Ester: Min första kärlek blev mitt livs kärlek

Efter reklamen: Se också: Saker lyckliga par gör på helgerna – för att få relationen att hålla

Året var 1955. Det var en kall aprildag. Solen försökte tränga in genom köksfönstret och lysa upp lägenheten i ett barnrikehus i en mellansvensk industristad.

Jag var nyfödd och låg stilla i min korg som stod på köksbordet. Familjen var samlad och de tre äldre syskonen tittade på sin lillasyster som sov tryggt. Storebror, som var tretton år äldre, funderade på hur ett barn till skulle få plats i den lilla lägenheten, som bara hade två rum.

I barnrikehuset bodde det familjer från olika sociala bakgrunder och med många barn i olika åldrar. I trapphuset kunde det höras både skrik och skratt långt in på nätterna.

Fattiga uppväxten: Fick ta mycket ansvar som barn

Det bästa med att bo där var att jag hade många kamrater att leka med. Gården hade en utsliten gräsmatta där vi spelade brännboll. Den större delen av gården var av grus och där ritade de äldre barnen upp olika lekplaner.

Alla aktiviteter på gården krävde många deltagare, därför fick de yngre barnen också vara med. Det fanns en känsla av gemenskap och att alla behövdes.

Familjerna i barnrikehuset kämpade på och deras främsta uppgift var att få pengarna att räcka från den ena månaden till den andra. Min pappa var ofta sjuk och därför behövde mamma jobba mycket.

På vardagarna var hon i en skolmatbespisning och lagade maten, och vissa kvällar arbetade hon några timmar på ett bageri. På helgerna sålde hon ibland korv med bröd vid en travbana.

relationerMarika: Min son har brutit kontakten med mig

Sökte stöd hos de vänliga grannarna under oss

Jag var ofta ensam och fick klara mig själv. Jag saknade min mammas varma famn. När kvällen kom och det var sovdags, kändes saknaden som störst. Ibland låg jag vaken och väntade på mamma. Syskonen och pappa hade redan somnat och när hon äntligen kom hem smög jag upp och mötte henne i hallen.

Jag kramade om henne och ville inte riktigt släppa. Ibland satt vi tysta vid köksbordet och drack ett glas mjölk. Jag njöt av att vara nära henne. Efter en stund stoppade hon om mig och vi pussade varandra godnatt.

I min ensamhet hade jag mina kamrater som jag kunde vara med, och när jag behövde hjälp så fanns de snälla granntanterna. De bästa grannarna var de som bodde under oss.

Grannpojken Kalle var alltid så snäll

Först och främst lekte jag med flickan i familjen som hette Rut. Hon hade en bror som var tre år äldre än mig. Jag såg upp till Kalle för han var alltid så snäll mot mig.

När alla barnen lekte kurragömma låtsades Kalle att han inte hittade mig fast han såg var jag gömde mig. Han bjöd ofta in mig till dem för att se på barnprogram på deras tv, eftersom min familj inte hade haft råd att köpa någon tv.

Hans mamma, som var hemmafru, blev som en extramamma för mig. När jag kom hem från skolan och hade bråttom till toaletten valde jag att knacka på hos dem. Det var trevligt att mötas av ett välkomnade leende.

Kalles mamma var alltid så snäll mot mig. När jag var sjuk kom hon upp med något gott att äta. Jag kallade henne för min älsklingstant. Hon sa ofta att Kalle skulle vara en bra man att gifta sig med när vi blev större. Generad tittade jag ner i golvet, och Kalle rusade snabbt därifrån.

Vi flyttade ett kvarter bort – men Kalle fanns kvar

En dag berättade mina föräldrar att de hade köpt en liten mjölkaffär ett kvarter längre bort. Mamma slutade med alla de andra jobben, och det skulle nu bli enklare att ha mamma på en arbetsplats som jag dessutom kunde gå till.

Pappa var ofta där och hjälpte till så mycket som han orkade. Jag, som nu var sju år, fick för säkerhets skull en egen nyckel till lägenheten.

Jag satte fast den på ett blått snöre, och sen den dagen hade jag alltid nyckeln hängande runt halsen. Ibland tyckte jag att dagarna kändes alldeles för långa, innan mina föräldrar kom hem på kvällen. Då tillbringade jag de sista timmarna hos dem.

Längst inne i affären fanns ett lagerrum där jag kunde sitta och rita. Det luktade gott av alla varor som fanns där. Det var dofter av kanelbullar, tvättmedel och bananer.

Jag hörde kundernas röster och fantiserade om hur de såg ut. En mörk och dov röst kunde vara en man med skägg och hatt. En ljus pipig röst föreställde en dam med en blommig sommarklänning. Ibland blev jag så nyfiken att jag smög fram till dörren och gläntade på den för att kika om det stämde med det som jag fantiserat om.

Kalle ville leka tillsammans med sina killkompisar, men ibland var det som om han valde att hellre vara med mig. Jag minns hur kul jag hade för att han gjorde roliga saker och jag skrattade så att jag kiknade.

En gång halkade han runt på en liten isfläck och låtsades ramla. Jag satt på en sten och skrattade så att jag kissade på mig.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Blev ett par som tonåringar – efter en del om och men

Vänskapen växte och ett slags kärlek började gro mellan oss. Våra lekstunder övergick till viljan att vara ensamma tillsammans, och att bara sitta och prata med varandra.

När vi närmade oss tonåren kändes de tre åren mellan oss som ett större glapp, och det blev också tydligt att Kalle mognade fortare än mig.

Vid samma tidpunkt flyttade jag och min familj till andra sidan av stan, och jag och Kalle gled ifrån varandra. Men, eftersom våra föräldrar var bästa bekanta, så hälsade vi ibland på dem vid deras sommarstuga.

Nya kärlekskänslor bubblade upp mellan mig och Kalle när vi såg varandra igen. Men hur mycket vi än suktade efter varandra, insåg vi att våra liv vid den tidpunkten inte gick ihop.

Min tonårstid fortsatte med andra vänner, men när jag var sjutton år ville jag hälsa på Rut, Kalles syster. Dock var det nog inte hela sanningen, och mycket riktigt så blossade Kalles och mina känslor för varandra upp igen. Vi blev ett par. Presentationen inför våra svärföräldrar var enkel och välkomnande. Glädjen att återses var fullkomlig.

relationerMaria: Jag stod inte ut med hans ouppfostrade barn

Ester: I dag har jag och Kalle varit gifta i 45 år

Åren gick, och vi byggde upp ett fantastiskt liv tillsammans och en familj med tre underbara barn. Det blev som min svärmor sa, för ”Kalle blev en bra man att gifta sig med”.

Varje år gick vår semesterresa till Kalles föräldrars sommarstuga. Våra barn växte upp och bildade egna familjer. Så småningom packade jag och Kalle ihop våra saker och flyttade till sommarstugan som vi renoverat.

I dag har den blivit en traditionell och trevlig samlingspunkt för våra barn med deras familjer. Häromdagen firade jag och Kalle vår 45-åriga bröllopsdag. Tänk att min första kärlek blev min eviga kärlek.