Efter reklamen: Se också: Gatuhunden Arthurs resa från Ecuador till Sverige

År 1930 var jag bara en liten flicka när min far kom hem med en hundvalp efter besök hos sin bror. Min farbror hade varit väldigt sugen på att ge min far en av sina valpar för att ta hem, men min far hade behövt övertalas. Visst var valpen söt, men far hade ju tagit sig dit med tåg och kunde man ta med sig en valp på tåget hem?

Det kunde man nog, sa min farbror, och till sist lät min far sig övertalas och sa att han måste hitta ett koppel till Bamse, som far redan döpt honom till. Konduktören gav far lov att ta med sig Bamse ombord, men de fick stå ute i gången och fick lova att inte gå in i kupéerna.

Sent omsider kom de fram till ändstationen. Härifrån skulle far och Bamse cykla sju kilometer. Mor ville dock inte ha valpen inomhus eftersom den inte var rumsren, men Bamse fick en varm låda i ladugården som han var riktigt nöjd med.

Bamse växte till sig, och både mor och vi barn var väldigt glada i honom. Far byggde en fin hundkoja till Bamse, där han kunde vara när det passade honom. Bamse ville gå sin egen väg och strövade omkring på ängarna om nätterna, men han kom alltid hem igen.

Fick följa med in i klassrummet

Så skulle jag börja skolan, och det var lite över två kilometer att gå. Cykel hade vi inte råd med. En morgon, när jag var på väg till skolan, mötte jag Bamse. Han var på väg hem efter ett av sina nattliga äventyr, och det var inte första gången som jag mött honom på det sättet. Jag pratade lite med honom och gav honom en kram, innan vi gick vidare åt varsitt håll.

Jag trodde att Bamse hade sprungit hem, men när jag kom fram till skolan och skulle öppna dörren, så var det en blöt hundtunga som slickade på min hand. Det var Bamse som hade sprungit efter mig, och jag tyckte så synd om honom att jag började gråta.

Det hörde vår lärarinna fröken Nielsen och kom ut och kikade på mig och Bamse.

– Torka ögonen nu, så kan ni båda komma in, sa hon.

Bamse la sig fint vid mina fötter, och där blev han liggande tills det blev kvartsrast. Jag delade min matsäck med honom, och mina klasskamrater klappade honom, gav honom godsaker och tyckte att han var söt.

relationerHostig hund? Så behandlar du hunden som fått kennelhosta

Mina föräldrar var oroliga

Efter rasten la Bamse sig lugnt vid mina fötter igen. Senare på dagen skulle vi ha gymnastik, vilken utfördes mellan bänkarna, så det fanns inte plats för några stora rörelser men vi fick åtminstone röra lite på armar och ben. På slutet skulle vi hoppa upp och sätta oss på bänkarna, och till allas förtjusning hoppade Bamse upp och satte sig bredvid mig.

När Bamse och jag kom hem efter skolan den dagen blev far och mor väldigt glada, för Bamse hade varit borta så länge att de hade trott att de aldrig skulle få se honom igen. Han kunde ju ha blivit skjuten eller påkörd av en bil, även om det var allt annat än tätt mellan bilarna på den tiden.

– Bamse, var har du varit? frågade far, och Bamse kröp besvärad fram till honom, för han visste mycket väl att han varit ute på villovägar.

Far klappade honom bara på huvudet och sa att han var världens smartaste hund.

Efter den dagen frågade mina klasskamrater ibland om Bamse snart skulle följa med till skolan igen, men jag trodde inte att lärarinnan skulle bli så glad då.

Bamse blev 14 år, och vi grät när vi var tvungna att ta avsked av honom. Han hade ett bra hundliv, och far begravde honom under ett träd. Därefter gick det många år innan vi skaffade en ny hund, för vi visste mycket väl att vi aldrig kunde få en hund som Bamse igen.