Läsarberättelse: Min man valde religionen före familjen
Erik och jag hade varit gifta i många år när hans pappa gick bort. De hade inte haft den lättaste relationen, och problemen hade börjat när Erik tagit avstånd från religionen.
Erik var uppvuxen i ett djupt kristet hem, men hade under gymnasieåren bestämt sig för att gå sin egen väg. Han slutade gå på gudstjänster och levde som en vanlig tonåring, vilket var svårt för föräldrarna att hantera. När Erik och jag träffades var han 25 år och jag var 27. Vårt förhållande förbättrade hans relation med föräldrarna, och ännu bättre blev det när vi gifte oss och fick barn.
Vi gifte oss i kyrkan och jag var öppen för att döpa våra söner, men Erik kände sig splittrad och vi bestämde oss därför för att avstå. Han tyckte att det var något de borde få välja själva när de var stora nog. Genom åren pendlade Eriks och hans pappas relation mellan att vara hövlig och avmätt till att ibland vara öppet irriterad.
Eriks pappa var 71 år när han fick en hjärtinfarkt och dog omedelbart. Dödsfallet var väldigt oväntat och det tog Erik hårt. Han hade väldiga skuldkänslor och tog på sig ansvaret för deras dåliga relation. Och det var de skuldkänslorna som drev honom tillbaka mot tron. Han pratade mycket om försoning och hur det skulle ha glatt hans pappa att veta att han ”hittat tillbaka”.
Ärligt talat var jag inte särskilt förtjust i den här förändringen. Jag hade generellt sett inga problem med människors tro, men det här var inte likt min Erik. Det var både ovant och obekvämt. Jag trodde det skulle mattas av när han bearbetat chocken och sorgen efter sin far, men bara några månader senare dog även Eriks farfar. Nu blev tron ännu viktigare för honom och han började gå på gudstjänster ihop med sin mamma.
Vi pratade om det här och efter ett tag tyckte jag ändå att vi hittade en balans som fungerade. Jag ville inte tro att detta på allvar kunde skada äktenskapet, men ett antal år senare hamnade vi ändå där. Vid det laget hade moderns hälsa försämrats och Erik var konstant orolig för henne. En vinterkväll när han skulle se till henne körde han av vägen och fördes medvetslös till akuten. När han vaknade upp var han övertygad om att det var ett mirakel att han överlevt och att tron behövde ta en ännu större plats i hans liv.
Han började lägga nästan all sin fritid på ideell verksamhet inom kyrkan och började även ångra att våra barn inte var döpta. Han ville inte stå för sin del i det beslutet, utan sköt över ansvaret på mig. Jag blev irriterad och upplevde honom som alltmer instabil. När han började tala om att skriva testamente där en del av vårt arv skulle gå till kyrkan blev jag arg. Vi hade ingen förmögenhet, men det vi sparat ihop genom åren ville jag skulle gå till våra barn. Nu kände jag att det hela hade gått för långt och jag fasade för vad som skulle hända efter nästa kris.
Jag försökte i det längsta att prata om det, kompromissa och försöka stå ut. Men han menade att våra problem berodde på mitt ointresse för själslig utveckling och kompromisserna var det jag som fick stå för. Jag fick sköta det mesta av hushållet och trädgårdsarbetet medan han ägnade sig åt kyrkan. Jag insåg att det var länge sedan jag kunnat lita på att han skulle finnas där för mig om jag behövde honom. Till slut blev det för mycket.
Jag flyttade ut och snart bestämde vi oss för att skiljas. Året därpå flyttade han ihop med en kvinna i församlingen, och våra söner har i dag svårt att ha en sund relation med honom. Det är ironiskt hur han med åldern blev alltmer som sin far och hur det nu har samma negativa effekt på hans egna barn. Jag tycker att det som har hänt är så oerhört tråkigt. Hur kunde min man behandla oss så? Jag hoppas en dag att Erik ska se det hela ur sönernas perspektiv, för deras skull. Jag klarar mig alltid.
/ Gunilla