Fanny: Listan hjälpte mig att bli fri från honom
Jag hade aldrig svepts med så av en man. Det kändes som om Patrik var min själsfrände, hur fånigt det än låter.
De första två månaderna var vi oskiljaktiga. Även om jag i dag vet att det var en lögn, eller åtminstone inte vad jag trodde, så kändes de just då som de bästa månaderna i mitt liv.
Patrik hade små egenheter som trängde in i mitt hjärta. Som hur han brukade röra vid min näsa. Hur han kysste mina öron. Hur han fick mig att bara smälta – utan att jag förstod hur det gick till.
Efter ett svek kunde han använda sig av allt det här för att vinna mig tillbaka och det gjorde han, gång på gång under fyra års tid.
Se också: Mias pojkvän slog henne blodig
Jag vet andra som har stannat ännu längre i liknande situationer. Jag läste om en kvinna som varit medberoende av en narcissist i tio år. Många fastnar garanterat mycket längre än så. Jag är så glad att vi aldrig blev föräldrar. Narcissister ska helt enkelt inte ha barn, tänker jag.
Efter de där första två smekmånaderna hände något som jag varken förstod eller kunde förklara. Patrik blev konstig. Han fick väldiga humörsvängningar; gick från att älska passionerat till att kliva ur sängen och se på mig med en blick som var helt kall.
Han kunde få mig ur balans bara genom att snörpa på munnen, eller höja på ögonbrynen och ge mig en föraktfull blick. Just allt det där föraktet – det nedvärderande och elaka – var kom det ifrån? Hur kunde han ha så mycket av det inom sig och varför riktade han det mot mig? Någon som han sa sig älska.
Jag fick aldrig något svar på detta, men i dag vet jag en sak: Han älskade mig aldrig. En narcissist kan inte älska. I alla fall inte på det sättet som jag tänker att kärlek ska vara. Och det gör svaren på alla de där andra frågorna mindre viktiga.
Inget hade kunnat bli annorlunda, som jag ser det i dag. Det var inte min uppgift att hoppas på att han skulle bli kapabel till kärlek. Nej, det fanns inget sätt att rädda vår ”kärlek” på, eftersom den från hans sida aldrig hade funnits till att börja med.
Jag gjorde inte som många andra och dolde våra problem. Jag pratade med mina syskon och väninnor. I början hade alla svårt att förstå att det verkligen var Patrik jag beskrev, men sedan började de uppmana mig att lämna honom.
Blev beroende
Men jag kunde inte göra det. Jag var liksom beroende. Och ju längre jag stannade, desto mer förvirrad och tömd på energi blev jag och desto svårare blev det att gå.
Det var dock först efter tre år tillsammans som jag fick ett ord för hans beteende. Jag surfade runt på nätet och letade information när jag snubblade över narcissism. Allt stämde. Ju mer jag läste, desto mer övertygad blev jag. Jag blev så illamående att jag kräktes.
Jag läste på många forum och hittade en annan kvinnas historia. Hon hade gjort sig fri från sin narcissist genom att skriva en lista över de egenskaper som mannen hon delade sitt liv med borde ha.
Jag bestämde mig för att göra en egen lista. Först satt jag där och stirrade på det tomma papperet. Det var så länge sedan jag tänkt på livet ur mitt perspektiv. Jag var så van vid att försöka förstå mig på Patrik. Men djupt inifrån kom den första egenskapen: snäll. Ordet vibrerade så starkt inom mig att jag började gråta. Ärlig, pålitlig, respektfull, kärleksfull…
Jag kom till samma slutsats som kvinnan jag läst om. Egenskaperna på min lista beskrev inte mannen jag levde med. Under året som följde insåg jag att de aldrig skulle kunna bli det. Han var oförmögen till dessa.
Över tid var det detta som fick insikten att växa fram och bli så stark att jag till slut bröt för gott.
Fem punkter på en lista betydde början på ett inre skifte. Det här är vad jag vill ha. Jag förtjänar inte sämre, jag nöjer mig inte med mindre.
Det var så jag tog tillbaka mitt liv.
/Fanny