag minns att hon var otroligt bra på att visa hur mycket hon tyckte om mig. Var enda dag överöste hon mig med kärlek, och så älskade jag att sitta och höra på när hon spelade piano. Hon var så duktig och spelade så avancerat, det var härligt.
En melodi minns Maria särskilt väl. Den får henne att tänka på hur de hade det i sin lägenhet och hur det alltid luktade hemma hos dem. Särskilt de två sakerna, kärleken och pianot, har stannat kvar. Dessutom har hon fått höra av sin morbror att hon och hennes mamma har precis samma skratt, och att något av det bästa mamman visste var att vandra i berg. Nu pratar morbrodern och Maria mycket om hur mamman var, och det som har skett.
Eftersom Maria saknade ord för sina känslor i barndomen skrev hon dagbok. Hon hade fyra sådana böcker och de blev hennes terapi. Där fick hon utlopp för sina känslor och en slags egentid. I böckerna skrev hon om allt och ingenting. Mycket av det hon tänkte på och kände från dag till dag. Rent visuellt var dagboken typisk för tonårstjejer på den tiden – med glansiga bilder av pojkband på framsidan, medan innehållet växlade mellan sorg och sådant som tjejer ofta tänker på , som pojkar, kläder och smink.
– Jag minns att jag kunde gråta och ställa mig oförstående till hela min situation. Hur länge skulle jag vara ledsen? Det är inte lätt för en förvirrad tonåring att veta.
– Minns du när det kändes svårast?
– Om kvällen. Det var också då jag skrev dagbok. Jag brukade dra mig undan och ligga ostörd i mina egna tankar. Som vuxen har jag tänkt mycket på varför jag gång på gång valde att inte prata med någon om det. Varför jag inte bara greppade tag i någon och sa “Hjälp mig!”.
Men Maria kände sig inte trygg nog för att göra det.
Se också: Annika Strandhälls sambo tog sitt liv
Låt oss gå ytterligare några år tillbaka, till tiden före självmordet. För även om Maria växte upp ensam med sin mamma som var sjuk ser hon tillbaka på barndomen som en fin tid. De hade det bra i en liten lägenhet i Drammen tillsammans de två, och mormor och morfar kom ofta på besök. De lagade middag och följde Maria till musikkårens repetitioner.
Maria hade många vänner och trivdes bra i skolan. Hon var också envis och självständig och skulle göra allt själv. Hennes pappa flyttade till Indien när hon var mycket liten, och hon hade ingen kontakt med honom. Maria minns att hon mötte honom ett par gånger när hon var liten, men hon har aldrig känt någon saknad efter en pappa.
– Kan du berätta lite om din mammas sjukdom?
Maria drar fingrarna genom håret och kammar det bakåt, lägger pannan i betänksamma veck och blickar ut över rummet innan hon svarar.
– Jag vet nästan ingenting om den. Jag blev väldigt skyddad från det som pågick med henne och även om jag visste att det var något som var annorlunda var det inte något jag bekymrade mig om som barn.
– Att jag blev skyddad tror jag var bra för mig, säger hon.
När hon var 20 år gammal mötte hon mannen hon är sambo med idag. Det tog tid innan hon klarade av att tala om sin bakgrund för honom.
– När jag först berättade för honom sa jag bara att mamma hade tagit sitt eget liv, inte mer än så. Jag distanserade mig från det och berättade inte historien från a till ö.
Maria minns året 2012 som ett år då det började gå bättre. Då hade hon själv tagit initiativ till att få hjälp efter att ha insett att erfarenheten tog allt för stor plats inne i henne. Hon var rädd för att det skulle brista och fick professionell hjälp. En dag i veckan gick hon till en psykolog men i början klarade hon inte av att säga någonting. Det gick ett halvår innan hon kunde bidra till samtalen, men efter att hon började öppna upp sig gick allt mycket bättre. Hon har blivit bättre på att prata om vad hon känner. Nu berättar hon allt, och det har känts bra för Maria att att fördjupa sig i det som hände. Hon menar att det är extremt svårt för andra att fullt förstå hur folk som kämpar med något har det, och veta hur man ska gå tillväga för att prata om det. När sorg bärs under många år blir den enorm.
