Stina: Jag pusslade mig till en förändring

Efter reklamen: Se också: 5 tips till dig som drömmer om att skriva en bok

Det senaste året har besökare av alla slag dragits till en ram på 50 gånger 70 centimeter som hänger centralt i mitt vardagsrum. Den föreställer en höstskog sedd från ovan med trädkronor i otaliga gyllene nyanser.

– Är det där ett inramat pussel?

Jag svarar ja, för det är just ett inramat pussel, och jag har själv lagt de 1 000 bitarna. Men någon djupare förklaring till varför det hänger där ger jag som regel inte.

Saken är den att jag på hösten 2021 blev opererad för en knöl på min högra fot. Jag hade skjutit på operationen så länge som möjligt, för jag skulle bli sjukskriven från mitt jobb i mataffären i minst tio veckor och min rörlighet skulle bli kraftigt nedsatt. Jag var 52 år, singel sedan åtta år, mamma och farmor.

Operationen gick bra, och jag blev snabbt utskriven till total passivitet. Rehabilitering var inte aktuellt, jag skulle bara hålla mig stilla vilket inte alls passade mig. Mina söner och svärdöttrar handlade åt mig och hjälpte mig med det praktiska, och avundades att jag hade tid för att se alla filmer och serier jag orkade.

De första fyra–fem dagarna, när jag var slö av den starka, smärtstillande medicinen, gick det bra. Men snart orkade jag inte sitta och stirra på en skärm en sekund till. Vad skulle jag göra? Varken böcker eller handarbete intresserade mig, och varje timme kändes som 600 minuter.

– Jag har köpt något till dig, sa min ena svärdotter en dag, samtidigt som hon räckte mig en stor låda.

På framsidan fanns en bild av trädkronor i höstfärger, och inuti låg 1 000 bitar. Av olidlig tristess hällde jag dagen efter ut alla bitarna på bordet och satte igång med att lägga pusslet.

relationerBritta: Efter stora operationen – tankens kraft gjorde mig frisk igen

Små och stora frågor

Jag var nära att ge upp flera gånger, men jag hade ändå inget annat att göra. Nästan alla bitar hade samma färger, men snart fick jag grepp om det. Jag hittade två eller tre bitar som passade ihop, och timmarna flög förbi.

Det viktigaste var att min tankar fick möjlighet att fara iväg. Innan operationen brukade jag koppla av framför tv:n eller i andras ­sällskap, men nu var jag inte sysselsatt med något som ­upptog min tankar samtidigt.

Det gjorde att jag faktiskt fick tänkt igenom en massa saker som pockat på min uppmärksamhet en längre tid. I min påtvingade sysslolöshet fick jag ta ställning till både små och stora frågor, och ta beslut om förändringar som jag ville genomföra i mitt liv.

Bland annat ville jag på ett snyggt sätt sluta umgås med min kusin och hans fru. Min exman och jag hade hängt med dem sedan vi var unga, och de hade hållit fast vid mig sedan skilsmässan. Vi sågs ungefär en gång i månaden och varje gång blev jag på dåligt humör. De saknade hyfs och gillade att kritisera mina barn.

Under ­tiden som jag la pusslet bestämde jag mig för att inte finna mig i det mer. Jag bestämde mig även för att säga ifrån till en yngre kollega som gärna skyllde sina misstag på mig, och för att sluta färga mitt hår.

Dessutom tänkte jag för första gången i mitt liv starta ett sparkonto, och anmäla mig till en matlagningskurs. Jag ville också försöka bli mer bekant med en gullig chaufför i min ålder, som kom med leveranser till min arbetsplats.

När jag hade lagt de 1 000 bitarna var jag i alla fall delvis rörlig igen, och pusslet fick åka upp på väggen. Särskilt snyggt är det inte, men när jag ser det påminns jag om hur jag förändrat mitt liv. Och den där söta chauffören, han har redan sett mitt inramade pussel flera gånger.