Läsarberättelse: När han blev morfar ändrades allt
Mina föräldrar skilde sig när jag var sex år, och det blev aldrig ens någon diskussion om var jag skulle bo. Min pappa hade träffat en annan – och han flyttade från min mor, direkt in hos sin nya kärlek.
Jag kommer inte ihåg mycket från tiden före skilsmässan, men jag minns att jag saknade pappa efter att han flyttat.
Ibland kunde jag höra mamma prata i telefon med honom när hon trodde att jag sov. Hon försökte bestämma med honom när jag skulle kunna komma dit, men utifrån det jag hörde förstod jag att han sällan tyckte att det passade.
Alltid var det något som kom emellan, och han hade otaliga ursäkter och förklaringar till att han missade ännu en gymnastikuppvisning, eller ännu ett föräldramöte.
I verkligheten handlade det nog främst om att hans nya kvinna inte tyckte att jag passade in i deras liv, men han verkade heller inte kämpa för det. När vi äntligen träffades brukade han hämta mig efter skolan, och så gick vi på McDonald’s eller hälsade på hos farmor och farfar.
Det hände att jag undrade om jag inte kunde få följa med honom hem, men han svarade bara undvikande, och till slut frågade jag inte mer.
Hans förhållande med den nya kvinnan varade bara något år, och efter deras uppbrott köpte han en egen lägenhet där jag gärna fick hälsa på.
Jag hittade ofta smink, örhängen och andra kvarglömda saker som tydde på att han haft dambesök. Jag träffade dock aldrig sakernas ägare, och jag fick också intrycket av att han hade många tillfälliga relationer.
Se också: 5 positiva saker med att bli äldre
Det fanns inte plats för mig att få ett eget rum i den lilla lägenheten, och jag skjutsades alltid hem när det var läggdags. Det gjorde mig inget, för vid det laget var jag helt slut. Det hela kändes så onaturligt och jag måste riktigt anstränga mig för att ha något att prata med honom om.
Den första julen efter skilsmässan tillbringade jag med mamma, och jag förstod att uppgörelsen var att jag skulle spendera nästa jul med honom.
Han hämtade mig på julaftonseftermiddagen, och vi satt sedan tillsammans i farmors och farfars soffa och såg på tecknad film, tills det var dags att äta. Det blev en okej julafton trots allt, men främst var det mina farföräldrars förtjänst. Och jag var lättad sedan när pappa väl körde mig hem.
Mamma ville förstås gärna se vad jag hade fått i julklapp. Jag la upp alla saker på köksbordet, men skämdes när jag kom till gåvorna från min far. Ett set kläder som var minst två nummer för små, och så ett kuvert med 300 kronor.
Kläderna kunde bytas, och 300 kronor var mycket pengar på den tiden, men jag hade ändå önskat mig något med lite mer omtanke bakom.
Slutade ringa
Åren gick och när jag började gymnasiet slutade jag ringa till pappa. Vid det laget var det nämligen alltid jag som kontaktade honom, och jag ville se hur lång tid det skulle dröja innan han själv hörde av sig.
Tre månader senare ringde han.
– Hej Michelle, det är Flemming, sa han.
Det gjorde ont att han inte ens presenterade sig som pappa, men jag låtsades inte om något, för jag hade lovat mig själv att han inte skulle få såra mig mer.
Det blev ett kort samtal, och efteråt sa jag till min mamma att jag inte längre ville fira varannan jul hos honom. Hon försökte halvhjärtat att tala för hans sak, men jag hade bestämt mig, och min far verkade heller inte bry sig.
Jag flyttade hemifrån när jag var klar med skolan, och så fick jag jobb på ett kontor. Genom mitt arbete träffade jag Kenneth, och vi flyttade ihop när vi firat vår tvåårsdag.
Vi drömde båda om familj, hus och trädgård – och vi sparade för att få råd att köpa något eget.
Kenneth följde med när jag besökte min far på hans födelsedag, och ett par timmar på lillejulafton, men annars såg vi inte mycket av honom – och jag hade förlikat mig med att det var så det var.
Förverkligade drömmen
Så småningom hade vi sparat ihop tillräckligt, och så fick Kenneth och jag äntligen grönt ljus från banken. Vi kunde köpa det hus vi drömt om, i ett område med gångavstånd till dagis och skola.
