Läsarberättelse: Det kändes fel att gilla pappas nya kvinna
När vi firade min pappas 50-årsdag var jag elva år gammal och satt tillsammans med mina storasystrar på 16 och 18 år. Vi hade precis sjungit en sång som mamma skrivit till honom – och medan alla gästerna vid de festligt dukade borden klappade och skålade, gav han henne en kyss på kinden.
Senare under middagen slog Pia, pappas unga kollega, med skeden mot sitt glas. Hon reste sig i sin svarta, tajta kjol och drog ena handen genom sitt långa hår, som lockade sig längs ryggen, innan hon inledde talet till min far.
Under det senaste året hade han och Pia samarbetat i ett stort it-projekt som inneburit många och långa arbetsdagar såväl på kontoret som utomlands, så vi hade inte sett mycket av honom därhemma på senare tid.
Nu satt han där och var ett enda stort leende medan Pia beskrev honom som den duktigaste och mest entusiasmerande och inspirerande människa hon någonsin jobbat med.
Först ett par veckor efter festen erkände pappa för mamma att hans varma känslor för Pia inte enbart var kollegiala. Även om han försökt kämpa emot så hade han blivit så förälskad i henne att han inte längre kände att han hade något annat val än att lämna oss.
Eftersom han flyttade direkt hem till Pia var det inte svårt att räkna ut att deras förhållande pågått ett tag. Medan vår mamma befann sig i ett chocktillstånd den närmaste tiden efteråt, så låg jag själv ofta under täcket och grät otröstligt. Jag kunde inte förstå hur pappa kunde lämna oss och jag saknade honom förtvivlat.
Mina systrar, Louise och Camilla, som alltid varit väldigt tajta, närde ett så innerligt hat till vår far att de sa att de aldrig någonsin ville ha med honom att göra igen.
Hem till Häxan
I skilsmässans kölvatten insisterade pappa på att få ha delad vårdnad om mig. Mamma, som kämpade för att inte visa sin ilska och bitterhet, hjälpte mig att packa inför helgen, innan jag för första gången skulle hem till honom och Häxan, som mina systrar konsekvent kallade Pia.
När pappa kom för att hämta mig hälsade mamma avmätt på honom, medan mina systrar vägrade att ens komma ut och säga hej. Även om jag mest av allt hade lust att kasta mig i pappas famn, ville jag inte vara illojal mot dem och mamma. Så istället följde jag honom bara tyst ut till bilen.
Det var inte heller lätt för mig att komma in i hans nya, främmande hem. Gudskelov var Häxan inte hemma. Min far förklarade att den här första gången så var det bäst att det bara var vi två.
Fortfarande var det en märklig och onaturlig stämning när vi körde till Ikea för att jag skulle få välja möbler till mitt nya rum hemma hos honom och Pia. När vi var tillbaka och han höll på att fixa med det vi köpt, bröt jag hulkande ihop.
Jag ville inte vara där, jag ville ha med mig honom hem till mamma igen. Även pappa fick tårar i ögonen och tryckte mig intill sig. Han förklarade att han inte kunde styra över sina känslor, men även om han inte kunde bo hos oss mer så skulle han aldrig sluta att älska mig och mina systrar.
När jag grät ännu mer, och rasande försökte komma loss, vägrade han släppa mig. Först då började jag märka att jag trots allt inte förlorat honom, och nu ville jag heller inte släppa honom.
När jag kom hem nämnde jag inte de uppriktiga samtal, som pappa och jag haft, för mamma och mina systrar. Jag sa inte heller att jag kände att jag var på väg att förlåta honom.
Medan jag tillbringade varannan helg hos pappa så kom jag också efter hand att lära känna Pia bättre. Även om jag försökte att hålla henne kort, så gjorde hon och pappa allt för att jag inte skulle känna mig utanför hos dem.
Båda gav mig sin fulla uppmärksamhet och skämde bort mig. Vi gick på bio, shoppade, åt sushi … – och mot min vilja kände jag att jag började tycka att Pia var rätt okej.
