Kajsa: Min pappa dog en ovärdig död – på grund av mig
När det blev min tur att ta ansvar för honom svek jag tyvärr.
Konsekvenserna blev oförlåtliga.
Mina föräldrar gifte sig 1966 och ganska exakt ett halvt år senare blev de föräldrar till min äldre syster, Marianne. Tre år senare föddes jag.
Jag minns inte de åren då mina föräldrar fortfarande var gifta, men jag vet att min far på den tiden arbetade som brevbärare. Samtidigt led han av vad som då kallades ”dåliga nerver”, och han tyckte det blev allt svårare att bo med små barn.
När jag var tre år valde min mamma – antagligen också för sin egen skull – att ta konsekvenserna och skilde sig från honom. Marianne och jag flyttade med henne och besökte vår far endast när han hade tillräckligt med energi mentalt för att träffa oss.
De dåliga nerverna ledde till att han fick sjukpension, och han hade inte mycket kontakt med andra människor. Han var en ensamvarg som bodde ensam i sin lägenhet, och han var mer intresserad av att odla sina nördiga intressen än av oss barn.
Kanske hade autism
När Marianne och jag var på besök försökte han visserligen dela med sig av sin omfattande kunskap till oss, men vi små flickor uppfattade det bara som babbel. Jag minns hur vi två satt där i soffan i hans kaotiska hem medan han pratade och pratade utan att riktigt ha någon känsla för att vi bara var barn. Hans barn.
Han mindes inte ens att vi skulle ha mat förrän vi själva påminde honom om det. Ibland blev han så konstig att han bara satt och stirrade tomt framför sig medan svetten rann. Och då kunde vi inte alls få någon kontakt med honom.
Det var ingen tvekan om att han älskade oss
I efterhand har vi förstått att vår far förmodligen hade någon form av autism, men på den tiden dämpade han sina ”dåliga nerver” med lugnande medicin och alkohol. Tack och lov hämtade vår mamma oss alltid samma dag, och på så sätt led vi inte någon större nöd.
Under långa perioder, när vår far föll ned i sitt ”hål”, som han själv kallade det, såg vi honom knappt alls. Och när han sedan återhämtade sig återupptog han umgänget med oss. Det var ingen tvekan om att han älskade oss, bara på sitt eget sätt. Vi fick aldrig en nära relation till honom.
En annan anledning var också att vår mamma, som under åren hade gift om sig, hade flyttat med oss från storstan till landet. Här stannade jag sedan, medan Marianne flyttade tillbaka till stan när hon blev vuxen.
Jag måste ärligt erkänna att min far inte betydde så mycket i mitt liv, medan min syster som nu bodde närmare honom såg till att hålla kontakten med honom.
För det gjorde han inte av sig själv. I stället satt han bara ensam i sin lägenhet, som med åren bara blev ännu mer rörig av böcker, gamla tidningar och tomma flaskor. Om han inte svarade när Marianne ringde sitt dagliga samtal för att höra hur han mådde åkte hon hem till honom för att väcka liv i honom. Samtidigt såg hon till att hans hem luftades ut och att mat fylldes på i hans kylskåp.
Jag bodde däremot så långt bort att jag inte riktigt kunde göra något. Det var åtminstone mitt försvar för att lämna ansvaret för vår far till henne.
Bara när jag ändå skulle till stan för att besöka Marianne, gjorde jag en snabbvisit till min far och stannade några timmar innan jag fortsatte för att tillbringa helgen med min syster.
Gav min syster mitt ord
När jag var runt 30 år och gravid åkte min pojkvän och jag tillsammans hem till min far för att berätta att han skulle bli farfar. Han blev överraskande glad! Först då insåg jag att det ändå betydde något för honom att vara en del av en familj, även om han själv inte var särskilt initiativrik.
När vår dotter skulle döpas åkte min far med Marianne för att vara med i kyrkan. Även om han fortfarande inte hade blivit mer social verkade han åtminstone trivas i resten av familjens sällskap. Innan min syster åkte tillbaka med min far till stan bad hon mig ringa till honom de närmaste tre veckorna – bara för att vara säker på att han mådde bra. Nästa dag skulle hon nämligen åka på semester, och hon skulle inte kunna koppla av om jag inte lovade henne det.
– Jo, självklart, det ska jag göra, sa jag och gav dem båda en kram innan de åkte iväg.
Nästa dag var jag inte ett dugg orolig för min far – jag var mycket mer orolig för min lilla flicka, som hade hög feber. Det visade sig att hon hade fått öroninflammation och medan jag tog hand om henne gick dagarna.
Efter en vecka hade jag fortfarande inte haft tid att ringa till min far. Varje gång jag kom ihåg det glömde jag bort det igen.
