Lisa: Den främmande mannens ord förändrade mitt liv
Men allt förändrades den dagen en okänd man kom in på restaurangen där jag arbetade extra.
Jag mådde inte bra. Det var en av de perioder i livet när jag hade kört fast lite. Jag var trött på mitt jobb, hade dålig ekonomi, saknade någon att älska och saknade att själv bli älskad. Kanske var det coronapandemin och nästan två års socialt avstånd till människor som hade satt sina spår? Jag var inte säker. Jag kände att jag hade hamnat i en återvändsgränd, där jag varken kunde komma framåt eller bakåt.
Det var för fyra år sedan, när jag flyttade till Stockholm. Jag hade precis blivit färdig med min utbildning till butiksassistent, var mitt i 20-årsåldern och ville att det skulle hända något spännande. Samtidigt var jag singel, och alla dörrar stod öppna. Det hade bara aldrig blivit som jag föreställt mig.
Det med ekonomin stressade mig mest påtagligt. Jag bodde i en lägenhet som verkligen var för dyr för mig i förhållande till min inkomst, men jag hade klarat det hittills eftersom jag vid sidan av mitt jobb i en klädbutik tog extraknäck som bartender på en restaurang inne i stan.
Under pandemin var butiken i stan stängd samtidigt som jag fick lönekompensation, men det fick jag inte från restaurangen eftersom jag bara var extrapersonal.
Kanske kunde jag ändå få det att gå ihop?
En annan anledning till att mitt bankkonto nu var tomt, var att jag under nedstängningen gjort av med alldeles för mycket pengar på nätet när jag i en blandning av tristess och självömkan hade tröstat mig själv med att shoppa i tid och otid. Nu stod jag där och var tvungen att välja mellan att betala min hyra eller att ha mat på bordet.
Lugn och närvarande
När covid 19 var ett avslutat kapitel, jag var tillbaka på jobbet och hade lyckats få några timmar varje fredags- och lördagskväll på restaurangen, så jag var åtminstone på väg att komma ikapp med ekonomin. Kanske kunde jag ändå få det att gå ihop? Jag skulle ge det ett försök.
Kaj, ägaren till restaurangen, ringde en lördag förmiddag. Han brukade själv ta dagpasssen, men hade blivit sjuk så kunde jag måhända ta eftermiddagen för honom? Det gjorde jag gärna. Jag skulle också arbeta kvällen och inpå natten, så det skulle bli ett långt pass. Samtidigt var jag ledig dagen efter och kunde sova hela dagen.
Det var en lugn eftermiddag. Ett par stamkunder satt i hörnet och tjattrade, när dörren öppnades och en man som jag inte hade sett tidigare kom in i lokalen. Han var helt vanligt klädd, i ett par slitna jeans och en mörkgrå sweatshirt. Hans imponerande kalufs växlade i mörkbruna och grå toner, hans ansikte var väderbitet och kraftfullt, men det mest anmärkningsvärda med honom var hans blick.
Han hade ofattbart klara ögon, som samtidigt utstrålade ett fantastiskt lugn och en otrolig närvaro. Man sögs in i blicken, oavsett om man ville det eller inte. Han kunde vara allt mellan 40 och 60, kanske till och med yngre. Eller äldre.
– Jag har aldrig sett dig tidigare, är du ny i kvarteret? frågade jag lite nonchalant för att inte låta för nyfiken, om han nu inte hade lust att prata.
Han log brett.
– Ny och ny. Jag kommer hit då och då, men nu var det ett tag sedan senast.
– Var bor du då?
– Under den blå himlen, svarade han, medan ögonen blev till två smala streck omgivna av skrattrynkor.
– Är du luffare? flög det överraskande ur mig.
Det var en konstig gissning, med tanke på hans välvårdade yttre. Jag var rädd att ha låtit fördömande, men mannen skrattade högt.
– Luffare, landsvägsryttare, hemlös, lösdrivare … Kalla det vad du vill, men jag kallar mig själv för vandrare.
– Var vandrar du då?
– Söderut, norrut, mot öst, mot väst. På vintern hamnar jag ofta ute i Sydeuropa. På våren drar jag som regel norröver.
– Men hur … Man kan väl inte bara leva på att gå?
– Nej, men när jag saknar pengar så finns det alltid någon som har behov av en händig man i ett par veckor eller tre. Andra gånger får jag ett mål mat för att hjälpa en gammal dam hem med matkassarna, eller för att fixa ett problem som någon har.
Vandrarens visdomsord
Det lät nästan för lätt och jag hade svårt att tro honom. Man kunde väl inte bara gå runt och fixa andras problem på det sättet. Hur skulle man ens veta att folk har problem? Jag frågade honom och han skrattade.
