Marit: Min sons sköldpadda försvann på höskullen

Efter reklamen: Se också: Sociala hönan Sven gör viral succé

När min son fyllde fem år den 13 april fick han en sköldpadda av sin mormor, en grekisk landsköldpadda, så liten att den kunde ligga i hans hand. Vi visste inte om det var en pojke eller flicka, men sonen bestämde sig för att det var en pojke och döpte honom till Knoppsköld.

Med följde också en bur med ett hus, en värmelampa och vissa kosttillskott för kräldjur. Ena sidan av buren var av glas så sköldpaddan kunde kika ut ur buren samtidigt som vi kunde se vad han sysslade med därinne.

Jag tyckte det verkade vara gott om plats för det lilla djuret därinne, men Knoppsköld höll inte med. I varje fall kom han på att han kunde skapa ett mycket irriterande ljud om han med gungande steg drog sig längs med väggen och slog skölden mot glaset.

Det var en tydlig protest mot att bli inlåst, så vi köpte en kaninbur med nät i botten, satte den i solen. Knoppsköld verkade mycket nöjd med kaninburen. På kvällarna tog vi in honom. Vi tog även in honom om det började regna eller blåste upp, så han fick inte flytta in i där helt utan sov i glasburen om nätterna.

Sköldpaddan flyttade med till bondgården

I slutet av sommaren var det dock slut på de härliga dagarna i solen då det blev på tok för kallt ute. Knoppsköld visade direkt sitt missnöje genom att slå skölden mot glasväggen igen. Jag hoppades att han snart skulle gå till sin håla för vinterdvalan, men han verkade inte det minsta trött. På höstlovet var han fortfarande fullt sysselsatt med att dra sig mot glaset.

Jag läste att vi kunde prova att lägga honom på en svalare plats, vidarebefordrade tipset till sonen som skrattande lovade att göra det omedelbart. Döm om min förvåning när jag kort därefter hittade Knoppsköld i kylskåpets grönsakslåda. Vi kom fram till att det var bättre för alla om han i stället fick svalka sig ute i garaget. Till sist somnade han också lugnt där.

Några månader senare hörde jag de välkända dunkarna mot glaset, och min son serverade en ren festmåltid för Knoppsköld. Han fick spenat, tunt skivat äpple och små bananbitar för att fira uppvaknandet. I mitten av maj dekorerade vi en bur utanför med en terrass av saltplattor, som han slickade på i solen. Vi anlade också en nedgrävd pool med strandstenar i botten av buren.

Sköldpaddan flyttade så klart med när vi några år senare lämnade vår villa för en äldre bondgård i utkanten av stan, men uteburen var ömtålig och föll isär under flytten. I stället fick Knoppsköld nu bo på en gammal höskulle i en betongbox med grind i ladan. Därinne fanns en spännande djungel av ogräs. Han hade en härlig sommar.

Hösten var varm och vi närmade oss oktober innan vi började prata om att ta in honom. Problemet var bara att vi inte kunde hitta Knoppsköld någonstans. Jag sökte förgäves i ogräset, lyfte på stenar och skrapade på marken. I november skyfflade vi undan höet och sökte av marken i betongboxen noga. Det var uteslutet att han skulle kunnat krypa över dess kanter på sina korta små ben. Ändå hade vi sökt igenom hela hans område utan framgång, och jag började leta efter honom på resten av gården. Min son var upprörd över att Knoppsköld var ensam i kylan, och det blev värre när snön började falla.

Även jag var ledsen. Den galna sköldpaddan hade trots varit en del av familjen i sju år, och hade mycket mer personlighet än vad jag någonsin hade kunnat räkna med.

relationerSara: Flytten gjorde min katt olycklig

Både jag och min son grät

I början av våren grävde vi igen. Jag bad till högre makter om att han skulle dyka upp och hade fortfarande inte klippt gräset i början av april eftersom jag var rädd att köra över Knoppsköld med gräsklipparen.

Solen sken morgonen då min son fyllde 12 år, och jag gick iväg till boden för att hämta tårtan som stod i svalen. Av gammal vana tittade jag ner på marken, vilket jag gjort vart jag än rört mig på gården sedan Knoppsköld försvann. Detta trots att jag hittills inte hade sett något annat än jord.

Men den här morgongen var annorlunda. I den lösa komposten syntes toppen av en sköld sticka upp. Jag kunde knappt tro det var sant, tog försiktigt upp Knoppsköld och sköljde av honom i ljummet vatten utan att veta om han var död eller levande.

Plötsligt sprattlade han till med sina små ben, huvudet kikade ut och han plirade på mig med sina mörka små ögon. Med en känsla av eufori skrek jag till min son att vi hade ytterligare en överraskning åt honom, och när jag väl kom upp med Knoppsköld i famnen var vi båda så lättade och glada att se honom att vi grät av glädje.

Det är fortfarande ett mysterium för mig, hur det gick till när han försvann, men vår galna sköldpadda är tillbaka, och det mest otroliga är att han dök upp exakt på min sons födelsedag efter sex månaders frånvaro.