Tuulikki: Polishunden Tarzan räddade julen
Tydligen hade jag blivit för gammal för att kunna skaffa ett nytt och dyra december väntade runt hörnet.
Kasserad. Ordet var det första som slog mig när jag en sensommardag fick sparken från det jobb som varit mitt i nästan tio år. Jag visste att omsättningen på den lilla reklambyrån blivit sämre, satt själv med räkenskaperna. På den kreativa avdelningen hade yngre dynamiska personer ersatt äldre kollegor som verkat utbrända, men att redovisningen skulle läggas ner hade jag inte sett komma. Jag ersattes av en revisionsbyrå belägen i en helt annan del av staden.
Min man gav mig en tröstande kram. Även om jag var av årgång -53, så var han säker på att jag snabbt skulle hitta nytt jobb.
– Under tiden kommer du att hinna odla dina intressen. Vad sägs om den där hundtränarkursen du alltid har pratat om?
Christian hade rätt. Jag hade många intressen och en gång hade jag drömt om att få träna hundar, gå hundförarkurs, men det var många år sedan nu eftersom vi inte länge hade någon hund
Min ålder var ett hinder på arbetsmarknaden
Det var inte lätt att få nytt jobb. Tvärtemot vad folk hävdade, så upptäckte jag att min ålder var ett hinder. Det sades aldrig rakt ut, men jag var för gammal. Företagen som behövde revisorer vill alla helst ha unga män, inte äldre kvinnor med mycket erfarenhet. Sensommaren blev till höst och plötsligt var vi i december. Julen närmade sig. Känslan av att av att ha blivit kasserad växte sig fast.
En dag kom min lillebror Kim, som är polis och hundförare, på besök. Han hade med sig sin nya hund, Tarzan. Tarzan var bara sju månader gammal, men hade redan missat sitt första prov för att bli polishund eftersom han reagerade alldeles för starkt på oväntade och höga ljud.
– Då är vi två som har blivit kastade på tippen, det flög ur mig.
Kim tittade intensivt på mig. Så frågade han om Christian och jag skulle kunna tänka oss att ha och ta hand om Tarzan under en tid. Jag såg hur lydigt hunden satt och tittade på Kim. Jag tror det var första gången en hund Kim tränat inte hade lyckats bli polishund, och jag kunde se på honom att det gjorde ont. Jag nickade och Kim lovade att snabbt hitta ett annat hem åt Tarzan.
Christian såg förvånad ut när han kom hem från jobbet som plåtslagare.
– Har vi en hund? frågade han och kliade Tarzan bakom örat.
– Det är din julklapp från mig, skämtade jag, men Christian tog det på allvar:
– Det var den bästa julklappen du kunde ge mig. Som jag saknat att ha hund.
Jag skyndade mig förklara varför Tarzan var i huset. Det gick väl an att ha en unghund just nu, men när våra vuxna barn kom hem till jul skulle det inte fungera. Christian menade dock att vi hade en gyllene chans att träna Tarzan fram till att jag fick ett nytt jobb. Gästerna vid jul såg han inte som något problem.
Tarzan var mer familjehund än polishund
Hade Christian rätt? Jag bestämde mig för att gå ut med hunden för att rensa tankarna, gick till närmsta park där några barn lekte med en boll. En pojke sprang fram till oss innan jag hann reagera och la armarna runt Tarzans hals. Tarzan fann sig i det, viftade till och med med svansen.
Ytterligare några pojkar närmade sig och Tarzan såg överlycklig ut. Han var helt klart mer familjehund än polishund. Precis som jag hade han blivit kasserad, men till skillnad från mig hade han redan hittat en ny plats i livet. Det skulle jag gör också. Jag behövde inte att arbeta med revision. Det fanns andra jobb jag kunde söka.
När en dörr stängs öppnas en ny
Så jag ringde Kim, sa att Christian och jag ville behålla Tarzan. Han skrattade. Det var precis vad han hade förväntat sig.
Det blev jul och hela familjen älskade Tarzan som satt som en briljant mittpunkt i sin korg och följde allt vi gjorde.
Min svärson frågade om jag ville jobba i hans chefs växthus efter jul. Jag sa ja, men bara halvtid. Det behövdes tid för Tarzan också. Kanske skulle jag ansöka om att gå en hundförarkurs med honom. När våra gäster gått gick Christian, Tarzan och jag ut i julnatten.
– När en dörr stängs öppnas en ny, sa Christian.
Jag nickade och tittade på Tarzan. Kasserade eller ej. Både hunden och jag hittade nya sätt att överleva på.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]