Läsarberättelse: Mina höga krav höll på att knäcka mig
Det kändes som att jag konstant trampade vatten. Som att jag hade näsan ovanför vattenytan men att jag vilken sekund som helst skulle kunna sjunka ner till den djupaste havsbotten.
Det tog mig många år att hamna där. Det hade börjat med en lång föräldraledighet för våra barn, som kom tätt efter varandra. Min make Jonas fortsatte jobba i högt tempo även när vi hade två småttingar hemma.
När Jonas kom hem tyckte jag att det var viktigare för barnen att få tid med sin pappa, och därför skötte jag alla hushållssysslor medan Jonas nattade våra döttrar. Det var ett högt tempo med två barn, ett hem att sköta och måltider att laga.
Jonas reste mycket med arbetet och ibland kom han hem sent från en destination på fredagskvällen, för att hoppa på nästa flyg redan på söndagsförmiddagen. Det var ett, minst sagt, hektiskt liv. Jonas ville inte riskera att hans karriär skulle sakta ner, så jag gick med på att sköta marktjänsten så att han kunde fortsätta med sitt. Jag anpassade mig.
Var tillbaka på jobbet – då ville han skiljas
När jag gick tillbaka till jobbet efter min föräldraledighet tog det bara ett par veckor innan Jonas kom hem och meddelade att han skulle flytta ut ur huset och att han ville skiljas. Han hade träffat en annan kvinna, en kollega, och han skulle flytta hem till henne. Min värld rasade samman. Men jag ville att barnens värld skulle fortsätta vara så intakt som möjligt, så jag anpassade mig.
Jag var van vid att stå ensam vid rodret, så jag kämpade och slet. Men nu var jag sårad, nedbruten och ensam. Jag hade blivit sviken, lämnad och bortkastad av den man jag vigt mitt liv åt och som jag satt barn till världen tillsammans med. Dessutom hade jag nu ensam ansvaret för barnen, huset, ekonomin och framtiden. Jonas hade checkat ut, hittat en plats han gillade mer, med människor han tyckte bättre om.
Jag överpresterade och slet på arbetet. Det var flertalet av mina kollegor på jobbet som blivit sjukskrivna av olika orsaker, så jag anpassade mig och försökte sköta delar av deras jobb också. Jag hade höga krav på mig själv. Jag svek aldrig en kollega, jag sa aldrig nej, missade aldrig en deadline och jag presterade alltid oklanderligt. Jag var en klippa och såg till att alla i min omgivning mådde bra och var nöjda.
Om mina krav på jobbet var höga så var mina krav hemma totalt orealistiska. Det var viktigt för mig att vara en perfekt mamma.
Tappade fotfästet totalt
Jag lagade ekologisk mat och undvek halvfabrikat och snabbmat. Jag var lyhörd för barnens behov och såg till att de kände sig fortsatt trygga och nöjda. Jag såg till att vi hade genomtänkta rutiner och kulturella aktiviteter på fritiden. Jag engagerade mig i barnens skola och i deras fritidsaktiviteter. Jag ville vara supermamman och ingenting skulle få komma emellan.
Men mitt i allt detta så tappade jag totalt fotfästet. Jag hann inte med allt jag satt upp för mig själv och mina prestationer kom inte tillräckligt snabbt, tyckte jag. Så jag skar ner på sömnen. Vissa nätter hoppade jag över den helt.
Till slut var jag inte längre en högt presterande karriärkvinna och supermamma kombinerat. Jag var så trött att mina kollegor började undra hur jag egentligen mådde.
Jag blev motsatsen till den perfekta mamman jag ville vara. Jag blev otålig, irriterad och jag skällde mycket på barnen. Jag skyndade på och stressade oss igenom eftermiddagarna, jag hade ju så ont om tid. Jag gjorde mycket tanklöst under den perioden. Jag glömde av saker, missade att befinna mig på rätt plats till rätt tid. Jag lämnade min dotter på fotbollsträningen på fel dag. Kom med båda barnen till simskolan flera timmar för sent. Tappade bort nycklar, min plånbok och barnens ryggsäckar för att senare hitta dem i kylen, i bagageutrymmet eller i badrummet. Jag hade inte koll och nu i efterhand så är jag tacksam att inga olyckor inträffade när jag var i trafiken eller med barnen, för jag var skrämmande frånvarande.
Så en dag så kom tårarna. Jag grät, grät och grät och kunde inte sluta. Jag kunde inte kontrollera mig och inte heller säga exakt vad det berodde på. Jag satte mig ner på min säng en kväll och allt bara brast. Efter att ha gråtit nästan hela natten så ringde jag mina föräldrar och bad dem komma. Jag visste att jag behövde få flickorna till skolan och att jag därefter skulle behöva få hjälp med att ta tag i vad som fick mig att gråta så.
Föräldrarna tog hand om barnen
Men jag kunde inte sluta gråta, så mina föräldrar gjorde i ordning barnen för skolan och lämnade dem. Jag stannade i min säng och tårarna kom i floder. När mina föräldrar kom tillbaka efter att ha lämnat flickorna i skolan så tröstade de mig länge. Vi pratade om allt och till slut insåg jag hur dåligt jag mådde. Jag kom iväg till vårdcentralen och blev sjukskriven.
Läkaren sjukskrev mig i sex veckor till att börja med, men totalt var jag sjukskriven i nästan ett år. Aldrig skulle jag tro att jag var en människa som skulle bli sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag som var så full av kraft och motstånd och kände mig oövervinnerlig.
Nu i efterhand så tror jag att det var de egenskaperna som gjorde att jag inte insåg när jag hade nått min gräns och att jag behövde få en paus. När jag kände mig trött så körde jag på i ett ännu högre tempo och vägrade att sakta ner. Jag fanns där för alla andra, men inte för mig själv.
Den första perioden av sjukskrivningen så sov jag mycket, grät och sov. Jag tog långa promenader när tjejerna var i skolan och på eftermiddagarna provade vi oss fram för att skapa mer hållbara familjerutiner. Den perioden varade i över sex månader.
Nästa fas var att försöka förstå varför jag drivit mig själv framåt så hårt att jag blivit sjuk. Jag pratade, ältade och reflekterade. Jag gick i enskilda samtal med en beteendevetare och jag var med i en samtalsgrupp för personer med utmattningssyndrom under ledning av en psykolog. Jag började motionera och att skriva dagbok.
Under den här tiden lärde jag mig mycket. Det var djupa insikter och mycket själavård och det behövdes för att jag skulle kunna acceptera mitt beteende och förstå att jag skulle behöva ändra mycket för att livet skulle bli hållbart och långsiktigt för mig igen.
Nu har det gått flera år sedan sjukskrivningen och det har verkligen varit en lång resa. Men jag är glad att jag fick vara med om allt och önskar inget ogjort.
I dag känner jag mig inte längre jagad, jäktad och stressad, utan är stolt och nöjd över de förändringar jag gjort och den personliga utveckling som jag har haft. I dag mår jag bra.
/ Anna-Mia
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)
