Polisen Helena släpades efter hunden i jakten på tjuvarna

När den stora, glada och charmiga polishunden Balto får hoppa ut ur polisbilen är han som lyckligast, för det betyder jobb. Och att jobba är något Balto älskar. Som tur är har han en aktiv matte i sin polispartner Helena, en hundförare med många års erfarenhet.

Trots att de inte varit ett par så länge har de varit med om en mängd äventyr tillsammans.

– Balto är faktiskt bara två och ett halvt år. Jag hoppas vi får jobba ihop länge till, säger Helena.

Hon vet aldrig helt säkert om den hund hon tilldelats som ung kommer klara testerna som krävs, men Balto visade sig tidigt ha en stor begåvning på fler än ett sätt.

Vissa får bli sällskapsdjur

– Det är en underbar känsla när man klarat alla tester, men jag har flera gånger varit med om hundar som inte klarat jobbet och som fått bli sällskapsdjur i stället, berättar hon.

Det är inte lätt för polisen att hitta rätt hundar. De ska vara friska, klara av jobbet mentalt och kunna rädda barn ena stunden för att angripa brottslingar nästa.

– Långt ifrån alla har vad vi behöver hos en polishund. Balto gillar människor, är väldigt balanserad och älskar sitt jobb. Det är kanske det viktigaste.

På kort tid har Helena och Balto spårat upp sex brottslingar och räddat en försvunnen kvinna, utöver alla bevisföremål de hittat. Men även om alla händelser är unika i sig så står en bedrift ut lite mer än de andra.

– Jag kommer i alla fall aldrig glömma den natten, det är ett som är säkert, säger Helena och skrattar.

En fartfylld jakt

Balto ser nöjd ut eftersom matte verkar glad. Sin hjältestatus är han inte helt medveten om än.

– Det var i februari och väldigt kallt. Jag jobbade kväll och vi fick in ett larm klockan kvart i nio, berättar Helena.

Några tjuvar hade klippt upp ett lås till ett stängsel i ett industriområde, tagit sig in och stulit tre ton koppar. Men skurkarna hann inte undan innan de upptäcktes av väktare som följde efter deras skåpbil samtidigt som de larmade polisen.

– När vi kom dit hade tjuvarna övergivit bilen intill E6 och förardörren stod öppen. Tre män hade setts lämna bilen och då insåg jag att det skulle bli tufft.

Runt omkring henne och Balto låg frusna åkrar täckta av snö och det var becksvart ute. Hon hade ingen aning om vilka gärningsmännen var eller om de var beväpnade. Men för Balto spelade det ingen roll. Det är just sånt här som han älskar och han satte igång att använda sin nos för att fånga upp vittringen på marken vid bildörren.

– Sedan bar det iväg vill jag lova. Jag är rätt vältränad, men det är mycket svårt att hinna med när Balto får upp ett spår, säger Helena och ler.

Hon fick hänga bakåt i spårlinan och hade fullt upp med att hitta stegen i den buckliga och hala terrängen, samtidigt som Balto sprang i full galopp. Helenas lampa var dessutom släckt för att inte hjälpa tjuvarna. Om de var beväpnade skulle hon kunna bli ett lätt byte.

– I den stunden gällde det bara att överleva. Jag såg ingenting och sprang in i träd, ramlade flera gånger på den stenhårda leråkern och åkte efter Balto på mage innan jag lyckades resa mig upp igen. Balto bromsar ju inte för det. Han är enormt stark och kan dra runt på mig hur lätt som helst.

Ner i vattnet

Helena var minst sagt blåslagen när Balto till slut bromsade upp intill den strömma och breda ån Nissan. Då hade de tagit sig sju kilometer från bilen i en minst sagt utmanande terräng.

– En timme tog det för oss att komma fram till kanten av ån. Jag var dyngsur och lerig efter att ha sprungit i diken och jag hade blodsmak i munnen, berättar Helena.

Balto däremot var glad som en lärka. Han hade ju hittat en brottsling, för där bakom ett träd försökte en man gömma sig.

– Jag beordrade honom att komma fram. Han fick lägga sig på marken tills mina poliskollegor kom och tog hand om honom.

Men jakten var inte slut för det, för Balto fick upp ett nytt spår i snön. Och trots att Helena var helt slut så släppte hon ut linan än en gång till Baltos stora glädje. Han följde lukten längs med Nissan och sprang till slut ut i vattnet. Det enda Helena hörde var ljudet av Baltos skall och hur han kastade sig i ån.

