Prästen Einar: Deras hat var nära att ta död på mig
Einar blev så sjuk av mobbningen att han var nära döden
Einar, 62 år, är präst och bor i ett härligt hus utanför Göteborg. Det vackra vardagsrummet är fyllt med konst och litteratur, och Einar utstrålar en sådan vänlighet att det är svårt att förstå allt han tvingats utstå i kyrkan, det som en gång var hans arbetsplats.
– Jag har alltid velat bli präst och den dagen jag prästvigdes i slutet av sjuttiotalet är den största dagen i mitt liv, säger han med ett leende.
Einar har arbetat i flera församlingar, var omtyckt av kyrkobesökarna och fick ofta höra att han hade en modern och varm framtoning.
– Det brukade komma mycket folk då jag predikade, berättar han.
En ny församling
Problemen började när Einar flyttade till en ny församling. Där ledde han till en början meditationer och samtalsgrupper kring existentiella frågor, han höll i bibelsamtal och retreater. Allt rullade på bra och Einar stortrivdes.
Men det fanns visserligen en del problem inom församlingen, förstod han ganska snart. En manlig kyrkoherde hade varit anställd där en kort tid, men tvingats bort av en arbetsgrupp bestående av enbart kvinnor.
Läs också: Jag mobbades under hela skoltiden
Under sin tid i församlingen blev Einar ensam kvar som manlig präst sedan kyrkoherden slutat. Därefter anställdes en ny kvinnlig kyrkoherde och det var då som Einars golgatavandring tog sin början.
– Hon avskydde mig från första stund, konstaterar Einar.
Kändes konstigt
Han ser sammanbiten ut när han tänker tillbaka på hur det hela började. För honom, som alltid älskat sitt arbete, började det plötsligt kännas konstigt motigt att gå till jobbet.
Men gradvis förstod Einar att den kvinnliga kyrkoherden hade startat ett personligt korståg mot just honom, och så småningom fick hon med sig alla medlemmarna i kyrkorådet och hela arbetsgruppen.
– De hade verkligen inget konkret att anmärka på, utan det handlade om en subtil, kränkande särbehandling. När jag till exempel kom för att sätta mig i personalrummet en stund så reste sig de andra och gick. Det var förfärligt, säger Einar.
Himlade med ögonen
Till församlingen hörde många människor som flyttat till Sverige. Einar föreslog att man skulle ha diakonala samtal mellan olika etniska grupper, men då suckade de andra i arbetsgruppen och himlade med ögonen.
– Så fort jag försökte bidra med något nytt så tittade de på varandra och skrattade. De tog aldrig mina förslag på allvar, utan problematiserade ständigt allting jag kom med.
Einar försökte prata med sin kyrkoherde flera gånger, men förgäves. Hon sa att hon inte alls förstod vad han menade och valde i stället att lyssna på de andra i gruppen. Och de kom med falska påståenden.
Men om det var något hon skulle klaga på flödade orden ur henne, berättar Einar.
– Hon ville bli av med mig. En gång undrade jag varför hon inte såg mig i ögonen – då bad hon mig gå ut! säger han upprört.
Avundsjuka
Einar, som är en god människokännare, anade vad det hela handlade om: avundsjuka.
– Kyrkoherden hade en helt annan inriktning än jag och hon gillade inte att mina samtalsgrupper och meditationsträffar var välbesökta. Själv kände hon sig helt främmande inför sådant.
Efter en tid fick Einar inte längre hålla dop, begravningar och bröllop.
Läs också: Min son utsattes för en häxjakt på nätet
– Det var så kränkande. Jag ringde till en kollega och grät. Det var förödande för mig, hur kyrkoherden kunde frånta mig mina prästerliga uppgifter på detta sätt.
Einar blir ledsen än i dag när han tänker på det. Ständigt sprang kyrkoherden till kyrkorådet och pratade illa om honom. Han blev också undanhållen all information om församlingens aktiviteter.
Fick inget stöd
Kollegerna var heller inget stöd för Einar. En kollega sa till och med rakt ut att de andra inte tyckte om honom – men ville inte tala om varför.
– Men jag kan fortfarande tänka med värme på två musiker som försökte stötta mig. Hos de andra härskade rädslan för kyrkoherden. Ingen vågade stå upp för mig. Det är otroligt att människor som kallar sig kristna kan ha så lite civilkurage, utbrister Einar.
