Läsarberättelse: Min värsta jul blev den bästa till sist
När vi hämtar lådan med julpynt på vinden kommer julstämningen av sig själv. Särskilt när jag kommer till skolådan som innehåller barnens hempysslade julpynt. En sned och vind snögubbe av flirtkulor, en liten illa medfaren tomtenisse av filt med ett ytterst pillemariskt ansiktsuttryck. Där finns också några julkort. ”God jul mama fron SIMON” och en önskelista till jultomten: ”Jag vill jettejärna ha ett paket med en hund! Helsningar Emma.”
Barnen är nu 17 och 19 år och tror inte längre på jultomten, och stavningen har blivit bättre. Längst ner i lådan ligger ett rött hjärta vikt av en servett där det står ”San Diego Diner” och minnena sköljer över mig – den oförglömliga julen som var både min värsta och bästa jul någonsin.
Jag var ingen framåt tonåring och tyckte att jag hade det bra hemma. Efter gymnasiet visste jag inte vad jag skulle göra. Jag tog olika ströjobb och bodde kvar hos mina föräldrar. De var tålmodiga, men när jag hade fyllt 21 började de försiktigt pressa på för att något skulle hända.
– Du kanske skulle åka utomlands ett år? Du kan bli au pair i Paris eller London, lära dig språk och samtidigt uppleva en annan del av världen, föreslog min mamma.
Åkte till USA
Tanken tilltalade mig. Några månader senare satt jag på planet som skulle ta mig till Kalifornien. Jag skulle bo i sommarvarma Los Angeles där jag hittat en familj som behövde hjälp. Mitt uppdrag var att passa Jamie, 2 år, vissa timmar på dagen och fixa lättare städning.
Familjen var trevlig och Jamie var en ängel. Aldrig hade jag kunnat ana hur mycket jag skulle sakna min familj, och särskilt mamma! Jag var ju 21 men kände mig som åtta.
– Du måste skaffa dig jämnåriga kamrater, även om familjen är snäll och trevlig. Annars kommer du inte uppleva något, sa mamma.
Jag började umgås med Anne från Skottland och Julia som var tyska och de var snälla och roliga och lindrade min hemlängtan lite. Så kom advent och butikerna satte upp sina julskyltningar, blinkande och överdrivna och inte alls som en svensk julskyltning. Familjen hade inga adventstraditioner alls, och de skulle dessutom resa iväg över julen.
De gav mig en generös julbonus och bad mig att bjuda hem vänner över julen. Jag kände ingen julstämning men ringde och bjöd över Anne och Julia.
– Tack, snällt av dig, Mia, men vi tänkte åka till San Diego över julen, vill du kanske hänga med?
Det ville jag egentligen inte, men jag kunde ju inte sitta hemma själv så jag hängde med.
Se också: Ofrivilligt ensam i jul? Så kan du hantera det
Saknade familjen under julen
Efter drygt tre timmars körning var vi framme i San Diego, där det var ännu varmare och ännu mindre julstämning. Det tog oss flera timmar att hitta ett ledigt rum på ett ganska sunkigt pensionat, och mitt humör var i botten. Men både Anne och Julia var på strålande humör.
– Upp med hakan, nu blir det snart fin middag med vin!
Ytterligare ett par timmar senare hittade vi en restaurang som visserligen var tom men öppen och nu hade det hunnit bli sen kväll, så sen att vi bara kunde få snacks eftersom köket hade stängt. Vi beställde in vin i alla fall, och jordnötter, vitlöksbröd och oliver. Jag var helt utom mig av hemlängtan och smög mig ut på toaletten för att gråta en skvätt. Aldrig mer skulle jag fira jul någon annanstans än hemma! Jag torkade näsan och försökte gaska upp mig. Vinet hade fått Anne och Julia ännu gladare, tyckte jag.
Träffade min blivande man
Jag tog sikte på dem när jag kom ut från toa och hoppades att det inte syntes att jag hade gråtit. Jag såg att vi inte längre var ensamma, fyra killar hade slagit sig ner vid bordet intill. Jag kunde inte undgå att se att en av dem var väldigt söt med sin svarta lugg och klarblå ögon. Anne och Julia viskade och berättade när jag slog mig ner att killarna var från Kanada. Planen var att få till en fest med dem. Innan jag visste ordet av hade de flyttat över till killarna och jag blev ensam kvar vid mitt bord.
Då kom killen med de blå ögonen över till mig och lämnade över ett rött hjärta som han vikt av en servett.
– Det här är inte en helg när man vill vara långt borta från sina kära. Men god jul i alla fall, jag heter förresten Mark, sa han.
Det blev inte fler tårar den kvällen.
– Åh mamma, är det hjärtat du fick den gången ni träffades! avbröt min dotter Emma mina tankar.
– Du vill väl hänga upp det som vanligt, sa min son Simon.
– Självklart! Hjärtat ska upp, hördes det från dörren när min man Mark steg in.
– Ni slipper inte höra historien om när jag vände mammas värsta jul till den bästa i år heller, tillade han och gav mig en lång kyss.
/Mia