– Batteriet var slut i pannlampan så jag kunde inte se vad som hände och jag var rädd att någon skulle skada honom. Jag tog mig ner i vattnet och höll mig fast i ett träd när jag märkte att jag inte bottnade längre.

Helena var orolig för Balto. Tänk om någon försökte dränka honom. Hon insåg att det bara var att simma ut själv i den strömma ån för att få kontroll över situationen. När Balto hörde matte blev han glad och ville simma tillsammans med henne.

– Om jag säger så här, det var inte direkt varmt och det kändes som att simma i ett mangroveträsk med alla grenar och rötter överallt, minns Helena.

En drömdag

Längre ut i vattnet anade hon två par ögonvitor i mörkret och fortsatte simma. Där stod två män och hon beordrade även dem att komma upp ur vattnet.

– Som tur var lydde de, men det var verkligen en känsla av att Balto och jag fick slåss tillsammans. Han var extremt modig.

Helena sjönk ihop på marken medan hennes poliskollegor fängslade männen. Hon kände plötsligt kylan på ett helt annat sätt och var helt utmattad. Men Balto kom i första hand och fick ett magnettäcke på sig och togs in i den redan uppvärmda hundbilen som körts fram. Helena skakade så hon inte kunde sitta stilla och kunde absolut inte köra själv.

– När vi kom fram till polishuset såg jag i spegeln hur vi såg ut. Det var som två träskmonster, skitiga av dy och annat. Det var underbart att ta en gemensam dusch ihop efter det, men det blev lera över hela väggarna i duschrummet, skrattar Helena.

Balto var såklart hungrig efter sin hjälteinsats och fick mattes matlåda dagen till ära – rådjursfilé med tillbehör.

– Jag fick nöja mig med bananen.

Både Balto och Helena var lyckliga över framgången.

– Det var en drömdag, men verkligen inte bara vår förtjänst. Teamwork inom polisen och alla andra som var med gjorde att vi kunde gripa alla misstänkta. Det är ett gemensamt jobb.

Alltid redo

Balto förstår nog inte riktigt det där med jobb. För honom är allt en jätterolig lek som han vill ägna sig åt alla dagar i veckan.

– Han är alltid lika full av energi. Även om jag har en ledig dag så måste vi ut på något tufft för att han inte ska klättra på väggarna. Ibland cyklar jag med honom någon mil, ibland blir det någon annan träning.

Hela tiden måste hon också hålla igång hans kunskaper och hon tränar bland annat sök regelbundet. Ett av hennes mål är att Balto även ska kunna användas till att spåra narkotika.

– Men allra viktigast och det som känns bäst är när vi spårat upp en försvunnen människa, för det innebär att vi oftast räddat livet på den personen.

Hon ryser lite när hon tänker på det. Att få vara med om att rädda människoliv är en känsla hon har svårt att förklara.

– Det är jättestort.

Balto är för stunden mer intresserad av sin gula favoritboll som han inte gärna släpper med blicken. Han är långt ifrån trött och hoppas gärna på ett nytt fall att sätta tänderna i.

Plötsligt hörs ett knaster på polisradion. En person har kastat misstänkt knark ifrån sig och man behöver en hund.

– Ni får vänta lite, säger Helena.

Att just söka efter föremål tillhör vardagen och det kan vara av största vikt för att samla bevis mot en gärningsman. Tuggummi eller cigarettfimpar kan leda till dna-bevisning, handskar till fingeravtryck och ibland hittar man vapen som kan jämföras med skador.

– Många brott klaras upp den vägen och det är viktigt för offren och deras anhöriga.

Helena och Balto möter mycket tacksamhet från människor, men tyvärr också ett större hat i samhället i stort.

– Så var det inte tidigare. Människor utgick ifrån att polisen var de goda. Nu kan vi mötas av helt andra attityder och det är slitsamt, säger Helena.

Men varje gång hon får beröm så skiner hon upp igen och det blir värt att fortsätta.

– En gång kom en dam fram med blommor på stan och sa att det var till Baltos matte. Och när vi fångade koppartjuvarna fick vi mängder av beröm på vår Facebooksida. Då gör det inte så mycket att vi såg ut som två träskmonster efteråt.