Lennart: Varför hade jag ingen mormor och morfar?
Det började med en fråga från en skolkamrat.
– Vad heter din mormor? undrade kamraten en dag när jag börjat skolan.
– Jag har ingen mormor, sa jag, och ingen morfar heller, la jag till för att förekomma den frågan.
– Det är klart att du har en mormor. Det har alla, envisades kamraten.
En annan skolkamrat frågade mig var min morfar bodde.
– Det säger jag inte, försökte jag med.
Det spred sig bland kamraterna att jag hade dålig vetskap om mina morföräldrar. Jag tyckte att det var pinsamt att inte veta något om dem, men jag hade ju inga svar när någon frågade.
Jag hade under mina första år inte reflekterat över att mina morföräldrar aldrig nämndes i något sammanhang. Det verkade som att det var ett ömtåligt ämne.
Frågan föreföll tabubelagd hemma. Att min farfar var död, det visste jag, och att min farmor levde och bodde i en liten stuga.
Henne träffade jag ofta. Hon satt och kardade ull och spann på sin spinnrock när jag hälsade på henne.
Alla har en mormor, väl?
Alla har en mormor, hade kamraten sagt. Först nu när kamraterna i skolan pressade mig började jag fundera. Jag beslöt mig för att fråga min mor en dag när vi var ensamma i köket, men jag visste inte hur jag skulle formulera min fråga så att min mor inte blev ledsen.
Hon visste kanske inte heller vilka som var hennes föräldrar?
– Min mamma hette Lotten, svarade mor kort, och frågade sedan själv varför jag ville veta det.
– Jo, jag kom bara att tänka på det, svarade jag lika kort.
Nu hade jag ju ändå ett svar om frågan kom upp på nytt. Men jag visste ändå inte var hon bodde eller vad morfar hette.
Jag grubblade och fantiserade. Morsans svar verkade inte trovärdigt på något sätt.
Skulle jag koka ihop en historia om mina morföräldrar att ha till hands när frågor kom upp på nytt eller skulle jag pressa mor på mer fakta?
Jag behövde inte fundera. Det kom nämligen ett stort brev från min bror som bodde i Stockholm. Han hade forskat i vår mors bakgrund och redovisade nu vad han kommit fram till.
Far och mor pratade lite upprört om något de kallade barnhusbrevet, som min bror tydligen bifogat sitt eget. Det fick jag inte läsa, men jag smygläste det ändå när mina föräldrar inte var hemma. ”Som svar på Eder förfrågan ...” började brevet.
Jag läste det två gånger, kanske tre, och blev mer och mer förundrad. Gällde detta min mor? Jo, kuvertet var rätt adresserat. Jag häpnade och förundrades. Här fanns ju svaren på många frågor.
Jag blev både glad och ledsen. Jag blev glad för att min mor faktiskt hade både mor och far i livet, men ledsen för att vi inte hade någon kontakt med dem. De existerade, men inte som ”nära och kära”.
De kändes som främlingar. Jag kunde bara gissa hur de såg ut och hur de var.
Då hade de rätt, mina kamrater. Alla har en morfar och en mormor, även jag. Nu visste jag till och med vad de hette. Det hade jag läst i brevet.
– Hette din mamma verkligen Lotten? frågade jag min mor en dag när vi var ensamma och jag kände behov av att få veta mer.
Hon förstod att jag läst barnhusbrevet och erkände att hon inte berättat hela sanningen.
– Du förstår, sa mamma med darr på rösten, det som står i brevet är nyheter för oss alla. Även jag fick först genom brevet veta vad mina riktiga föräldrar heter och var de finns.
Jag förstod att brevets innehåll hade berört henne starkt och var känslomässigt laddat.
– Kan du tänka dig? Efter 50 år har jag äntligen fått veta vad min mamma och pappa heter och att de lever. Jag behöver inte grubbla över det längre, men jag vet inte om jag ska vara enbart glad, känna bitterhet eller ha förståelse.
Allmänna barnhuset
Min mor kom och satte sig jämte mig på soffan och tog min hand i sin. Tårarna rullade nerför hennes kinder.
– Varför ville de inte veta av mig? snyftade hon medan hon kramade min hand och tittade på mig med tårfyllda ögon.
När jag lagt mig kom hon och satte sig vid min säng och hade breven med sig.
– Jag har börjat förstå varför det blev som det blev, sa mor och suckade.
