Läsarberättelse: Drömhuset körde slut på oss
Jag och Tom hade alltid drömt om att bo i ett äldre hus med charm och historia, och med en massa gamla fruktträd på tomten. När vi sedan såg till salu-skylten framför en villa med vackert rödbrunt tegel i alla möjliga skiftningar, var det rena förälskelsen. Vi slog till.
Detta var för drygt tre år sedan och våra barn var fem och sju år. Dessförinnan hade vi bott i lägenhet och vi gladde oss åt att nu få känna gräs under fötterna. Att det var många saker i huset som behövde en kärleksfull hand var inget som avskräckte oss. Vi är båda praktiskt lagda och gladde oss åt att få sätta vår egen prägel på drömhuset.
– Det är väldigt mycket jobb med hus och trädgård, sa min pappa första gången han såg villan.
Jag blev irriterad. Det var vårt drömhus och jag var säker på att vi snart skulle få det i hyfsat skick.
Vi satte full fart direkt. Fönstren slipades och målades, vi byggde ett nytt förråd och anlade en altan. Dock tyckte vi inte att arbetet fortskred i den takt vi hoppats på, för samtidigt skulle det ju städas, klippas gräs och häcken behövde trimmas. Och så hade vi ju våra barn som inte bara kunde lämnas åt sig själva i flera timmar åt gången.
Alltid när vi precis kommit igång med arbetet så inträffade något som krävde vår uppmärksamhet. Antingen retade den minsta den största, eller så var de hungriga, eller något annat. Och så satte vi på teven, eller tog fram en iPad, så att vi föräldrar kunde få fortsätta. Vissa helger kände jag att barnen såg mer in i skärmen än vad de såg av oss, och det gav mig dåligt samvete.
Vi försäkrade oss själva och varandra om att vi bara skulle bli klara med det projekt vi hade igång just då, sedan skulle vi få mer tid till familjelivet.
Ständiga konflikter
Men projekten, såväl som de dagliga sysslorna i hus och trädgård, hopade sig om vi inte tog tag i dem. I lägenheten hade helgerna ägnats åt att slappa och hitta på saker med familjen, medan de i huset tillbringades på byggmarknader och återvinningsstationer.
Se också: Titta in i kändisarnas sommarställen
Efter ett år med konstanta projekt började jag känna mig slutkörd och försökte få Tom att sänka tempot.
– Men Christine, ska vi inte bara se till att lägga på ett kol istället så att vi kan bli färdiga någon gång? sa han irriterat.
Jag suckade.
– Jamen, vi blir ju aldrig färdiga. Det är alltid något som måste göras.
Medan vi inledningsvis hade delat entusiasmen kring projekten, så blev de nu är källa till konflikter. Tom blev sur om jag avvek för att göra något med barnen, precis som jag blev irriterad när han skulle till tippen och var borta i två timmar. Det blev ständiga bråk om vem som gjorde mest. Tom menade att det var mer ansträngande att stå på en stege och måla, än att städa och tvätta. Att jag även skulle se till att ungarna inte bråkade och samtidigt diska och göra middag, det kom inte ens med i ”liknelsen”.
Skulle vi sälja?
Efter två år var jag dödstrött på vårt hus. Jag mindes vad min pappa sagt och nu förstod jag bättre. Vi hade alltid händerna fulla och skulle inte få ett lugnt ögonblick i det huset.
En dag föreslog jag Tom att vi skulle sälja. Jag sa det halvt på skämt, halvt på allvar.
– Menar du verkligen det? Efter allt arbete vi lagt ned?
Jag nickade.
– Vi blir aldrig färdiga och jag saknar att vara tillsammans med min familj utan dåligt samvete.
Det visade sig att Tom faktiskt höll med. Så vi sålde drömhuset och köpte istället ett nybyggt radhus. Allt var nytt, trädgården liten och underhållet som krävdes minimalt.
I början var det underligt att vakna upp en lördag utan en massa väntande projekt, men gud vad jag njöt. Familjelivet hamnade återigen i fokus. Och även om vårt radhus kanske inte har samma charm som den gamla tegelvillan, så saknar jag verkligen inte att måla fönster eller rensa ogräs.