Åsa: ”Jag var rädd att min dotter hellre ville bo hos sin pappa”

Efter reklamen: Se också: 6 saker föräldrar gör – som tonårsbarnen hatar

För snart ett år sedan skilde jag mig från Jesper, en helst odramatisk skilsmässa, efter att vi hade varit ett par sedan 2003.

Jesper och jag har inte varit eniga kring hur vi ska uppfostra våra döttrar, åtta och fjorton år gamla, eftersom vi tycker olika saker. Vi hade nästan en liten tävling om vem som är den bäste föräldern, vilket inte var hållbart i längden.

Vi kom överens om att han skulle få behålla vårt hus, medan jag flyttade in i en lägenhet några kilometer bort. Utgångspunkten var att barnen skulle bo en vecka hos honom, och en vecka hos mig.

Jag och vår äldsta dotter Josephine har haft några konflikter, precis som många andra döttrar och mödrar. Med Jesper var det annorlunda – enligt henne var han roligare och inte lika krävande. Jag var rädd att hon skulle vilja bo hos honom hela tiden, om hon fick möjligheten. Jag ville nämligen så gärna visa henne vem jag egentligen var, nu när jag inte var tillsammans med hennes pappa längre.

Tonårstiden är ofta en utmaning, både för tonåringen och dennes förälder. Vilka gränser kan man sätta? Stämmer det att kompisen får "göra allt"?

relationerVilka gränser ska jag sätta för min tonåring?

Viktigast att hon trivdes

Min oro förstärktes av att hon inte visade något intresse för sitt rum hemma hos mig. De första månaderna blev svåra, och jag var tvungen att låta många saker passera. Samtidigt insåg jag att jag behövde lite tid för mig själv, inte bara försöka ställa saker till rätta.

Efter ett tag kunde jag släppa rädslan att hon skulle vilja vara mer med sin pappa än med mig. För det handlade inte om mig i så fall – utan om Josephine. Det viktigaste var att hon trivdes, även om hon gjorde det bättre hos Jesper.

Efter en konfrontation berättade jag för henne om min oro. Jag förklarade att det handlade om något i mig, att hon inte skulle vara rädd för min reaktion om det var så att hon hellre ville bo hos sin pappa.

– Jag kanske blir ledsen ett tag, men jag kommer inte bryta ihop, försäkrade jag.

I dag är flickorna hos mig minst halva tiden, och det är lugnt mellan mig och Josephine. Jag håller fast vid att jag är den vuxne, men inser samtidigt att hon närmar sig vuxenlivet. Häromdagen sa hon uppfodrande:

– Det är inte säkert att jag flyttar ut när jag fyller 18.

Det gjorde mig glad, för då förstod jag att jag gjort rätt.