Läsarberättelse: Jag tog på mig ansvaret för min syster
Min lillasyster Lotta är två år yngre än jag. Vad jag minns så var vi väl som systrar i allmänhet under vår uppväxt. Jag minns att vi lekte med varandra och hade roligt, men jag minns också kiv och bråk.
Vi konkurrerade såklart också om våra föräldrars uppmärksamhet, jag antar att det är så syskonkärlek ser ut. Men jag minns inte att mamma eller pappa favoriserade någon av oss, men de krävde förstås lite mer av mig som var äldst.
Tyvärr förändrades allt när min syster var med om en trafikolycka då hon var 18 år och nyss hade tagit körkort. Det var hon som körde och i övermod höll hon alltför hög fart genom en kurva och voltade ner i diket. Hon trodde väl att hon behärskade bilen, men det gjorde hon inte.
Se också: 8 sjukdomar som gör dig trött
Hennes skador var omfattande och hennes chanser att överleva betraktades som små. Ambulanspersonalen trodde faktiskt att hon redan var död när de kom till platsen. Men det visade sig att hon trots allt svarade på deras upplivningsförsök.
Under de månader som Lotta låg på sjukhuset var vi alla hos henne väldigt mycket. Det var förutom vi i familjen även kamrater och andra anhöriga. Vi bevittnade de framsteg som hon gjorde med stort engagemang. Vi var ledsna för att Lotta skadats så svårt, men kunde även glädjas åt de förbättringar som vi successivt såg hos henne.
Hon skulle aldrig mer kunna gå
När Lotta till slut kom hem till sitt eget boende, efter att ha vistats på sjukhuset i nästan sex månader, satt hon i rullstol och skulle aldrig mer kunna gå. Hon hade fått en skada i nacken och var delvis förlamad.
Någonstans då bestämde jag mig för att stötta Lotta till vilket pris som helst. Jag var den som skulle göra hennes liv meningsfullt och värt att leva, trots skadorna. Jag skulle alltid finnas där för henne. Det var ett löfte jag gav till mig själv.
Lotta klarade inte sig själv utan fick assistans. Hon hade förutom att hon var lam i benen och hela nedre delen av kroppen även svårt att förhålla sig till omgivningen och ta hand om sig själv. Hon hade fått en lättare hjärnskada och hade dessutom mycket smärtor.
Hennes situation var ytterst besvärlig och tärde på oss alla i familjen, främst på Lotta själv förstås.
Jag gav upp min tid för henne
Jag som hennes syster ville hjälpa henne på alla sätt, och det gjorde jag också. Det var jag som ordnade aktiviteter för henne. Jag ställde alltid upp och försökte fixa resor, biobesök, restaurangbesök, konserter och mycket annat.
Det var inte alltid lätt, men jag gav inte upp. Lotta skulle ha ett meningsfullt liv. Det var min ambition. Det var det jag kunde göra för henne.
Det var jag som var med på alla sjukhusbesök och hade kontakt med sjukvården. Det var jag som skötte dialogen med alla personliga assistenter. Och det var jag som såg till att hon fick träning – jag tränade henne till och med själv också.
Jag la ner massor med tid på henne. När jag märkte att hennes vänner besökte henne alltmer sällan så ringde jag upp dem och försökte få till en kontakt. Ibland lyckades jag och ibland inte.
Mina föräldrar engagerade sig, men inte så mycket som jag ville. Helst skulle de vara hos Lotta all ledig tid, tyckte jag, men det var de inte. Jag försökte övertala dem att besöka Lotta varje dag, men det gjorde de inte. De besökte henne ofta och de ringde till henne. Men inte tillräckligt enligt mitt tycke.
Min egen hälsa tog stryk
Tvärtom försökte mina föräldrar prata med mig om att jag skulle ta hand om mig själv och inte bara tänka på Lotta. Jag måste ha ett eget liv också, tyckte de. Vid sådana tillfällen blev jag arg. Jag var ju frisk och Lotta var sjuk.
Jag hade ett jobb där jag kunde göra karriär, påpekade pappa. Men jag lyssnade inte på honom. Vadå göra karriär när jag hade en syster som behövde mig och aldrig skulle kunna ha ett riktigt arbete mer?
Jag förstod inte själv, men mina föräldrar förstod. Jag kunde inte unna mig något gott i livet, jag hade dåligt samvete för att Lotta inte kunde det. Men det var ju inte alls mitt fel att hon hade skadats. Jag kunde inte gottgöra henne för det hur mycket jag än försökte.
Mina föräldrar tvingade mig att gå i terapi. Ja, det var faktiskt så att de tvingade mig och jag hade inget val. Långsamt började jag förstå mekanismen bakom mitt handlande. Jag kunde inte göra Lotta frisk igen, men jag kunde givetvis stötta henne och ställa upp för henne. Men inte på bekostnad av min egen hälsa och glädje i livet.
Så fick jag balans i livet
Genom terapeuten började jag inse att jag hade ett ansvar för mig själv också, och mitt eget mående. Det hade jag helt bortsett från tidigare.
Motvilligt började jag hålla med. Om jag fortsatte som jag gjorde skulle jag i längden inte orka med vare sig mitt eget liv eller Lottas. Det skulle vi förlora på båda två.
Som min kloka terapeut sa:
– Man måste må gott för att kunna göra gott.
Nu känns det som om jag har hittat en bra balans i livet. Jag stöttar Lotta, men inte på bekostnad av mitt eget liv. Det känns förresten inte bara bra, det känns mycket bra.
Men ska sanningen fram så trillar jag dit ibland och går över gränsen för vad jag klarar av. Huvudsaken är att jag förstår det och inser att jag måste backa. Och faktiskt också gör det.
/ Lina