Legat död i en vecka
Tills den eftermiddag då jag själv blev uppringd. Det var polisen. Grannarna i min fars trappuppgång hade larmat dem om att det började sippra ut en konstig lukt från min fars lägenhet. Två poliser och en låssmed hade tagit sig in och hittat min far död på entrégolvet – fortfarande klädd i festkläder. Där hade han, enligt läkarundersökningen, legat i en vecka.
Jag bröt ihop fullständigt. För även om min far hade fallit död ner av en massiv blodpropp i hjärtat, och även om det hade gått så snabbt att han knappt hade kunnat uppfatta det själv, var det ju enbart mitt fel att han hade fått ligga där så länge innan någon upptäckte det. Och på det mest ovärdiga sätt.
Jag visste inte hur jag skulle klara av att ringa Marianne och erkänna vad som hänt. Jag hade lovat att jag skulle ta ansvaret för vår far, så att hon för en gångs skull kunde släppa taget. Nu var jag tvungen att ringa till henne på en telefonförbindelse som var så dålig att jag fick upprepa mig flera gånger innan hon förstod att vår far var död.
Men jag kunde inte få mig själv att erkänna hur länge han hade varit det.
– Hör här, sa hon. Även om jag skyndar mig hem kommer det ändå att dröja några dagar innan jag landar. Tror du att du under tiden kan ordna med hans begravning?
Min far hade gått ur kyrkan och hade aldrig dolt att han ville kremeras, men utöver det överlämnade hon nu resten av besluten till mig. När jag hade återhämtat mig insåg jag att det inte var mer än rättvist. Hon hade tagit ansvar för vår far medan han levde, nu var jag tvungen att ta ansvar för hans avsked.
Gjorde rent lägenheten
Från att ha känt mig fullständigt handlingsförlamad av chock och skuldkänslor ringde jag till en begravningsbyrå. Bara några timmar senare var jag på väg till stan.
De närmaste dagarna valde jag kista, satte en tid för ceremonin i kapellet och valde musiken. Jag kontaktade nödvändiga myndigheter och de få människor som kände min far. Jag bestämde sedan att vi efter ceremonin skulle samlas i hans lägenhet och dricka kaffe.
Så jag låste in mig i hans lägenhet, vädrade ut ordentligt och drog på mig gummihandskarna medan tårarna rann. Jag skurade och skrubbade som om jag försökte rengöra mitt egen svarta samvete.
När Marianne äntligen kom hem stod alla våra fars böcker och referensverk på prydliga rader i bokhyllorna och de tomma flaskorna var borta. Marianne och jag stod länge i hallen och höll om varandra medan jag gråtande erkände att jag inte hade hållit mitt löfte till henne. Hon förlät mig genast. Sedan tröstade hon mig med att det ändå inte skulle ha gjort någon skillnad för honom om jag hade ringt eller inte. Han hade ju dött i samma ögonblick som han hade kommit in i sin hall efter en trevlig familjesammankomst – han hade inte en aning om hur länge det hade gått innan någon hade hittat honom.
Våldsam barndom
När vi satte oss i hans soffa började vi prata om honom och vad han hade betytt för oss när han var i livet. För även om han under långa perioder försvann helt in i sina depressioner och sitt missbruk av piller och alkohol, hade han ändå kämpat för att vara där för oss när han var kapabel till det.
Det var också den kärlek och tacksamhet vi uttryckte när vi stod vid den vita, blomsterprydda kistan i kapellet och höll våra tal för honom. Det sorgligaste var att det knappt fanns någon annan närvarande. Vi och mamma tillbringade eftermiddagen med att tillsammans bläddra i de gamla fotoalbumen som vi hade hittat mellan alla högar. Det var rörande att se att vår far hade samlat bilder på oss i album och antecknat datum med sin sirliga handstil.
Jag begravde mina skuldkänslor över hans ovärdiga död
Mamma kunde också berätta hur han hade varit när de som unga hade träffat varandra. Hon berättade att han hade präglats av en barndom som absolut inte hade varit lätt. Hans föräldrar hade varit djupt alkoholiserade och misshandel var vardag. Och jo, vår mamma hade nog anat att han redan då hade varit ”lite speciell”, som hon formulerade det. Om hon inte hade blivit gravid så snabbt hade de förmodligen inte blivit tillsammans. Hon hade dock aldrig ångrat att det hade slutat med att de fick oss, precis som hon visste att han hade velat vara mer närvarande för oss.
Det blev en vacker dag, som slutade med att jag också begravde mina skuldkänslor över hans ovärdiga död. Nu hade jag tagit ansvar och sett till att han fick ett värdigt avsked. Enligt hans önskan lades han till vila på de anonymas gravplats, och varje år sedan dess har min syster och jag lagt en bukett till vår far från oss, medan bandet mellan oss aldrig har brutits.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]