Ingrid: Jag gick för långt i min önskan om barnbarn
Johannes var mitt enda barn och jag hade i många år sett fram emot att bli farmor. Men när han fyllde 40 och fortfarande var singel började jag misströsta.
Men så mötte han Helen. Hon var ett par år äldre än han och hade två döttrar från ett tidigare förhållande. Helen tyckte att hon var för gammal för att skaffa fler barn och det accepterade Johannes.
Till en början grämde jag mig över att han inte hade träffat en yngre kvinna, så att han kunde få egna barn, men å andra sidan var jag glad för att han äntligen stadgat sig. Istället bestämde jag mig för att ta emot Helens flickor med öppna armar. De var ju det absolut närmaste jag skulle komma att få barnbarn.
Innan jag skulle träffa dem för första gången åkte jag till en leksaksaffär för att köpa lite presenter. Det var så roligt och jag kom ut med famnen full av gåvor.
Flickorna blev glädjande nog överförtjusta och lekte med dockorna resten av eftermiddagen. Jag var lycklig över att ha träffat så rätt och kunde knappt slita mig från synen av de lekande flickorna. Jag tror att Johannes tyckte att jag borde ha intresserat mig lite för Helen också, men herregud, nog skulle det bli tid att lära känna henne också.
Det tog inte många dagar innan jag ringde och bjöd hem dem till mig. Jag hade varit ännu en runda i leksaksaffären och köpt lite kläder till flickornas dockor, och jag kunde knappt bärga mig inför att få överlämna dem. Jag funderade även på att köpa lite leksaker att ha liggande till den dag jag skulle passa flickorna.
Jag kunde knappt dölja min besvikelse när det bara var Johannes och Helen som kom.
– Men vi är här, mamma, sa Johannes förnärmat när jag vädrade min besvikelse.
Förde anteckningar
Helen förklarade att flickorna var hos sin pappa varannan vecka, från torsdag eftermiddag till måndag morgon. Jag skrev in det i kalendern direkt, så att jag inte skulle bjuda in vid ”fel” tillfälle fler gånger. Överhuvudtaget hade jag många frågor om flickorna. Helen svarade vänligt, men tittade lite konstigt på mig när jag även skrev ner lite av det hon sa.
– Ja, min mamma för visst anteckningar, sa Johannes och tittade på mig med höjda ögonbryn.
Jag log lite ursäktande och la pennan ifrån mig.
Kort därefter flyttade Johannes och Helen ihop. Jag var överlycklig, nu kunde man ju faktiskt säga att jag hade fått barnbarn. Jag pressade på om att få träffa dem så mycket som möjligt och det märktes tydligt att flickorna gärna ville komma hem till mig. Nu försökte jag också prata med Helen om att jag måste få passa dem. Förhållandet med min svärdotter kändes dock inte lika bra. Plötsligt ville Helen inte berätta så mycket om sig själv. När jag frågade saker om hennes eller flickornas pappas familj, så svarade hon undvikande som om hon inte tyckte att det angick mig, även om det inte var så att hon var ohövlig på något sätt.
När jag nämnde saken för en av mina väninnor, sa hon försiktigt att jag kanske gick lite väl fort fram. Jag förstod inte vad hon menade. Inte kunde det väl vara fel att ta emot Helen och hennes döttrar med öppna armar? Nu när vi blivit en familj var det väl bara naturligt att jag även ville träffa hennes föräldrar? Var hon kanske svartsjuk på mitt nära förhållande till min son? I så fall skulle hon nog med tiden nog förstå att vår relation inte skulle innebära något negativt för henne.
Ju större avstånd Helen försökte lägga mellan sig och mig, desto mer pressade jag på. Jag tyckte att det var konstigt att jag ännu inte fått träffa hennes föräldrar och bror, som Johannes träffat många gånger. Därför sa jag till Helen att hon gärna fick ta med dem nästa gång de skulle till mig.
Fick ett utbrott
Helen såg helt förskräckt ut och gjorde sedan allt hon kunde för att ignorera mina upprepade invitationer. Jag började oroa mig för att vår dåliga kemi kunde gå ut över min tid ihop med flickorna. Eftersom jag tydligen inte fick ha dem själv så behövde jag ju ha ett bra förhållande till deras mor.