Jag ska berätta för dig om barnhusbrevet och vad din bror kommit fram till vid sina efterforskningar:
”Min mamma kom som ung att bli bekant med en stilig löjtnant från en fin familj. De sällskapade ett tag och hon blev med barn. På den tiden var det väldigt olyckligt att få barn som ogift.
Vare sig hennes eller hans föräldrar skulle få reda på det. Det skulle ha orsakat skandal.
Om min mamma ville ha mig eller inte är det ingen som vet, men hon födde mig trots allt. Redan dagen efter lämnade hon in mig på Allmänna Barnhuset i Stockholm med ett enda litet bevis på mitt ursprung, en liten papperslapp i ett förseglat kuvert.
På papperslappen stod vem som var mina föräldrar. Utanpå stod skrivet: ’Detta konvolut ska alltid följa detta barn och ingen annan får öppna det.’ Så blev det inte.
Konvolutet förvarades i en pärm på Allmänna Barnhuset och glömdes bort. Efter en kort tid på Allmänna Barnhuset blev jag utplacerad hos en tant och hennes far i en liten stuga i Småland.
Tanten hette Lotten och hon kom att bli min fostermor. Konvolutet var kvar i den där pärmen i Stockholm och min fostermor fick inget veta om mitt ursprung.
Under tonåren fick jag klart för mig att Lotten inte var min biologiska mor. Det hindrar inte att jag älskade min fostermor och hennes far, men jag fick bära med mig en malande ovisshet om vem jag egentligen var.
Lottens far, som var änkling, hade lovat sin dotter att ta ett fosterbarn om hon stannade hos honom och inte åkte till Amerika, som hennes syskon gjort. Lottens far dog när jag var i tonåren och sedan var jag och Lotten kvar i stugan.
De första åren mobbades jag i skolan. De sa att jag var en oäkting. Jag grät när jag gick hem genom skogen.
Så fort jag slutat skolan efter sex år fick jag börja arbeta. Vi hade det fattigt och svårt, men vi hjälptes åt med lite hemarbete åt en syfabrik.
Vi plockade bär och svamp, som mor sålde, men jag förstår inte att vi kunde överleva när jag tänker tillbaka på de åren.
Ja, sedan blev mamma Lotten sjuk och dog. Jag kunde inte bo kvar i den omoderna stugan och fick hyra ett rum i närheten av syfabriken, där jag lyckligtvis också fick fast anställning. På den fabriken stannade jag tills jag träffade pappa.
Nu vet du varför jag inte kunnat berätta något om mina föräldrar. Jag hoppas du förstår att jag har känt mig ledsen många gånger. Jag sårades varje gång jag kallades oäkting i skolan.
Jag älskade min fostermor, men vi var så ensamma. Lottens syskon var i Amerika och jag hade ju inga syskon.Eller hade jag det?
I det här brevet stod att min mamma och pappa gifte sig sedan jag försvunnit från barnhuset. De fick två söner som är mina bröder. Men jag fanns inte längre i deras liv.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Min tillkomst var ju oönskad. De gjorde inga ansträngningar, har jag förstått, att spåra upp mig. Det känns bittert att veta.”
Min mor föreföll både lättad och besviken när hon berättade. Hon förklarade varför brevet kommit. Min bror i Stockholm hade resolut kontaktat barn- huset och lyckades med föreståndarinnans hjälp spåra mors föräldrar.
Det dokument som ”alltid skulle följa detta barn” hittades och min bror fick mors fullmakt att öppna det. Då uppdagades hela den sorgliga historien.
Min mor beslöt efter stor vånda att skriva ett brev till sin mamma som hon nu hade adressen till.
Hon uttryckte sig försiktigt, varken anklagande eller fördömande, och skrev att hon så gärna ville träffa sina biologiska föräldrar.
Hon ängslades sedan för att inte få något svar. Det skulle ha känts förnedrande, kränkande och djupt sorgligt.
Till min mors oändligt stora glädje kom det ett svar – hennes mamma i Stockholm ville efter mer än 50 år återförenas med sin dotter. Hon kom med tåg och återföreningen blev som väntat oerhört känsloladdad.
Pappan, löjtnanten, var inte kry nog att resa, men skickade hälsningar och gratulerade på min mors 50-årsdag. Någon kontakt med sina bröder fick mor aldrig, men hon var oerhört glad över att ha fått träffa sin biologiska mor.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]