Läsarberättelse: Vår vänskap blev som en tävling
När jag fick mitt första barn för tjugo år sedan gick jag med i en mammagrupp. Jag hade hört mycket positivt om sådana grupper. Där får man kontakt med andra nyblivna mammor, man kan dela glädje och problem runt barnen och det bryter ensamheten som uppstår när man inte har vuxenkontakterna på jobbet.
Se också: Min vän bränner ut sig – vad ska jag göra?
Genom sjuksköterskan på barnavårdscentralen fick jag kontakt med Pernilla och Jessica. Jag ringde dem och bjöd hem dem till mig första gången. De var lika positiva som jag, även om vi var lite blyga och försiktiga i början. Vi hade barn i samma ålder att tala om och det var en bra öppning. Det blev prat och kaffedrickande med köpta kakor.
Redan efter en vecka sågs vi igen, då hemma hos Jessica. Sedan turades vi om att ha träffarna hemma hos varandra.
Vi fanns alltid för varandra
Snart blev vi mer förtrogna och lärde känna varandra på djupet. Vi talade om våra män, våra föräldrar, våra drömmar – ja, vi delade glädje och sorg. När Pernillas mamma blev svårt sjuk och sedan dog, fanns Jessica och jag där för henne. När min pappa träffade en kvinna i min ålder och gifte sig med henne var det Pernilla och Jessica som lät mig prata av mig min ilska och besvikelse tills jag var på rätt köl igen.
Åren gick och vi fortsatte att träffas. Vi var en sammansvetsad trio och de bästa väninnor. Våra möten över en kopp kaffe och en kaka på eftermiddagen byttes mot middag i all enkelhet på kvällen efter jobbet. Så höll det på i många år, och fortfarande var det våra samtal och gemenskapen som stod i centrum.
Kraven började växa
En kväll förra hösten var det Jessicas tur att bjuda. När vi kom hem till henne bjöd hon in i matrummet och inte i köket som vanligt. Hon hade lagt på en manglad damastduk och dukat med finaste antika porslinet och bestick i äkta silver. Vi fick förrätt, huvudrätt och dessert som hon lagat själv och allt var konstnärligt och spännande upplagt.
Nästa gång vi sågs var hos Pernilla. Också hon hade lagt ner mycket tid på fin dukning och hemlagad mat.
När det blev min tur kände jag kravet att följa deras linje. Jag köpte delikatesser för en förmögenhet, städade och lagade mat halva natten och grälade med min man som tyckte jag var galen.
Medan jag slet hann jag tänka en hel del. Vad höll jag på med? Varför sa jag inte ifrån? Var jag rädd att förlora deras vänskap? Jag hade inga svar, men kände inte samma glädje inför vår träff längre.
Flärden förstörde vänskapen
Kvällen blev ändå lyckad, maten och dukningen berömdes men den förtroliga tonen var borta. Det handlade mycket om var man kunde köpa den eller den saken bäst, vilken designpryl som skulle inköpas snarast och vilken Filippa K-skjorta man bara måste ha.
Jag såg att Pernilla och Jessica utbytte blickar och himlade med ögonen när jag sa att vi fick se till så att flärden inte förstörde vår fina gemenskap. Vi sågs ju inte för att överträffa varandra.
Nu är det snart dags för nästa träff, men jag ser inte fram emot den. Vår vänskap håller på att tyna bort, och det är en stor sorg. Visst utvecklas man åt olika håll men djupa relationer brukar tåla förändringar. Vi har ju en gemensam historia, vi har sett våra barn växa upp, vi har följt varandra genom kriser och, viktigast av allt, skrattat så tårarna runnit.
Nu drar jag mig ur
Nästa träff blir min sista. Jag gillar inte den nya stilen att överglänsa varandra och jag måste vara trogen mot mig själv och inte spela med i ett spel där jag inte känner mig delaktig och hemma.
Det gör ont, men jag har inget val.
/ Petra
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)