En kväll när alla fyra var hemma hos mig blev det helt fel. Flickorna hade fått gå från bordet för att leka med de nya leksaker jag köpt. Jag log nöjt när jag hörde deras förtjusta utrop då de såg dockhuset. Helen lade ifrån sig besticken med en smäll, reste sig och sköt ut stolen så hårt att den nästan välte.
– Du försöker köpa mina barn, eftersom du vill vara deras farmor, men en sådan har de faktiskt redan, sa hon argt och lämnade köket.
Johannes tittade förskräckt på mig, medan jag satt alldeles handfallen. Hon hade ju rätt, jag var inte någons farmor, men från det ögonblick jag hade hört talas om de små flickorna hade jag benhårt gått in för att bli det. Jag tittade olyckligt på min son.
– Jag vill inte köpa flickorna, jag tycker ju om dem, sa jag med tjock röst.
Se också: "Dockorna är barnen vi aldrig fick"
Johannes suckade och reste sig för att gå efter Helen.
– Jag har sagt det förut, kanske har du varit lite väl ivrig, sa han och försvann ut ur köket.
Helen och jag utbytte inte många ord med varandra efter det, men den dåliga stämningen hängde i luften. Och snart gjorde Helen tecken till Johannes om att de skulle åka hem.
De följande dagarna grubblade jag mycket och jag började förstå vad min väninna försökt säga mig. Jag hade farit för snabbt fram och Helen hade inte hunnit med. Johannes hade försökt gjuta olja på vågorna, medan jag själv aldrig uppfattat att något var fel. När jag tänkte efter hade han vid flera tillfällen försökt få mig att ligga lite lågt, men jag hade varit så upptagen av att ha fått ”barnbarn” att jag inte hade tagit det till mig.
Lite skamset måste jag medge att jag nog behövt det hårda uppvaknande som Helen gett mig. Jag bestämde mig för att ringa och bjuda in henne. Flickorna skulle inte följa med, inte Johannes heller. Det här måste jag lösa själv.
Passade in i bilden
Jag var alldeles svettig om händerna när jag öppnade dörren för Helen. När vi slagit oss ner vid fikabordet drog jag ett djupt andetag innan jag bad om ursäkt för mitt beteende. Jag hade inte tagit mig tid att läsa av situationen och se hur Helen hade det med mitt omättliga intresse för hennes flickor. Helen berättade att hon inledningsvis varit jätteglad över att jag tagit emot dem så väl, men sedan hade hon börjat känna att jag i själva verket inte var intresserad av vare sig henne eller dem som personer. De passade bara perfekt in i bilden som jag hade av mig själv som en kvinna med barnbarn.
Hennes ord gjorde mig skamsen, för även om det inte var på det viset längre, så hade jag redan innan jag träffade dem bestämt mig för vilken relation vi skulle ha och hur det skulle ske. Jag hade varit upptagen med att bli viktig för flickorna och egentligen inte alls intresserat mig för vilka de redan hade i sina liv, allra minst för Helen. Johannes hade försökt säga till henne att hon bara skulle ha lite tålamod, så skulle min fixering vid farmorrollen säkert lägga sig på en mer rimlig intressenivå, men så länge hade hon inte orkat vänta. Jag kunde inte låta bli att le åt Helens beskrivning av Johannes något vaga försök att lösa konflikten. Stackaren hade ju hamnat i kläm mellan sin mor och flickvän.
Jag och Helen enades om att börja på ny kula. Vi skulle lära känna varandra utan att barnen fungerade som det filter som jag såg allting igenom. Lyckligtvis kände vi en ömsesidig sympati för varandra, så det fanns något att jobba på, och flickorna hade sedan länge redan vunnit mitt hjärta. Nu skulle vi bara hitta en balans och inte minst ge relationen tid att utvecklas.
Jag köper fortfarande presenter till mina bonusbarnbarn och är mycket intresserad av vad de företar sig. Men jag är också uppmärksam på deras mamma, som faktiskt är en fantastisk kvinna med skinn på näsan. Visst tog det sina år för min son att hitta den rätta, men Helen var absolut värd att vänta på.
/ Ingrid