Efter reklamen: Se också: Elisabets dotter gick bort i lunginflammation: "Jag ville dö själv"

Min farmor och farfar var två fantastiska människor, som alltid ville sina barnbarn och andra människor det bästa. De älskade att steka pannkakor och spela brädspel med min bror och mig. Vi fyra plockade också ofta vackra buketter från deras trädgård, bara för att de visste att det gjorde oss så glada.

De hade känt varandra i många år, och hade varit relativt unga när de gifte sig. Som barn är det där med kärlek ingenting som man funderar så mycket på, men som vuxen har jag förstått hur mycket de älskade varandra.

Tyvärr drabbades farfar av cancer när jag var i de yngre tonåren. Han kämpade länge för att stå emot och vinna över den förfärliga sjukdomen, men det blev cancern och inte farfar som vann striden. Det var en tung tid för hela familjen, men naturligtvis särskilt för farmor som nu fick leva ensam.

Farfar var 81 år när han dog, och han begravdes en sensommardag 2012. Familjen slöt upp runt farmor, som blev änka när hon var 77 år. Hon var pigg och frisk för sin ålder, men hon saknade sin man så innerligt, vilket vi alla hade full förståelse för.

Farmor hade somnat in

En månad efter farfars begravning stod jag vid en busshållplats och pratade med en väninna medan vi väntade på bussen. Plötsligt ringde min mobil, det var min pappa.

– Hej Sofie. Jag vill bara be dig att åka hem till farmor, kan du göra det?

– Självklart, sa jag, varpå jag la på eftersom bussen kom.

Under bussturen funderade jag inte särskilt mycket över varför vi skulle hem till farmor, utan gladde mig som vanligt till att träffa henne. När jag kom fram till farmors hus kunde jag se att det stod fullt med bilar på uppfarten. Jag tänkte att hela familjen var uppenbarligen där, vilket var trevligt. Nu skulle vi få några trevliga timmar tillsammans.

Men när jag gick in genom ytterdörren så var stämningen inte alls som jag väntat mig. Köket var fullpackat med människor, som alla stod och grät.

En massa förvirrade tankar flög genom mitt huvud, för vad handlade detta egentligen om? Medan jag stod där förvirrad, så kom min pappa fram till mig. Han la en arm runt min rygg, och sa att farmor dessvärre somnat in. Pappa hade själv hittat henne död i sängen.

Jag bröt ihop fullständigt, för hur kunde både farmor och farfar dö och begravas på under två månader. Och det märkliga var ju, att farmor så vitt vi visste inte var det minsta sjuk.

nöjeSiw Malmkvists sorg – ett år efter livskamratens död: ”Tomt och tyst”

Kunde inte leva utan sin kärlek

Den natten sov jag ingenting. Tårarna rann och rann, och jag blev helt slut i kroppen av all gråt. Jag kunde bara inte fatta hur vi kunde förlora ­farmor så här, när hon hade varit så pigg och kry.

Under småtimmarna tog jag min mobil och satte mig för att leta efter artiklar om gamla par där de dött kort efter varandra. Ganska snabbt hittade jag en artikel som grep tag i mig. Den handlade om en kvinna som hade blivit änka efter ett långt och lyckligt äktenskap. Artikelns författare var övertygad om att kvinnan hade dött på grund av att hon förlorat sin man. Hon hade helt enkelt inte kunnat leva utan vare sig hans kärlek eller honom, efter att de varit tillsammans i så många år.

Nu har det gått tio år sedan först farfars och kort därefter farmors död, och än i dag är jag säker på att farmor dog av sorg. Oavsett vad andra tycker om det, så har jag genom den insikten accepterat förlusten av min härliga farmor.

Kärleken är vacker, men jag tror också på att det kan ske oförklarliga saker kopplat till så starka känslor, på gott och ont.