Splittrad med dåligt samvete
Det vågade jag dock inte erkänna där hemma. Det kändes fel att gilla henne. Det fick mig att känna mig som en förrädare gentemot mamma och mina systrar ifall jag accepterade pappas förhållande med den kvinna som ödelagt hela vår familj.
Varje gång jag kom hem från pappa tyckte mina storasystrar synd om mig som tvingats spendera tid ihop med den där Häxan. För att vara lojal mot dem kallade jag också Pia för Häxan och talade lika nedsättande om vår far som de gjorde, även om jag hade dåligt samvete över det också.
När mamma efter hand mådde lite bättre försökte hon övertala Camilla och Louise att återuppta kontakten med pappa. Först efter ett helt år, och med god hjälp av min mamma, lyckades pappa övertala mina systrar att träffa honom för första gången sedan skilsmässan.
Det skedde på vissa villkor. Mina systrar stod orubbligt fast vid att de aldrig tänkte träffa Häxan och de förbjöd honom också att nämna hennes namn. Den delen av hans nya liv vägrade de att bli vare sig inblandade i eller kännas vid.
När jag var i början av tonåren och min konfirmation närmade sig hade Pia hunnit bli en naturlig del av mitt liv. Hon var även gravid, och innerst inne gladde jag mig åt att bli storasyster.
Men den glädjen kunde jag inte dela med mina systrar som nu pratade ännu mer nedsättande om pappa och Pia. Min högsta önskan var att jag skulle slippa känna mig så splittrad och full av skuldkänslor.
Kvällen när jag satt med min mamma och skrev inbjudningskort till min konfirmationsfest la min mamma försiktigt handen på min arm och sa att jag inte behövde avstå från att bjuda Pia för hennes skull, ifall jag själv ville att hon skulle komma.
Jag visste först inte var jag skulle bli av, men mamma uppmuntrade mig att skriva till även Pias namn på inbjudan till pappa.
– Men i så fall kommer ju inte Louise och Camilla vilja komma, viskade jag.
Först nu öppnade jag mig och berättade om hur jobbigt jag tyckte det var att hela tiden hamna i kläm mellan alla.
Överräckte en inbjudan
Mamma tröstade mig genom att säga att det inte var fel att jag fortfarande älskade pappa och ville vara en del av hans liv. Därefter tog hon uppenbarligen ett allvarligt samtal med mina systrar.
Se också: 5 kändispar som har separerat i år
I alla fall dröjde det inte länge förrän de upplyste mig om att om jag så inviterade självaste djävulen till min konfirmationsfest, så skulle de inte utebli. Sedan strök de bort tårarna från mina kinder. Jag var så lättad över att de för min skull accepterade att Pia kom på min fest. Och nästa gång jag träffade henne och pappa så överräckte jag inbjudan.
Pia frågade både min far och mig flera gånger om det ändå inte vore bäst om hon höll sig borta. Jag skakade häftigt på huvudet.
– Nej, nu ska vi äntligen vara tillsammans hemma hos mig.
Så där satt jag sedan på konfirmationsfesten med mamma på ena sidan om mig, och med pappa och Pia på den andra. Det kan inte ha varit lätt för mamma att välkomna Pia till vårt hem, men det kan inte heller ha varit lätt för Pia, som tvingades uthärda mina systrars iskalla blickar. Hon såg mest ut som någon som hade lust att fly därifrån, men för min skull uthärdade hon förödmjukelsen.
Idag, när jag hunnit bli 20 år, har mina systrar fortfarande inte förlåtit vår far och de vill inte heller vara en del av hans nya familj. Det är deras val, och hade jag varit i deras ålder när pappa lämnade oss så hade jag kanske kommit fram till samma sak. Mina systrar har dock accepterat mitt val att träffa även Pia, utan att det gått ut över vår syskonrelation.
Ibland beklagar sig min far, inför mig, över att han förlorat relationen med båda mina systrar. Då kan jag inte svara annat än det som han själv sa en gång. Nämligen att man som bekant inte kan styra över sina känslor …