Läsarberättelse: Jag kände mig hotad av min kollega
För ett år sedan fick vi en ny kollega på min arbetsplats. Jag arbetar som bildlärare på en grundskola, som ensamstående mamma till två halvstora flickor passar de schemalagda arbetstiderna mig alldeles utmärkt. Faktiskt så hade jag nog inte funderat så mycket över hur bra jag hade det, innan Cia blev anställd förra året.
Jag märkte nästan direkt att någonting var annorlunda den där morgonen förra våren då jag klev in i lärarrummet. Mina arbetskamrater stod samlade i en liten klunga, något som sällan hände, och när jag nyfiket gick fram för att se vad som stod på mötte jag Cia för första gången, en liten, smal kvinna strax under 30 år. Hon hade på sig en röd kjol, det minns jag tydligt. När hon såg att ett nytt ansikte hade dykt upp i lärarrummet reste hon sig och sträckte leende fram handen för att hälsa. Hon var väldigt vacker, inte konstigt att hon skapade lite uppståndelse bland kollegorna, tänkte jag.
Jag hämtade en kopp kaffe och satte mig lite avsides och lyssnade på mina arbetskamraters lättsamma samtal. Bo sa någonting roligt och Cias höga och klingande skratt fyllde rummet. Jag kröp ihop lite där jag satt för mig själv. Jag fikade ofta ihop med Bo, han är en duktig lärare och en väldigt trevlig man och jag har alltid trivts i hans sällskap.
Jag fick erkänna att jag nog har varit lite bortskämd med att få uppmärksamhet på jobbet. På rasterna sökte kollegorna ofta mitt sällskap, framför allt Bo och några av de andra manliga lärarna. Det var inte så att vi flirtade, även om jag själv var singel så var de flesta gifta och hade barn, men jag kände mig uppskattad och tyckte om uppmärksamheten. Men nu verkade det vara slut på det.
Nya kollegan gjorde succé
Under veckan som följde märkte jag att vår nya, unga kollega inte bara såg bra ut, hon var dessutom duktig och hade massor av roliga idéer. Cia var bildlärare precis som jag och vi hade därför ett möte för att planera och koordinera vår undervisning. Hon var relativt nyexaminerad och full av en bubblande entusiasm som inte gick att ta miste på. Jag blev både imponerad och lite märkligt trött på en och samma gång. Hon hade många idéer om hur man fick eleverna mer intresserade av bildämnet och ville använda tidningar och saker utanför skolans värld som inspiration till undervisningen, sa hon. Jag log och nickade, men kände mig lite åsidosatt. Var min egen undervisning inte bra nog? Jag använde oftast samma underlag år efter år och tyckte det kändes jobbigt att behöva ändra på det. Å andra sidan ville jag visa mig lika engagerad som Cia.
Eleverna var överförtjusta i sin nya lärare. Hon är 15 år yngre än jag och jag såg hur hon kunde umgås med eleverna på ett avslappnat sätt, så som jag själv hade önskat att jag kunde. En dag visade hon mig några bilder i sin mobil på målningar hon hade gjort och som nu fanns med på en liten konstutställning på ett kontor i stan. Hon ville gärna ta med eleverna dit. Samma eftermiddag hörde jag några av mina egna elever prata om hur spännande det verkade vara på Cias lektioner. Det sved. Det var som om jag plötsligt hade dragits in i någon slags tävling som jag inte ville medverka i. Visst var Cia duktig på sitt arbete, det var hennes personlighet jag inte gillade. Jag tyckte hon flirtade för mycket och pratade för högt.
Det gick ett halvår och Cia blev alltmer hemtam på skolan. Jag var irriterad på att hon skulle lägga sig i och göra om allting, jag fattade inte hur hon kunde ha så mycket energi och fantasi hela tiden. När hon frågade mig hur jag hade det på mina lektioner tänkte jag att hon ifrågasatte mitt sätt att undervisa. Annars var det som vanligt på skolan, jag och Bo skojade mycket med varandra som vi brukade när vi sågs. Men jag kunde inte undgå att märka att Cia hade gjort intryck på honom, precis som hon gjort på de allra flesta av kollegorna. Till råga på allt så var alla alltid eld och lågor över alla hennes förslag och initiativ. Ja, självklart gick det att fixa lokaler till den elevutställning hon gärna ville anordna. Och naturligtvis kunde hon fixa rabatterad mat till våra sena lärarmöten eftersom hon kände ägaren till restaurangen.
