Leonora Christina Skov kom ut som lesbisk: ”Mamma kallade mig pervers”
Det du har hamnat i gör så att det vänder sig i mig, säger Leonora Christina Skovs mamma och springer ut och kräks.
Jag visste att jag aldrig skulle kunna skriva något annat förrän jag berättat min egen historia… men jag väntade av fruktan för att min mamma skulle dö om jag gjorde det.
Året är 1997 och Leonora Christina Skov får besök av sina föräldrar i sin lägenhet, för första gången sedan hon berättat för dem att hon är homosexuell.
– Innan jag berättade hade jag packat några saker. Ett par bilder, brev från mormor. Det var bra eftersom mina föräldrar senare brände allt från min uppväxt, säger hon.
Se också: Frida Boisens mamma tog sitt liv ”för att hämnas”
Vi träffas i en bokhandel i Gamla stan i Stockholm. Leonora Christina Skov är här några dagar för ett författarbesök. I hemlandet Danmark har hennes självbiografiska roman om sin uppväxt sålt i 100 000 exemplar, vunnit motsvarigheten till Augustpriset och sålts för filmatisering. Nu finns den även på pocket på svenska.
Hennes historia handlar om att komma ut och aldrig få mötas av acceptans från sin familj. Men också om längtan efter moderskärlek.
– Jag har skrivit böcker i många år, detta är min sjätte roman. Ett genomgående tema har varit människor som inte känner sig älskade av sina mammor, familjehemligheter och ensamhet. Jag visste att jag aldrig skulle kunna skriva något annat förrän jag berättat min egen historia… men jag väntade av fruktan för att min mamma skulle dö om jag gjorde det.
Rent och kärlekslöst
Leonora, som då hette Christina, växte upp i en landsortsstad norr om Köpenhamn.
– Det fanns egentligen ingen anknytning till orten, utan mina föräldrar flyttade dit eftersom där fanns billiga hus. Min far hade ett bra jobb på Danmarks radio och vi var lite mer välbeställda än många andra, vi kunde till exempel åka på charter utomlands.
Hemmet var mycket tyst och familjen hade nästan aldrig besök.
Det var väldigt rent, allt låg på sin plats, och det fanns enormt många regler för vad man fick och inte fick göra
– Mor låg ofta och sov. Det var väldigt rent, allt låg på sin plats, och det fanns enormt många regler för vad man fick och inte fick göra, säger Leonora Christina Skov.
Känslor och problem sopades under mattan enligt devisen: ”Om vi inte pratar om det så försvinner det.” Omgivningen var opålitlig och farlig, människor som var annorlunda fördömdes.
– Det fanns alltid något man skulle vara på sin vakt för.
Modern visade aldrig kärlek i form av kramar, smekningar eller ömma ord. Leonora säger att hon har spekulerat i om det kanske fanns en förlossningsdepression i botten eller någon form av psykisk sjukdom.
– Men till syvene och sist så vet jag inte. Jag vet ju inte varför hon inte kunde acceptera mig, älska mig. Jag visste att jag var önskad av min far, men han valde alltid min mor framför mig.
Började skriva som barn
Det fanns de som brydde sig om henne, kanske anade oråd bakom den prydliga skolflicksfasaden.
Dagmamman Ellinor, som hade höga klackar och en varm famn, och engelskläraren Suzanna, som Leonora gjorde allt för att imponera på.
– Och hon såg mig. Vilken skillnad man kan göra, bara genom att se någon! De hjälpte mig att förstå att jag var något värd.
Hon hade också skrivandet, ända sedan hon var liten.
Någonstans insåg jag att problemen inte låg hos mig
– Jag skapade ett universum dit mina föräldrar inte hade tillträde, där mina egna regler gällde. Jag har inte känt att det varit något fel på mig. Visst hade jag skuldkänslor för att min mor mådde dåligt, men någonstans insåg jag att problemen inte låg hos mig, säger hon.
I stället planerade hon för sin flykt, bort från hemmet. Direkt efter studenten meddelade hon föräldrarna att hon skulle flytta till Köpenhamn, där hon läste psykologi och senare litteraturvetenskap, och blev så småningom en välkänd feministisk profil.
