Läsarberättelse: Min livmoder var full av cancer
Vad är kärlek egentligen? Det har jag funderat på en tid nu, sedan den dagen du lämnade mig. Älskade du mig aldrig på allvar? Visste du ens vad kärlek var?
Många frågor dyker upp i mitt huvud. Jag skulle vilja ställa dem till dig, men du är borta från mig. Du älskar en annan har jag hört ryktesvägen. Jag vet inte om det är sant. Men mig älskar du i varje fall inte mer, eller kanske har du aldrig gjort det.
Vi träffades som kamrater redan i yngre tonåren. Jag minns att jag var lite småkär i dig redan då på ett barnsligt sätt. Du var snyggare och charmigare än alla andra tyckte jag.
Se också: Åsa fick tvillingar efter 22 missfall
Vi tillhörde samma kompisgäng. Vi deltog i olika sportsammanhang som till exempel fotboll och handboll, men gillade också att parta. Parta på den tiden var ganska oskyldigt. Oftast var vi hemma hos varandra hela gänget och bara umgicks och hade kul. Vi käkade chips och popcorn och drack läsk. Det var förstås när någon av oss hade föräldrafritt.
Visst hände det att någon lyckats komma över en skvätt vin eller öl från sin pappas förråd. Men det var inte mycket till var och en när vi delade på det och jag minns aldrig att jag kände mig berusad, men jag låtsades ibland för det kändes att man var stor då. Och jag minns också att lyckan var total när jag fick sitta bredvid dig. Det var inte mer än så.
Cancern hade spridit sig
Det var först i 25-årsåldern som gnistan tändes mellan oss och vi blev ett par, du och jag. Det kändes riktigt och äkta mellan oss. Vi kände ju varandra så bra sedan flera år. Vi visste varandras fördelar och tillkortakommanden.
Som så många andra par pratade vi om framtiden, om att bilda familj och få flera barn. Livet låg framför oss. Det var bara att ta för sig och skapa en bra och trygg tillvaro med mycket kärlek och äventyr. Vi tyckte båda om att resa och upptäcka världen.
Du var allt jag kunde drömma om. Du var hjälpsam och oändligt snäll och trygg, och dessutom såg du bra ut och var trevlig och social. Mina föräldrar avgudade dig och kunde inte förstå att jag lyckats “fånga dig på kroken” som de uttryckte sig. Jag kunde alltid lita på dig. Jag älskade dig verkligen av hela mitt hjärta.
Efter några lyckliga år bestämde vi oss för att nu var det dags att bli föräldrar. Vi var då i 30-årsåldern. Det var precis då som allt rämnade för oss. Hela livet slogs i spillror. Det kunde aldrig bli som förr igen. Det gick inte att reparera, knappast ens att leva med, åtminstone inte för mig.
Jag gjorde en helt vanlig gynekologisk undersökning och då uppdagades det att jag hade cancer. En cancer som hade spridit sig i hela underlivet. Jag hade inte känt eller anat någonting. Det var bara under en rutinmässig undersökning som jag fick detta hemska besked.
Du lovade att stötta mig
Naturligtvis blev vi chockade både du och jag. Jag minns att jag ringde dig direkt efter undersökningen och du kom omedelbart. Läkaren ville prata med oss båda två tillsammans. Det var ju ett så dramatiskt och chockartat besked så läkaren tog sig tid och pratade länge med oss.
Detta rörde ju dig också. Du var min partner och livskamrat. Du skulle vara delaktig och stöttande i min svåra situation. Det tog läkaren naturligtvis också för givet. Jag med.
Läkaren berättade om den stora och svåra operation jag måste genomgå för att ha en chans att överleva. Det var inte säkert att den skulle lyckas, men de skulle göra sitt allra bästa. Om sanningen ska fram så hörde jag inte så mycket vad han sa. Jag var alltför chockad. Men du berättade senare för mig.
När vi kom hem var du så underbart gullig mot mig. Du lagade mat och tvingade mig att äta lite trots att jag inte ville.
– Du måste äta och samla krafter för att orka kämpa, sa du.
Det hade du naturligtvis helt rätt i, så jag försökte verkligen äta. Sedan bäddade du ner mig i sängen och la dig bredvid mig och höll om mig tills jag somnade. Jag minns att du viskade i mitt öra:
– Det här ska vi klara av tillsammans, du och jag. Jag älskar dig.
Och jag trodde på dig och kände mig lugnare.
Jag skulle aldrig kunna få barn
Bara några dagar efter cancerbeskedet opererades jag. Det var bråttom och mycket akut. Du följde med mig till operationen och satt och väntade när jag så småningom vaknade upp. Det första jag var medveten om var du. Jag minns att du såg så trött och sliten ut. Du var orolig för mig.
Jag blev kvar på sjukhuset någon vecka. När jag skulle skrivas ut ville läkaren prata med oss båda och berätta hur det gått. Jag var så glad minns jag för att jag överlevt operationen och tänkte inte så mycket på om det gått bra eller inte. Eller rättare sagt, jag var helt övertygad om att det gått bra. Nu skulle allt vara som förr igen, tänkte jag. Jag hade ju klarat mig och mådde ganska bra. Men så blev det inte.
Läkaren berättade att de varit tvungna att ta bort allt i underlivet eftersom cancern spridit sig och intagit livmodern. Jag skulle aldrig kunna få barn och jag skulle komma i klimakteriet redan nu vid så unga år. Mitt sexliv skulle påverkas en lång tid framöver och kanske aldrig bli helt bra igen. Hon pratade och pratade, och ritade och ritade, och jag satt som förlamad.
Se också: Det här är ofrivillig barnlöshet
Den enda känsla jag hade när jag kom till sans igen var märkligt nog ilska. Jag var så arg och ilsken för att jag hade fått mitt liv förstört. Jag tyckte att det var läkarens fel, men det förstår jag ju nu att så var det inte.
Jag hade fått bra vård och de hade gjort så gott de kunnat. Det var väl snarast så att jag var så oerhört be-sviken och någon måste jag ju ta ut min ilska på. Jag är helt klar med att läkaren förstod och att hon varit med om liknande förr. Hon behöll sitt lugn och lät mig få ut mina känslor. Långt senare tog jag kontakt med henne och bad om ursäkt.
Då lämnade du mig
Du försökte lugna mig och hålla om mig, men något brast i dig också. Det såg jag på dig. Något mycket väsentligt förändrades, men jag vet inte vad. Men det kändes som om vi plötsligt blev främlingar för varandra. Vi var två människor som mådde dåligt var och en för sig, och inte tillsammans.
Du orkade inte med katastrofen. Du ville ha en glad och pigg kvinna vid din sida och inte en ledsen person som bara grät och var i klimakteriet alldeles för tidigt. Du ville ha barn, många barn, och du ville ha ett fungerande sexliv.
Allt detta sa du till mig den dag du kom hem och berättade att du ville separera, att du träffat en ny kvinna som du ville leva med. En kvinna som var frisk och kunde ge dig allt det som jag inte kunde.
Men älskade du inte mig? Övervinner inte kärleken allt?
Nu efter flera år har jag också funnit kärleken på nytt. Det är en man som redan har två flickor. Han är änkling så vi lever som en riktig familj och vår relation är mycket kärleksfull.
Vi har det bra tillsammans och jag har kommit över ditt svek. Du var inte värd all den kärlek jag gav dig.
/ Sofie