Läsarberättelse: Hans ambitioner knäckte vårt förhållande
När Hans och jag träffades var vi väldigt lika. Vi var båda ambitiösa och hade massor av energi. Vi gillade att jobba och var fokuserade på att se våra sparkonton växa.
Hans var elektriker och arbetade i butik med installationer av vitvaror och värmefläktar. Efter några år blev han ansvarig för avdelningen, och senare blev han även lagerchef och inköpsansvarig.
Se också: 5 ergonomiska övningar att göra under hemmajobb
Han gjorde egentligen flera personers arbete och det är klart att det innebar mycket övertid. Ofta åkte han till jobbet på storhelger för att arbeta i kapp. Men han gillade det och lönen gjorde även mig motiverad att låta honom fortsätta.
Själv älskade jag att sy och hade turen att kunna försörja mig på det. Redan under gymnasiet hade jag börjat ta på mig syjobb från olika butiker i stan. Det handlade om allt från att lägga upp gardiner till att sy juldekorationer till skyltfönster.
Efter studenten köpte jag mig en bättre symaskin och kundkretsen växte. Vid sidan om butiksbeställningarna sydde jag även balklänningar och andra festkläder.
Jag och Hans hade träffats när jag var 21 år. Året därpå flyttade vi ihop i en trea och jag använde ena sovrummet som syateljé. När Hans jobbade sena kvällar satt jag hemma framför symaskinen. Vi tyckte båda att det funkade jättebra.
Efter tre år blev jag gravid och vi fick en dotter, Erika. Jag fortsatte att sy under mammaledigheten.
När Erika var två år flyttade vi till hus, och då fanns det ju massor att göra i hemmet. Jag började uppskatta att lägga mer tid på annat, som Erika, vänner, trädgården eller att bara få sjunka ner i tv-soffan. Mitt jobb kom alltmer i skymundan.
Kallade mig soffpotatis
Det var sällan Hans gjorde mig och Erika sällskap. Han jobbade fortfarande precis lika mycket och pikade mig för att jag blivit en ”soffpotatis”. Även om han försökte säga det skämtsamt låg det allvar bakom. Han gillade inte att jag hade förändrats.
Så kom Arvid till världen. Han döptes efter Hans farfar, som varit något av en arbetsnarkoman. När Arvid lekte intensivt sa Hans stolt att han skulle bli precis som sin farfar. Jag började ångra namnvalet.
Jag kände en allt större motvilja mot Hans sätt att leva. Det var inte sunt. Att bli tvåbarnsmamma var en väldigt stor omställning för mig. Med Erika hade mycket gått av bara farten. Nu tog familjen mer tid och jag ville hinna njuta av det vardagliga.
Jag kände ett ökande behov av att låta livet gå långsammare – men Hans förstod mig inte. Han ville köra på precis som vanligt. Han tyckte att barnen skulle börja på förskola så tidigt som möjligt så att jag kunde jobba heltid igen.
– Det är massor här i livet som kostar, sa han. Vi måste tänka framåt, hur vi vill ha det när vi blir äldre.
Det var som om han hela tiden ville stressa mig att komma i gång och jobba så som jag gjort när vi träffades. Att åren gått och att vi blivit föräldrar gjorde ingen skillnad för honom.
När Erika fyllde fem år var Hans bara med och tog emot gästerna, sedan stack han till jobbet. Min irritation och frustration tog alltmer energi och avståndet mellan oss växte. Det kändes som om han inte tog barnen och mig på allvar. Allt som hade med jobbet att göra var viktigare.
Trots detta ville jag inte ge upp vårt förhållande. Länge trodde jag att vi kunde få det att fungera, men till slut gick det inte längre. I Hans ögon hade jag svikit honom genom att förändras. Själv mådde jag dåligt av att han inte hade gjort det.
Träffade en ny kvinna
Situationen blev ohållbar. Vi separerade och hade gemensam vårdnad om barnen. Det fungerade väl inte helt optimalt. Barnen tillbringade mest tid hos mig. Något annat gick inte ihop med Hans jobbande. Det dröjde inte länge förrän Hans träffade en ny kvinna och de pratade om att flytta ihop.
Men så två år efter vår separation fick Hans en hjärtattack. Gränserna som jag länge försökt få honom att dra drog nu kroppen åt honom i stället. Han kunde självklart inte fortsätta som förut.
Till en början vägrade han att acceptera läget, men då blev han snabbt sämre och läkarna varnade för att nästa attack kunde sluta värre än den första. Följaktligen tvingades han dra ner på tempot.
Under året som följde tillbringade han mer tid med barnen och gjorde även slut med den nya kvinnan. Hans och jag kom varandra närmare igen.
Året därpå bestämde vi oss till barnens stora glädje för att försöka på nytt. Nu har vi bott ihop i ett par år och det fungerar väldigt bra. Vi har vuxit i kapp och vill numera samma saker i livet.
Och vi tar oss tid att njuta – både av varandra, barnen och av livet.