När vi bott där ett par månader ringde pappa och frågade om han fick komma förbi. Det blev ett kort besök över en snabb kopp kaffe, innan han körde igen. Vi hade inte mycket att prata om, och det märktes.
Bara några dagar senare stod det klart att jag var gravid, förlossningen var beräknad till strax före min 28-årsdag. Kenneth och jag var överlyckliga, men ville för säkerhets skull vänta med att berätta tills jag varit på ultraljud. Allt såg fint ut och vi fick veta att det var en pojke.
Jag tyckte trots allt inte att min pappa skulle behöva få nyheten om graviditeten från andra, eller via Facebook. Alltså ringde jag upp honom.
För mig var samtalet bara något som skulle klaras av. Jag hade inte räknat med annat än att han skulle mumla något obegripligt eller ointresserat, så som han brukade.
Döm om min förvåning när jag i stället hörde hur han blev rörd. Sedan började han fråga om både det ena och det andra, och jag svarade överraskat på allt möjligt som han ville veta.
Därefter ringde han ett par gånger i månaden för att höra hur det gick med graviditeten, och kan hade till och med koll på när jag hade tid hos barnmorskan.
Fyra dagar före beräknat datum fick jag värkar, och Theodor föddes klockan fem på morgonen. Min mamma och Kenneths föräldrar kom på besök på BB redan på förmiddagen.
När de gått skickade jag ett sms till min pappa om att vi nu fått vår son. Bara några sekunder senare ringde han upp, gratulerade och frågade när han fick komma och se underverket.
Jag sa att han kunde komma på en kvällsfika till helgen, när vi var hemma från sjukhuset.
Rörande första möte
Fem minuter före avtalad tid knackade det på dörren, och där stod min far på trappan, med en påse i handen och förväntan i blicken.
Jag visade in honom i vardagsrummet där Theodor låg och snusade i Kenneths famn. Pappa gav mig påsen för att sedan sätta sig bredvid dem.
– Theodor är den sötaste pojken jag någonsin sett, sa han tyst och strök honom över håret.
– Får jag hålla honom? undrade han sedan.
Kenneth räckte försiktigt över Theodor och jag blev alldeles rörd när jag såg hur ömt min pappa tittade på den lille pojken. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga utan började i stället packa upp påsen. I den fanns en fin sparkdräkt och ett par mjukisbyxor till Theodor. Dessutom en smyckesask som innehöll en halskedja och en berlock. Berlocken utgjordes av ett större hjärta, med ett mindre hjärta inuti.
– Är den till mig? frågade jag överraskat.
Min far nickade utan att ta ögonen från Theodor.
Jag var förbluffad. Jag hade inte alls räknat med att min pappa, som varit så ointresserad av sitt eget barn, skulle vara mycket annorlunda i rollen som morfar.
Men det var han. Verkligen.
Överraskning på släp
När Theodor fyllde ett år kom han till exempel körande med ett släp med brädor. Sedan byggde han med Kenneths hjälp en fin sandlåda med lock och bänkar. Sand hade han också med sig. Och Theodor lyste verkligen upp när jag kunde placera honom mitt i härligheten.
Sedan satt min pappa där länge och lekte med honom, och efteråt frågade han om vi inte ville komma på besök hos honom någon dag.
– Jag vill gärna att Theodor blir trygg med att vara hos mig, sa han.
Jag funderade mycket över detta när han gått, och jag kom fram till att jag skulle ge honom en chans. Om han verkligen ville vara en del av Theodors liv så skulle inte jag stå i vägen.
Den följande söndagen hälsade jag på hemma hos honom för första gången på många år.
Det kändes lite märkligt att vara i hans hem, och det var också helt annorlunda än jag mindes det. Han visade stolt upp vardagsrummet där han inrett en hörna med leksaker och kuddar – och jag fick en klump i halsen när jag såg det.
Jag hade aldrig haft något rum hos honom, men nu hade han verkligen skapat ett fint utrymme för Theodor – och det betydde mycket.
I dag har Theodor hunnit bli fem år och varannan onsdag hämtas han på förskolan av sin morfar. När han sedan kommer hem efter kvällsmaten har han alltid en massa att berätta om vad de två hittat på tillsammans.
Min far var ingen bra pappa, och det kommer jag att ta upp med honom en dag. Däremot är han en enastående morfar, och jag kan se hur glad min son är för honom.
Det är ingen tvekan om att Theodor ser upp till sin morfar.
/Michelle