Anna växte upp med en narcissistisk mamma
När jag växte upp var Askungen inte bara min favoritprinsessa, utan också min favoritsaga. Jag kunde identifiera mig med henne, även om jag inte förstod det så på den tiden. Men jag drogs till henne, till hennes godhet mitt i allt det fula och orättvisa som hon utsattes för. Jag önskade att hon hade varit min syster, min bästa vän.
Mina föräldrar skildes när jag var sju år. Jag minns inte så mycket innan dess, men tiden kring skilsmässan var turbulent. Mamma var stressad och aggressiv. Jag minns hur jag försökte hålla mig undan, eftersom hon verkade så arg hela tiden. Jag hörde henne ofta prata med sina väninnor om pappa, om vilken skitstövel han var.
Skyllde på andra
Mamma har alltid skyllt allt på andra. Jag kan inte minnas att hon någonsin har tagit ansvar för någonting. Det gjorde ont att höra henne prata på det sättet. Jag älskade min pappa, det har jag alltid gjort. Jag har inte helt klart för mig vad som gick snett mellan dem, men med hänsyn till vad jag vet i dag, är jag säker på att han inte var någon bov i dramat.
Mamma träffade snabbt en ny man: Bengt, som blev min styvfar. Liksom pappa är han en lugn, faktiskt lite för beskedlig person ibland. Han har alltid låtit mamma ta kommandot. Hon är den som har styrt och ställt. Han har aldrig behandlat mig illa, tvärtom har det hänt att han har försökt fungera som en buffert mellan mamma och mig, medvetet eller inte. Jag mådde dåligt under min uppväxt, men det var inte hans fel. Han var en helt okej styvpappa.
Efterlängtade syskon
Mamma och Bengt fick två barn tillsammans, Julian och Sanna. Jag hade alltid önskat mig syskon, men tyvärr slog mamma in kilar mellan oss direkt. Hon prioriterade dem i alla situationer. Det kändes fruktansvärt och jag levde med en malande förvirring över varför hon tycktes vilja stöta bort mig – jag fick inte vara en del av deras gemenskap.
Det var först många, många år senare som jag identifierade det här för vad det var – avundsjuka. Men länge kändes det så konstigt, obehaglig och skamligt att jag försökte bortförklara det på alla möjliga andra vis.
Konkurrerade
Jag minns mamma som väldigt kritisk. När hon och pappa skildes flyttade vi till en lägenhet. Hon gav mig ofta, helt ologiskt, känslan av att det var mitt fel. Att vi fortfarande skulle ha bott kvar i huset, om det inte varit för något outtalat som jag hade gjort. Jag försökte förstå, men det gick ju inte – det var bara mammas dumheter.
Så här i efterhand känns det så elakt att jag blir kall inombords vid blotta tanken. Vem behandlar sin egen dotter på det sättet? Det är inte mänskligt.
Men hon gjorde mycket mer än så. Hon slog ner på mig som en hök och hon hade en osviklig förmåga att hitta mina ömmaste punkter. Om jag var stolt över något såg hon till att förminska det. Till slut vågade jag inte vara med i vare sig skolpjäser eller julshower. Hon lyckades alltid förstöra alltihop.
Ville imponera
När jag kom upp i tonåren ville hon vara kompis med mina kompisar. Hon ville imponera på dem, vara coolare än jag – det var pinsamt, men främst var det smärtsamt. Hon försökte konkurrera ut mig bland mina egna vänner.
Jag kunde aldrig släppa ner garden med henne. Jag var mer otrygg tillsammans med min egen mamma än med någon annan. Bara den som har vuxit upp så kan förstå hur det urholkar själen.
Så kom den värsta perioden av alla – när jag började träffa killar. Min första riktiga pojkvän hette Ben. När han var hemma hos oss började mamma gå finklädd. Hon sminkade sig mer än vanligt och var flörtig.
Ben tyckte att mammas beteende var så jobbigt att han knappt ville komma hem till oss, men när det tog slut mellan oss kunde mamma inte sluta kritisera mig för alla mina brister som flickvän.
– Jag ska erkänna att jag blev förvånad när du kom hem med ett kap som Ben, men så höll det ju inte länge heller…
Osäker och inbunden
Allt det här gjorde att mitt självförtroende slog halt. Jag blev osäker och inbunden. Jag hade svårt för att ta plats och ta för mig. Jag hade goda vänner, men hängde mest med och släppte inte andra riktigt nära inpå mig.
När jag var 27 flyttade jag från hemorten. Jag fick arbete nästan fyrtio mil bort och det var på många sätt en befrielse att få det avståndet mellan mamma och mig.
Men snart insåg jag att det fysiska avståndet inte innebar en lika stor frihet som jag hade hoppats på. Hon fortsatte att tränga sig in i min sfär via telefonsamtal och e-post, och det kändes aldrig som om jag fick lika mycket distans till henne som jag ville ha.
Har börjat läka
Jag var nästan 37 när jag träffade min stora kärlek. David har aldrig gillat mamma. Jag berättade en del för honom och förvarnade honom om hennes beteende, och han såg igenom henne direkt. Det har varit en enorm lättnad att ha honom på min sida, han hjälper mig att få distans.
Vi fick två pojkar och efter det blev mamma än mer påträngande. Hon försökte som alltid göra mig osäker och ville få mig att tvivla på min roll som mamma, men nu hade jag David att luta mig mot och det gjorde mig starkare.
En ögonöppnare
Det var efter vår yngste sons dop som en väninna fällde en kommentar, som blev en riktig ögonöppnare för mig. Mamma hade rest ner till dopet och gjorde som alltid en stor affär av sin närvaro. Jag var så van vid hennes kritik och försökte att hålla den ifrån mig, men efteråt utbrast min väninna:
– Din mamma är verkligen avundsjuk på dig!
Det var som om allt stannade upp för några ögonblick. Jag tror att den här insikten hade varit så skambelagd att jag aldrig velat tänka tanken fullt ut, men nu insåg jag hur rätt hon hade. Mamma hade verkligen alltid haft ett beteende mot mig som varit präglat av avund. Hur var det möjligt? Hur kunde hon bete sig så? Min egen mamma?
Började läka
Det skulle krävas en del professionell hjälp för att jag skulle kunna förstå och börja läka från de skador som uppväxten gett mig. Jag kom att förstå att mammas handlande berodde på hennes egen osäkerhet och inte hade något med mig att göra.
Jag lärde mig att ha en mycket bättre distans till henne. Med tanke på allt hon gjort, varför skulle jag bry mig om hennes åsikter? Var hennes omdöme verkligen något att lita på?
Jag funderade länge på om jag skulle ta upp det här med mamma, men till slut kom jag fram till att det bara skulle kosta mig ännu mer energi. Jag tror inte att hon skulle förstå – hon skulle inte vilja förstå.
Har förändrats
Nu har det gått några år, barnen har blivit större och börjat i skolan. Mamma kommer nog alltid att vara densamma, men själv har jag förändrats.
Jag har i stort lagt det gamla bakom mig, vår kontakt berör mig inte längre så illa, och jag fokuserar på det sunda och viktiga i mitt liv: mitt äktenskap och min familj – och mitt eget välmående.
/Anna