– Jag bara pratar med folk, sa han och tittade på mig med den där otroligt närvarande blicken.
– Det gör väl du också när du står här?
Jo, det gjorde jag ju. När jag stod bakom baren på Kajs krog berättade gästerna massor av historier från sina liv.
– Då vet du också att konsten är att inte snacka. Tricket är att lyssna.
Hans kommentar slog an något i mig som jag ännu inte visste vad det var. Jag kunde bara känna att det var viktigt. Här var något jag var tvungen att fundera på. Jag tog ut kallskuret ur kylen och serverade det till honom gratis. En halvtimme senare lämnade han mig mer eftertänksam än jag varit på flera år.
Fyllde livet med prylar
Även om det hade varit en lång dag, kväll och natt på krogen vaknade jag ändå fräsch på söndagsmorgonen. Medan kaffet bryggde tog jag en rundtur i lägenheten. Det var stort och ljust och det var det jag hade fallit för när jag flyttade hit då. Men var det verkligen värt all mitt magont när jag inte ens visste om jag hade råd med nästa månadshyra?
Och hur är det med allt skräp jag köpt på nätet för att jag tyckte synd om mig själv under coronatiden? Det betydde ingenting när det kom till kritan. Det som gällde var människorna i ens liv.
Var han lyckligare än jag?
Det frö som vandraren i går hade sått i mig hade redan börjat gro, det kände jag. Det var viktigare att lyssna än att tala själv, hade han sagt, och överfört till mitt liv innebar det tydligt att det var dags att jag lyfte blicken från mig själv och började intressera mig för andra. Även om coronan var ett avslutat kapitel hade jag fastnat i en ensamhet och isolering som inte längre var nödvändig.
På jobbet i butiken var jag en dålig kollega som hela tiden gick och plockade på mig, och på krogen lät jag gästerna prata utan att riktigt lyssna. Till skillnad från vandraren var jag frånvarande och ointresserad av det mesta. I stället för att fylla mitt liv med något viktigt, fyllde jag det med saker som pengar kunde köpa, men som aldrig riktigt gjorde mig lycklig. Vandraren däremot ägde bara det han hade plats för i ryggsäcken. Var han lyckligare än jag? Det var jag hundra procent säker på att han var.
Efter en dusch, en kopp kaffe och något att äta tog jag tag i mitt liv. Det första steget var att säga upp min lägenhet, och det var snabbt avklarat. Sedan började jag lägga ut saker till försäljning: kläder, skor, prydnadssaker och alla köksmaskiner jag använde högst en gång om året. Jag tog bilder och la upp i olika Facebook-grupper, och innan söndagen var slut hade jag sålt för 2 000 kronor.
En ny dörr öppnades
Jag hade ingen aning om var jag skulle bo när jag om tre månader inte längre hade tak över huvudet. Ändå kände jag ett konstigt lugn när jag gick och la mig den kvällen. Utan att veta den exakta riktningen visste jag att jag var på rätt väg. På väg att ta mig själv på allvar, på väg ut ur återvändsgränden och på väg till att få tillbaka livsglädjen.
Jag ska vara ärlig och erkänna att jag därefter fick ett oroligt knip i magen. Vad höll jag på med? Vad skulle det bli av mig? Var inte det helt galet? Men lika snabbt som tvivlet kom, lika snabbt gick det över igen.
Det går knappt en dag utan att jag tänker på främlingen
En dryg månad senare öppnades plötsligt en ny dörr. Jag satt och tittade på jobbannonser, halvt på skoj och halvt på allvar, och då såg jag ett jobb som badvakt i en simhall och inte vilken simhall som helst. Det var simhallen i den lilla staden där jag själv vuxit upp och varit med i elitlaget i simning som ung. Där var min riktning.
Inom några veckor föll allt på plats. Det var som om bitarna bara hade väntat på att jag skulle lägga ifrån mig dem, och när jag väl kom igång var det nästan för enkelt. Jag flyttade tillbaka till mina hemtrakter och hyrde en liten mysig gård lite utanför stan. Jobbet var bara 30 timmar per vecka, men jag kunde leva bra på det, och det gav mig också energi att träna några av nästa generations elitsimmare.
Det var så logiskt. Min familj och många av mina gamla vänner och skolkamrater bodde fortfarande i området. När jag fick mitt sociala liv tillbaka på rätt spår gick det upp för mig hur ensam jag verkligen hade varit i stan, även före corona.
Det går knappt en dag utan att jag tänker på främlingen, som utan att ens veta om det, blev så viktig för mitt liv. Han korsade min väg i bara en halvtimme, men satte en lavin i rörelse, så att jag återfick både kraften och livsgnistan. Jag kommer att vara honom evigt tacksam för det.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]