Första kärleken
I samband med flytten till Köpenhamn bytte hon förnamn, började klä sig som hon ville och vågade för första gången ta sina känslor för tjejer på allvar.
– Jag hade varit som i dvala tidigare. Jag hade provat några pojkvänner i tonåren för att det inte skulle verka konstigt. Men hela tiden sköt jag bort mina verkliga känslor, jag kunde inte släppa fram dem förrän jag kommit bort.
En kväll besökte hon en lesbisk bar och mötte Ingrid, en tio år äldre präst.
– Hon var min första kärlek. Det var allt annat än ett stilla liv med henne, champagnen flödade, det var alltid fest, säger Leonora och ler.
Kallades pervers
Uppfylld av kärleken ville hon inte smyga med förhållandet. Hon bestämde sig för att berätta för sina föräldrar, trots att hon bävade för konsekvenserna.
Ändå blev de värre än hon kunnat föreställa sig.
– Jag berättade för min far först. Han var sammanbiten och sa: ”Det blir svårt att tala om för mor.” Det nästa jag hörde var via mormor, att min mamma ville dö.
Leonora kallades pervers och snuskig, homosexualiteten jämfördes med pedofili.
De sa att jag skulle leva ensam och att jag nog skulle komma hem när jag låg i rännstenen
– De sa att jag skulle leva ensam och att jag nog skulle komma hem när jag låg i rännstenen.
Föräldrarna flyttade så småningom till och med från hemorten, eftersom mamman var övertygad om att alla pratade om hennes dotter.
Frun blev tryggheten
Efter ”utplåningen”, som hon kallar det, hade Leonora knappt någon kontakt med sina föräldrar på många år.
Hur har din uppväxt och reaktionen när du kom ut påverkat dig?
– Mest när det gäller relationer till andra människor. Jag hade länge svårt att tro att någon kan tycka om mig. När jag skulle bjuda på middag, skulle det vara champagne och flera rätter. För ingen kunde väl vilja besöka mig? Jag var rädd att folk skulle försvinna och försökte till varje pris hålla dem kvar, oavsett om jag egentligen uppskattade deras sällskap.
Jag åkte till mina föräldrar ganska ofta under de sista åren min mor levde. Men vi kunde aldrig mötas
Tryggheten kom med Annette, Leonoras fru sedan 2003. Hon har, trots att hon aldrig själv varit välkommen, uppmuntrat Leonora att besöka sin mamma, särskilt sedan hon blev sjuk i cancer.
– Annette sa: ”Kanske ska du besöka henne, så kan du känna att du gjort vad du kan för er relation?” Så jag åkte till mina föräldrar ganska ofta under de sista åren min mor levde. Men vi kunde aldrig mötas, säger Leonora Christina Skov.
Däremot fick hon till sist se en ny sida av sin far. Vid moderns dödsbädd bjöd fadern plötsligt in Annette.
– Jag hade trott att de var eniga om att portförbjuda henne men det gick då upp för mig att han egentligen inte haft problem med min homosexualitet.
När boken var klar erbjöd hon honom att läsa.
– Vi har inte haft några samtal om det jag skrivit men efter en månad fick jag ett mejl där han skrev att han upplevt min uppväxt och liv på ett helt annat sätt, men han erkände min version och skrev att han älskade mig och var stolt över mig.
Det här är Leonora Christina Skov:
Namn: Leonora Christina Skov
Ålder: 43.
Bor: Köpenhamn.
Familj: Frun Annette.
Gör: Författare.
Kan relatera
Att inte känna sig älskad av en eller två föräldrar är vanligare än man kan tro, menar Leonora Skov.
– Visst har många reagerat på min historia med chock och frågat om mina föräldrar var väldigt religiösa. Det var de inte, de var bara homofobiska. Men flera tusen läsare har hört av sig och berättat att de kan relatera, även många som inte är homosexuella. Folk har läst boken i sina bokklubbar och en kvinna berättade att hon läste den tillsammans med sina döttrar. Det känns fint att ha kunnat öppna en dörr.
