Läsarberättelse: Hans syn på kärlek kvävde mig
Sett i backspegeln så flyttade jag nog ihop med Dennis lite väl snabbt, men han var så gullig och kärleksfull och jag tänkte att jag gjort världens kap.
Jag hade varit ensamstående med min son, Nicklas, sedan hans pappa lämnat oss när Nicklas var fyra. Nu var han åtta. Även om jag hade många människor i mitt liv kände jag mig ensam och saknade den där personen man kan dela allt med.
Jag träffade Dennis genom en gemensam bekant, vi blev snabbt förälskade och var tillsammans hela tiden. När han efter två månader föreslog att jag och Nicklas skulle flytta in i hans lägenhet, framstod det som det mest naturliga i världen.
Se också: 10 tecken på att du lever i en destruktiv relation
Dennis skapade plats till alla våra saker och tog oss med till Ikea där han köpte allt som jag pekade. Han kom bra överens med Nicklas, som tyckte att det var kul att få en vuxen man att busa med.
Men så började jag sakta upptäcka nya sidor hos min sambo, som inte var lika trevliga. Han blev lätt rejält sur och irriterad ibland.
Det kunde utlösas av saker som att jag enligt hans mening köpt fel kött, som han menade att han inte kunde tillaga något ordentligt av.
Eller att jag var tvungen att hoppa in och ta ett extrapass på jobbet när han tänkt att vi skulle se film i soffan. Fast just det tyckte jag var ganska gulligt, för det visade ju bara hur mycket han ville vara med mig. Han kallade mig också alltid för sin prinsessa.
Jag har en ganska avslappnad hållning till saker och ting, och om vårt liv blev lättare av att Dennis fick bestämma så gjorde det mig inte så mycket.
Vi betydde "allt"
Det började också gå upp för mig hur mycket det betydde för honom att ha mig och Nicklas. Dennis hade berättat för mig om sin barndom. Hans pappa hade stuckit när han och hans systrar var små och mamman var alkoholist. Inte sällan var det Dennis såg till att småsyskonen fick mat och kom iväg till skolan.
Jag blev ledsen när han först berättade om hur han haft det, men han tröstade mig och sa att det betydde allt för honom att han nu hade sin egen lilla familj. Han betonade ordet ”allt”.
Efter att ha svävat runt som på moln under några månader hade det blivit vardag, och jag kände behov av att träffa mina vänner igen. Jag ringde min bästa väninna, och så bestämde vi att vi skulle ut och ta ett par öl en kväll, bara hon och jag, helt avslappnat, så som vi alltid brukat göra. Och Nicklas skulle sova över hos en klasskompis.
Jag blev alldeles perplex när Dennis hetsade upp sig och sa att så kunde jag väl inte bara göra, dra in till stan och sitta och göra mig till för andra män. Jag försökte förklara för honom vad det gick ut på, men det var helt omöjligt att nå fram till honom, och till slut måste jag gå för att inte komma för sent.
Min väninna kunde direkt se på mig att något var fel, men hon tröstade mig och sa att det ju egentligen bara visade hur högt Dennis älskade mig. Det var ju precis så jag själv hade velat tänka, så det var fint att höra det från henne, det lät romantiskt. Jag sa inget om att hans ögon gjort mig lite rädd.
Den händelsen blev inte den sista. Jag har alltid tänkt att man även kan träffa vänner var för sig när man har en kärleksrelation. Men det tyckte uppenbarligen inte Dennis. Så fort det kom på tapeten att jag skulle göra något på egen hand började han antingen sura eller starta våldsamma gräl.
Det hände att jag gav upp och lät honom följa med, och då satt han hela kvällen med armen om mig, eller höll mig i handen. Alla sa att vi såg så gulliga ut, men innerst inne började jag känna mig trängd.
Började se ett mönster
Det hade börjat gå upp för mig att min pojkvän inte hade så många vänner. Han var en sådan som kunde byta ett ord med alla, och han hade en massa ytliga bekanta, men det fanns väldigt få som han verkligen litade på. Kanske var det därför jag blev så viktig för honom.
Nu förstod jag varför han hatade alla mina inbokade träffar med vänner – det fick honom att se ensam ut i jämförelse. Det var både antalet väninneträffar, och vad jag gjorde på dem, som störde honom.
