Kerstin: Jag var hemmafru när min man lämnade mig och barnen

Efter reklamen: Se också: 5 positiva saker med att bli äldre

Som liten flicka hade jag tre syskon, två äldre och ett yngre. Jag var fri som en fågel och hade många kamrater att leka med.

De första åren i småskolan var jätteroliga, men i tredje klass fick jag en lärare som jag var jätterädd för. Jag hade aldrig hört att en vuxen kunde skrika på det sättet. Sa jag något fel så sa han att det inte var så konstigt, ”de som kan bo där ute kan man inte vänta sig något ifrån”. Jag bodde tre kilometer från skolan.

Jag slutade efter sjuan, trots att jag kunde ha gå ett år till. Jag började som springflicka i en affär som 14-åring, men fick snart börja expediera. Jag träffade min blivande man när vi bägge var 17 år. Vi blev med lägenhet, som man sa på den tiden. Vi gifte oss 21 år gamla och många sa att vi var alldeles för unga. Men många av våra kamrater gjorde på samma sätt.

Vi fick första barnet när vi var 23 år, och det andra tre år senare och jag skulle vara hemmafru tills barnen började skolan. Så hade både min mans och min mor gjort. Man skaffade inte barn för att någon annan skulle fostra dem. Jag trodde att alla hade det så. Jag kände ingen som skilt sig.

relationerMonica: Min man förlät mig aldrig för otroheten

Lämnade familjen

När barnen var åtta månader och tre år sa min man att han hade träffat en ny kvinna.

– Nu går jag. Jag har träffat en en arbetskamrat som jag flyttar till i kväll.

Och så gick han. Jag hade varken jobb eller pengar. Vad skulle jag göra? Jag ringde till mina föräldrar och bad att få komma hem till dem, de hade plats för oss alla tre.

Efter några månader gick jag till arbetsförmedlingen som hade en kontorskurs för oss som bara gått folkskola. Man fick hyran betald och pengar till existensminimum. Dagmammor passade barnen. Man fick välja om man skulle läsa ekonomi eller bli sekreterare.

Jag valde ekonomi, tyckte mycket om bokföring och fick jobb innan kursen var slut. Det var också bra för mig att träffa många nya människor som hade det precis som jag.

Min nye man träffade jag när jag var 30. Vi gifte oss och köpte hus. Efter fyra år fick vi ett gemensamt barn och livet har gått vidare. Vi startade ett gemensamt bolag som vi efter 25 år nu håller på att lägga ner. Vi bägge över 80 år, så nu får det vara nog med bokföring.

Min mor sa ofta du måste lära dig att vara nöjd. Och i dag, efter en utflykt till havet med min man, kände jag mig faktiskt väldigt nöjd.