Kloka råd från min väninna
Bitterheten inom mig växte, samtidigt som Cias position på skolan blev allt starkare. En helg fick jag besök av min väninna Annika. Hon bor i en stad många mil bort och övernattar alltid när hon hälsar på. Som så ofta förr åt vi middag och sedan delade vi en flaska vin när mina flickor hade kommit i säng. Efter att ha pratat om ditt och datt frågade Annika om det var någonting som var fel. Hon hade märkt att jag inte var lika entusiastisk som vanligt när jag pratade om mitt jobb.
Jag berättade hela historien om Cia som bara hade dykt upp från ingenstans och helt plötsligt ville ändra på allting. När jag ändå var igång, berättade jag om hur hon vimsade omkring i sina korta kjolar och blev kompis med alla och att hon målade tavlor som hon gärna skröt om. Min väninna lyssnade under tystnad. Hon har känt mig längre än någon annan av mina väninnor och med glimten i ögat sa hon att det lät som gammal hederlig avundsjuka.
Jag stelnade till i hela kroppen. Jag kände mig träffad och gjorde mig redo för att försvara mig, men så tänkte jag på att Annika alltid vill mitt bästa, även när hon ger mig raka råd som inte är inlindade i bomull. Och jag var ju tvungen att erkänna för mig själv att hon hade slagit huvudet på spiken: Jag kände mig överskuggad av min unga kollega. Jag tog två snabba klunkar vin och mådde nästan lite illa. Detta var inte en sådan person jag vill vara, jag vill inte vara missunnsam och avundsjuk. Min kloka väninna föreslog att jag skulle ändra kurs och försöka lära mig något nytt av Cia, i stället för att motarbeta henne.
Tänkte om
Så när jag kom tillbaka till jobbet efter helgen började jag ge Cia beröm och stöttning för saker hon hade gjort, som till exempel elevutställningen, som jag faktiskt tyckte var en väldigt bra idé egentligen. Jag hade bara inte gillat den från början för att den kom från Cia. Jag måste erkänna att jag fick ta några djupa andetag innan jag sa det och att jag fick försöka att inte hänga upp mig på att jag tyckte att hon redan hade tillräckligt med vind i seglen. Men efteråt kändes det väldigt bra.
Jag började lägga märke till att Cia alltid hade ett vänligt ord över till andra, hon verkade vara särskilt bra på att se när någon var lite nere. Inte så konstigt att hon var omtyckt. Jag började också lyssna mer på henne och insåg att hon inte alls var självupptagen. Däremot var hon, sin unga ålder till trots, både insiktsfull och klok och något motvilligt fick jag erkänna att hon faktiskt var ganska inspirerande.
För några månader sedan frågade jag Cia om jag fick bjuda henne på en kopp kaffe någon dag. Hon tackade ja och kom hem till mig en dag när flickorna var hos sin pappa. Det kändes först lite stelt mellan oss, men sedan berättade jag ärligt att jag hade blivit överrumplad när det kom en så ung och duktig lärare till skolan. Cia såg överraskad ut. För henne var jag den starka och populära kollegan som alla gillade och hon hade varit väldigt glad över att hon skulle få jobba med mig, sa hon.
Min avundsjuka försvann
Stämningen blev snabbt mer avslappnad och det var väldigt lätt att prata med henne. Under samtalets gång fick jag många bra tips om hur jag skulle kunna förnya min undervisning så att den blev roligare, både för eleverna och för mig. Men jag fick också reda på någonting ännu viktigare, jag fick veta vad som har format Cia till den hon är i dag. Hon har nämligen inte haft det lätt i sitt liv och har inte fått allting serverat på silverfat, som jag kanske trodde tidigare. Hon hade hjärtesorg efter att ganska nyligen blivit lämnad av sitt livs kärlek. Och hon hade vuxit upp under knappa förhållanden med två alkoholiserade föräldrar.
Jag insåg att hon inte har fått någonting gratis och från den dagen försvann det sista av min avundsjuka. I dag vet jag att Cia inte är min fiende och även om jag ibland känner mig utmanad av hennes sätt att tänka, så vet jag att hon är en stor tillgång för vår skola. Jag tycker faktiskt riktigt bra om henne numera. Dessutom vet jag att jag också är viktig på min arbetsplats och att det finns plats där för oss båda.
/Agnetha
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)