Lotten: Jag vet inte hur mycket Agneta minns av våra besök

Efter reklamen: Se också: Nina Gunke efter sin alzheimerdiagnos: ”Vill inte gömma mig”

Agneta är aldrig negativ och dömande, och hon blir alltid så glad när hon ser mig och min pigga hund Molly. När vi går från parkeringsplatsen över gräsmattan till hennes lilla boende i servicehuset ler hon alltid stort. Mest av allt ler hon åt Molly, för henne känner hon igen varje gång.

Molly springer över gräsmattan för att se om Agneta som vanligt har rostat bröd i små bitar när hon öppnar dörren och säger:

– Vad snällt av er att komma!

Molly är så söt, säger Agneta och Molly tycker säkert också att Agneta är söt. När Molly fått sina små brödbitar sätter vi oss och pratar lite. När Agneta frågar om jag har barn och kanske också barnbarn, svarar jag. Några minuter senare frågar hon samma sak igen.

relationerAssistanshunden förändrade livet för Anna-Maria: ”Mini är min trygghet”

Ingen tidsuppfattning

Men jag frågar ju också samma sak varje gång vi träffas, nämligen om hur det är med hennes ben, och om hon fortfarande tycker om maten som serveras. Det är inga konstigheter, och vi båda njuter av att höra historien om den gången Agneta var på bussresa till Holland och träffade en man som lockade henne att flytta långt bort från barn och barnbarn, berättad igen.

Nu sitter hon där ensam igen och långt ifrån sina barn, men lyckligtvis ångrar
Agneta ingenting av det som har hänt i hennes liv. Hon har behållit en positiv inställning till det mesta, förutom till grannkvinnan som pratar alldeles för mycket och upprepar sig själv.

Annars klagar Agneta inte mycket. Hon har människor som kommer och diskar åt henne, så vi kan ta fram de fina glasen till vår körsbärssaft. Molly får också komma in i rummet med de fina flaskorna och de ljusa golvmattorna.

På hyllan och på matbordet står bilder på barn, barnbarn och barnbarnsbarn, och där finns också en bild på Molly. Agneta kan titta på den om det känns som om det var länge sedan vi var där.

Frågan är bara vad ”länge sedan” betyder? Under vårt senaste besök berättade Agneta att hon trodde att vi hade varit där veckan innan. Hon hade nämligen sett en hund som liknade Molly, men hon hade inte gett den något rostat bröd, för jag kom ju inte springande efter som vanligt.

En tid att minnas

När Molly och jag åker hem efter ett besök hos Agneta funderar jag på hur länge hon kommer minnas att vi har varit där. Det är inte för att jag behöver lämna avtryck och inte bli glömd, utan för att jag hoppas att vi har glatt Agneta så att resten av hennes dag kan vara lite ljusare.

Kanske har vi knappt svängt runt hörnet innan hon har glömt att hon hade besök? Men det kan också vara så att vi har bidragit med några fler leenden i hennes rynkiga, vackra ansikte en lördag när tiden inte går så fort.

Jag hoppas att Agneta har så många bra minnen att hon kan sitta i sin plyschfåtölj och le för sig själv när hon tänker på sitt liv. Kanske är det meningen att det ska finnas en tid för oss att minnas. Att vi får tillbaka livet i glimtar och sätter etiketter på det så att vi känner att vi kan avsluta livet utan lösa trådar som borde ha knutits ihop.

Den tiden har Agneta nu. Det är som att Molly och jag har som ett uppdrag att besöka henne och vi är alltid glada när vi har varit där.

Jag lovar mig själv att vi snart ska komma tillbaka, och förhoppningsvis sitter Agneta i sin plyschfåtölj precis innanför dörren och väntar på oss.