Läsarberättelse: Pappa bad om en andra chans
Rebecka hade precis börjat dagis när vi väntade barn nummer två. Tvåan hade vi med i beräkningen, men vi hade inte planerat Rebecka. Jag blev dock jätteglad och det blev min sambo Stefan också. Så nu försökte jag vänja mig vid att leva i en kärnfamilj.
Jag mindes alltför väl min egen barndom. Pappa och mamma skildes när jag var liten och jag bodde hos mamma. Jag träffade pappa fram till skolåldern, då jag själv avsade mig kontakten. Detta eftersom han gång efter gång inte dykt upp när jag stod där, förväntansfull med min lilla ryggsäck packad. För att skydda mig själv sa jag att jag inte ville träffa honom. Då behövde jag ju inte bli besviken.
Efterhand glömde jag bort honom. Han lagade aldrig mat till mig, lärde mig inte att cykla… Han visste ingenting om mig. Men en dag när jag lämnat Rebecka på dagis stod han där.
– Hej Camilla! Vad gör du här, sa han. Har du barn?
– Ja, sa jag.
– Hur gammalt är ditt barn? Har du flera?
– Nej inte ännu, sa jag och tillade att jag måste gå.
Konfronterade honom
Jag var omskakad och ledsen. Nu visste han var och när han kunde träffa mig. Stefan jobbade som undersköterska och hade tidiga pass, så jag lämnade alltid och han hämtade alltid. Flera gånger i veckan lurpassade min pappa på mig och till slut frågade jag min mor om råd.
– Säg till honom, lugnt och fint, att hans intresse för dig kommer många år för sent.
Nästa gång han dök upp gick jag fram och sa:
– Vad vill du? Lämna oss i fred.
– Ja, men …
– Men vadå?
– Jag vet att jag har svikit dig. Kan jag inte få gottgöra er? Dig och din lilla flicka?
Jag trodde inte mina öron och skakade på huvudet. Jag skyndade mig iväg, tankarna for. Vad var han ute efter? Jag berättade för Stefan att min far dykt upp.
– Jamen, då bjuder vi väl hem honom, tyckte Stefan.
– Aldrig i livet.
Stefan skulle aldrig förstå, så jag ringde min mor.
– Du sa väl inte ja? undrade min mor.
– Självklart inte. Vad ska jag göra om han närmar sig igen?
– Vara ännu tydligare. Om du inte faktiskt vill ge honom en chans till?
Hjärtat bankade. Visst hade jag drömt om en far och en morfar för mina barn. Men han? Som svikit mig tusen gånger? Jag blev okoncentrerad och det gick ut över mitt jobb. Lisbeth på jobbet hann knappt fråga vad som var fel förrän allt vällde ut ur mig.
– Jag tycker du ska berätta för honom hur alla hans svek har skadat dig. När du fått det ur dig kan du kanske bedöma om han är värd en ny chans.
Ville ta upp kontakten igen
Jag förstod att det var så jag måste göra. Nu var det jag som spejade efter honom. Han dök upp två veckor senare.
– Vad vill du? sa jag med bankande hjärta, fast det inte alls var det jag hade tänkt säga.
– Jag vill bara lära känna dig igen sa han och bet sig i läppen.
Han såg nervöst på mig.
– Jag vet inte om jag vill. Du har aldrig velat förut och nu är jag 32, svarade jag.
– Förlåt, sa han och tittade ner.
Jag suckade och bad honom om hans telefonnummer.
– Om jag skulle vilja prata med dig, förklarade jag. Och du får sluta stå här och speja, det är obehagligt.
– Förlåt, sa han igen och grävde fram ett visitkort ur plånboken.
Jag stoppade det i fickan och cyklade till jobbet. Nu låg bollen hos mig. Jag funderade. Å ena sidan ville jag inte riskera att han svek Rebecka, å andra sidan behövde jag prata med honom.
Gav pappa en ny chans
Tre veckor senare möttes vi i en park.
– Varför sket du alltid i det du lovat mig när jag var liten?
– Åh, Camilla. Jag var så omogen och dum.
– Det där är ingen förklaring.
– Nej. Min tyranniska mor bestämde allt tills jag var över 20 år. Min far dog när jag var två. Min mor ansåg att ingen flicka var bra nog åt mig, inget yrke heller, utom läkarens. När jag var 25 gjorde jag uppror, träffade din mor och fick dig. Men jag har haft svårt att knyta an. Jag har aldrig gift mig och har inga andra barn. Jag har flytt från alla nära relationer, hela livet.
– Jag klarar inte fler svek, svarade jag.
– Jag vet.
– Jag tolererar inte att du sviker mina barn.
– Mina barn? Har du fler än ett?
– Om fem månader sa jag och strök över magen. Min fars ögon blev blanka.
– Jag lovar att aldrig svika dig eller dina barn, sa pappa.
– Vågar du ha nära relationer nu då?
– Ja, nu vågar jag. Jag har fått hjälp av psykolog. Och nu jag vill jag hemskt gärna bygga upp relationen igen.
Vårt samtal varade i timmar och slutade med att jag gav honom en chans till. I början fick han bara träffa mig och Stefan, så småningom Rebecka och lille Fredrik. Och det har gått bra. Rebecka dyrkar honom. Man kan tydligen bli en bra morfar, fast man varit en hopplös pappa. Och vårt förhållande blir sakta bättre. Tiden kommer kanske att hjälpa oss.
/Camilla
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)