Flera gånger beskyllde han mig för att flirta med andra män, och även om det inte stämde så fick hans kommentarer mig att känna mig billig. Så jag började tillbringa allt mer tid hemma i lägenheten. På så vis var det lättare.
Nu började jag kunna se ett mönster i Dennis beteende. När det var något som han ogillade eller som gjorde honom osäker, hetsade han upp sig och skällde. Allra värst var det om han hade druckit.
Ibland grät han och sa att både hans far och hans ex hade lämnat honom, och att ingen tyckte om honom. Det gjorde mig alltid ledsen och det fick mig att känna mig enormt egoistisk, och då slutade det som regel med att jag tröstade honom eller gjorde som han sa.
Då skiftade hans humör som genom ett trollslag och han blev återigen den gulliga, kärleksfulla man som jag förälskat mig i.
Jag kunde ju förstå att Dennis beteende nog handlade om rädsla för att bli sviken igen. Problemet var bara att han försökte att lösa ett problem som inte fanns, genom att vara kontrollerande.
Det och hans humörsvängningar tärde på mig. Ibland kände jag också att det var orättvist att han alltid drog fram offerkortet. Vi har ju alla saker att kämpa med.
Kvällen det spårade ur
Det hela spårade ur totalt när jag en söndagskväll kom på honom med att kolla min telefon. Han hade druckit en del öl och nu satt han och läste mina sms.
Jag brukade se till att hålla våra gräl på låg volym, så att Nicklas inte skulle höra, men den här gången blev jag bara så rasande. Det slutade med att vi skrek på varandra, innan Dennis slängde min telefon i väggen så att den gick i bitar. Därefter skrek han att han lika gärna kunde begå självmord.
Sedan blev det helt tyst, och när jag vände mig om stod Nicklas i dörren till sitt rum och grät. Han hade hört allt.
Den natten la jag mig i min sons säng. Jag somnade inte, för tankarna och känslorna vällde runt inom mig, och synen av min sons ansikte i dörren hade chockat mig.
Det var som om mitt och Dennis förhållande aldrig hittade ett lugnt mellanting. När det var bra var det riktigt bra, och när det var dåligt var det riktigt dåligt. Det fanns inget mittemellan.
För första gången erkände jag för mig själv att min kärlek till Dennis nog tagit slut sedan ett bra tag. Den hade kvävts, men jag blotta tanken på ett uppbrott, eller att jag skulle hitta en ny bostad till Nicklas och mig, var mer än jag orkade med.
Se också: 5 tips på hur du går vidare efter ett uppbrott
Nästa dag sjukskrev jag mig från jobbet och ringde ett par, som är mina nära vänner, och frågade om vi kunde övernatta hos dem. Jag slängde ner våra saker i pappkassar och flyttade ut medan Dennis var på jobbet. På bordet la jag en lapp med ett meddelande till honom, att det var slut.
Längtan efter goda stunder
De följande tre dagarna hade jag min telefon avstängd, för jag var rädd för att läsa och höra hans meddelanden, som jag förstod skulle växla mellan ilskna påhopp och heta kärleksförklaringar. Jag fruktade de senare minst lika mycket, för kanske skulle min längtan efter de goda stunderna kunna få mig att ge vika.
Först efter en vecka träffade jag honom igen. Vi hade stämt möte på ett café för att prata ut, och precis som jag hade räknat med var han full av argument för varför vi hörde ihop.
Jag frågade om han var redo att söka hjälp för sitt temperament och sin svartsjuka, men det ville han inte. Jag tror kanske inte heller att jag hade kunnat få tillbaka mina känslor för honom i vilket fall.
Som väl var slutade Dennis att ringa och skriva efter några veckor.
Det var inte kul att behöva bo hos vänner i två månader, innan jag äntligen hittade en lägenhet till mig och Nicklas. Min son var också väldigt ledsen, och jag kände skuld.
Men långsamt gick saker åt rätt håll, och med tiden lärde jag mig också att känna mig stolt över att jag faktiskt fick sagt ifrån och satt ner foten. Idag är det dessutom så att Nicklas fått kontakt med sin pappa igen. Och ju gladare han är, desto gladare är jag.
Min gamla föreställning om att äkta kärlek är passionerat stormig har jag lagt på hyllan. Just nu fylls mitt liv av lugn och rutiner, och så vill jag att det fortsätter.