Nu efteråt, när han blickar tillbaka, ser han att hela atmosfären i församlingen byggde på rädsla. Och rädsla urholkar själen.
Bröts ner
Själv bröts han ner alltmer. Efter ett år av systematisk mobbning var han helt slutkörd. Vissa morgnar när han skulle gå till jobbet var han så trött att det kändes som om han hade 40 graders feber. Men ändå gick han dit.
– Jag hade ett ansvar mot mina församlingsbor, men sedan var det också prestige som höll mig uppe. De skulle inte få knäcka mig!
Successivt började situationen på arbetet gå ut också över hans privatliv. Einar är en mycket social person med stor vänkrets, omtyckt och omhuldad av sina vänner.
– Men nu började jag isolera mig från dem också. Jag tyckte att jag inte längre hade något att bidra med, det var bara fel på mig. Jag kände mig så trött och ledsen.
Hans vänner försökte peppa honom att ta en fajt mot kyrkoherden, men för Einar kändes det hopplöst. Så fort han försökte prata om mobbningen var kyrkoherden som teflon: allt rann bara av henne. Hon satte upp en osynlig vägg mellan sig själv och Einar.
Nära döden
Einar drabbades av sömnapné och fick svårt att sova. Han gick genom dagarna i ett töcken. Till sist var han nära döden. Han fick blödande magsår och blev inlagd på sjukhus.
– Det ordnade upp sig, men jag var mycket deprimerad och fick antidepressiva mediciner, som hjälpte.
Genom sin läkare fick Einar sedan kontakt med en arbetspsykolog. Denna bjöd in kyrkoherden till ett möte, men hon avböjde att komma.
Läs också: Mitt äktenskap var som en skräckfilm
– Min psykolog bekräftade mig och mina upplevelser. Hon sa att hon tyckte att det här var bland det värsta hon hört när det gäller vuxenmobbning. Jag kunde naturligtvis ha stannat och processat, men med psykologens stöd valde jag att anta församlingens villkor om att bli utköpt och gå i förtida pension.
Djup empati
Einar känner starkt för alla dem som är utsatta för mobbning på sin arbetsplats.
– Det bästa råd jag kan ge är att fly fältet innan du bryts ner helt. Det kommer inte att bli bättre. När jag stängde dörren till mitt tjänsterum för sista gången dansade min själ. Jag var glad!
De flesta tror nog inte att mobbning förekommer inom Svenska kyrkan, menar Einar, men det är fel. Det finns församlingar med stora problem.
– Jag tror att det beror på den hierarki som råder och så förstås på snällhetskulturen som kan övergå i elakheter, om man inte törs vara rak. Det göder en falsk fromhet, som kan bli grogrund för mobbning.
Bad till Gud
Tiden i församlingen när han mobbades är den värsta i Einars liv, men hela tiden fanns hans relation till Gud kvar.
– Jag bad till Gud som jag alltid har gjort, men nu bad jag honom om en lösning på mina problem. Till slut fick jag svar. Även om mitt andliga liv hade blivit skadat, så blev det friskt igen så fort jag kom därifrån.
Han kan se en mening med allt som skett och tycker att han har blivit mer ödmjuk. Han har också fått lära sig vilka som är hans verkliga vänner. En del drog sig undan, men de som stannade har han kvar för livet.
– Eftersom jag verkligen har fått känna på vad utanförskap vill säga så har jag lättare att känna hur andra människor har det. Gud har gett mig den stora gåvan att jag kan vara en bättre medmänniska.
Har kommit hem
Numera arbetar Einar volontärt i en annan församling.
– Här har jag kommit hem. Här flödar gemenskapen, värmen och den sanna människokärleken. Jag har fått så många nya vänner och känner mig upprättad. Långt borta är mitt magsår och min dysterhet, säger han och skrattar.
Som pensionär ägnar Einar dagarna åt konstruktiva saker. Han reser mycket och gärna, han läser, skriver, går på teater och umgås med sina vänner.
– Jag hade ingen aning om hur härligt mitt liv skulle bli när jag äntligen kommit ur skärselden. Det tackar jag Gud för.
Text: Kicki Biärsjö
Bild: Shutterstock
Läs också: Mobbningen tog vår dotters liv