Nu har hon fått mer avstånd till allt och känner att det är nödvändigt att prata om det som har skett för att hon ska kunna leva det liv som hon vill leva.
Att inte dela med mig av smärtsamma tankar och känslor ledde bara till att de tog väldigt mycket plats inne i mig.
– I dag känner jag mer en sorg över att mamma inte är en del av vårt gäng. Jag vet att det inte var så att hon ville överge mig, det handlade om henne själv. Hon älskade mig över allt annat.
Även om självmord är mindre tabubelagt nu än på 90-talet menar Maria att vi fortfarande pratar för lite om det.
– När det finns barn med i bilden är det särskilt viktigt att de får ett språk de kan använda för att prata om svåra saker. Ett självmord är en så extremt abrupt händelse att man inte kan förvänta sig att någon, allra minst ett barn, klarar av att sätta ord på känslorna på egen hand. Det är traumatiskt, stort och komplext, och sorgen tar sig uttryck på olika sätt, på olika tidpunkter.
Hemma i Marias hus hänger bilder av mormor. Maria är mån om att hon skall vara en del av “deras gäng”. Barnen ska ha en anknytning till henne, även om hon inte är med dem i dag. Då och då dyker det upp frågor om döden från den femåriga dottern. Hon pratar om att mormor inte är här, men att hon finns i hennes hjärta. Det är viktigt för Maria att ofta tala om för sina barn att hon älskar dem. De ska känna mycket kärlek.
– Har det här påverkat dig som mamma tror du?
– Ja, för hela ditt liv påverkar hur du blir som mamma. För mig är det mammas självmord och fosterhemmet som har präglat mig mest i livet. Det allra viktigaste för mig i min familj är att vi är ett sammansvetsat gäng med trygga och goda relationer. Att vi verkligen ser varandra.
Måltider är speciellt viktiga för att få kontakt. När de sitter och äter lägger de mycket tid på att prata och skoja. Det tar de sig alltid tid till, även en jäktig vardag. Nu är Maria i planeringsfasen av en egen podcast med namnet “Etterlatt, men ikke alene”, (Efterlevande, men inte ensam), som hon i första hand gör för sig själv och för att fortsätta gå igenom sin egen historia. Men tanken är också att podcasten ska kunna vara av betydelse för andra som lämnats kvar efter självmord.
I Sverige dog enligt Nationellt centrum för suicidforskning och prevention 1574 personer av säkra eller osäkra självmord 2018. I Norge tar nästan 600 människor sitt liv varje år och för var och en av dem uppskattas det finnas cirka 10 sörjande efterlevande.
– Kanske har jag mött någon, men det är i så fall aldrig någon som har berättat det. Det tycker jag är sorgligt, och jag önskar att det inte var så. Jag är nyfiken på hur andra bär sin historia i vardagen, både när dagarna är bra och på de dagar som är tyngre.
– När du ser tillbaka på ditt liv nu, vad har varit det svåraste?
– Det har varit att bära så mycket inom mig. Att inte dela med mig av smärtsamma tankar och känslor ledde bara till att de tog väldigt mycket plats inne i mig. En konsekvens av det är att jag inte fick vara mig själv.
Översättning: Caroline Olovsson
Kontakt för efterlevande:
Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandes Stöd, SPES, är en rikstäckande ideell organisation till för alla som mist en familjemedlem, släkting, partner eller god vän genom självmord.
Telefonjour: 020-18 18 00, alla dagar 19.00 – 22.00
Maila: [email protected]
För mer information, gå in på spes.se
Kämpar du, eller känner du någon som behöver hjälp:
Mind Självmordslinjen, tel: 90101
Jourhavande medmänniska, tel: 08-702 16 80
Spes – Suicidprevention och efterlevandes stöd, tel: 020-181800
Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring 112.
