Läsarberättelse: Jag blev gravid – då fick vi beskedet om cancern
När vi träffades på sommaren hade Kalle börjat känna av problemen, men det visste jag inte då. Först efter en månad kommenterade han den där vagt molande huvudvärken som dök upp emellanåt. Eftersom ögonen var överansträngda trodde han att det kunde vara orsaken. Båda hans föräldrar var nämligen närsynta.
Han bokade tid hos en optiker, men den blev avbokad när vi fick andra planer. Det gick några månader och han tyckte att huvudvärken var lite bättre. Det hade förhoppningsvis bara varit något tillfälligt.
I mellandagarna upptäckte vi att jag var gravid. Vi hade båda passerat 30 och ville verkligen detta. Knappt en månad senare däckade Kalle i sitt livs första migränanfall.
Började tappa känseln
De närmaste veckorna hände det flera gånger och sedan började han tappa känseln i ena armen. Nu blev det otäckt. Vi var rädda, men försökte tona ner det inför varandra.
När Kalle beskrev sina symtom fick han snabbt en läkartid. Undersökningen följdes av röntgen och efter det fick vi svaret: man hade hittat en tumör i hjärnan.
En månad senare opererades Kalle. Sedan följde strålbehandling i sex veckor. Det var en jobbig tid då vi av olika skäl kom att tillbringa mycket tid isär.
Att leva med oro och ångest och hantera allt över telefon var påfrestande. När vi äntligen var tillsammans igen var vi knappt ifrån varandra på en vecka. Det var enormt mycket känslor att hantera och jag hade dessutom ett överslag av hormoner i kroppen.
Tanken på att vårt barn kunde växa upp utan sin pappa har lämnat djupa spår inom mig som nog aldrig kommer att blekna.
Nervös väntan
Operationen gick bra och strålbehandlingen gick ut på att försöka få bort de cancerceller som kunde finnas kvar. Det var fruktansvärt nervöst att vänta på provsvaren, men när vi väl fick veta att man inte längre kunde se några spår av cancern kunde vi slappna av och försöka landa i vardagen igen.
Vår son kom till världen och ett par år senare fick vi vår dotter. Kalle hade frusit in spermier före strålningen så hon kom till med hjälp av insemination.
Det har nu gått sju år sedan Kalle opererades och han går på regelbundna kontroller. Rädslan för att han ska bli sjuk igen har mattats med åren. I dag är vi en helt vanlig småbarnsfamilj som är mycket medvetna om hur lyckligt lottade vi är som har varandra.
/Bettina