Efter reklamen: Podcast: Lätta ditt hjärta

Lyckan var total när jag och min man förstod att vi väntade barn igen. Bara månader innan hade vi drabbats av ett missfall, men den här gången verkade embryot få vara kvar i livmodern.

Jag passerade vecka 12 och berättade glatt för mina kollegor på jobbet att vi skulle få ett syskon till vår då tvåårige son. Alla gratulerade och jag kände mig lycklig.

Veckan efter blev allt nattsvart.

– Nackspalten är för bred, meddelade barnmorskan med en oroad min efter att hon varit tyst i flera minuter.

relationerLäsarberättelse: Min dotter valde att skaffa barn på egen hand

Fostret hade ett ovanligt kromosomfel

Vi hade bara hängt upp oss på att vi sett ett pickande hjärta på ultraljudet, och för oss så betydde det en frisk bebis.

Det var som att ridån gick ner och jag minns inte särskilt mycket från den här tiden.

Vi fick träffa en specialistläkare som tog alla tester och det visade sig att fostret, en flicka, hade ett ovanligt kromosomfel. Vi uppmanades att göra abort.

För min man var det en självklar grej att göra, men jag undrade ändå om vi skulle orka att vara föräldrar till ett barn med funktionsnedsättning, om hon ens skulle klara sig.

Men till slut landade jag också i att abort var vårt bästa alternativ.

Vi fick inte tid för abort förrän flera veckor senare. Jag var då i vecka 15+3.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Det var en fruktansvärd upplevelse, jag låg och grät under en filt. Men personalen på abortavdelningen var fantastiska.

Jag hade bestämt mig innan, när vi pratade med vår kurator, att jag inte ville se vårt barn. Mest var jag rädd för att hon skulle ha en missbildning i ansiktet, som var vanligt för just det här kromosomfelet.

Men efter att barnmorskan försäkrade mig om att hon inte hade det tog jag kuratorn på orden och insåg att det nog var bra att se henne för att få ett avslut.

relationerNina: Jag gjorde abort i hemlighet

Vi pratar om henne ibland med våra andra barn

I dag är jag glad att jag tog det beslutet. Vår dotter var jättefin och väldigt lik vår son. Vi fick en fin sista stund med henne på abortavdelningen.

Efteråt skulle det ordnas med begravning, vilket jag inte hade någon aning om att man gjorde med sent aborterade foster.

Som tur var var det vår kurator som styrde allt, vi behövde bara välja ett namn och bestämma vilken begravningsplats vi ville ha. Just då ville vi inte namnge henne men i dag kallar vi henne för Juni, efter månaden då hon dog.

Ibland går vi och tänder ljus på minneslunden där hon ligger och vi pratar om henne med våra andra barn. För ett år efter Juni kom vår andra son, som är fullt frisk.