Sibylla: Mamma skyllde sitt misslyckade liv på mig

Efter reklamen: Se också: Kändisbarnen som är kopior av sina föräldrar

Det fanns inga gränser för vad min mamma kunde ha blivit om hon inte hade blivit min mamma. Det är åtminstone vad hon sa till mig under hela min barndom. Min pappa gick bort innan jag föddes, och jag var också skyldig till att hennes tidigare så strama maghud hade blivit så förstörd av bristningar under graviditeten att hon aldrig mer kunde visa sig naken för en man. Hon hade också fått ge upp någon form av utbildning och fick i stället jobba hårt som outbildad hemhjälp för att kunna försörja mig.

Hon tyckte aldrig att jag värdesatte henne tillräckligt mycket, och till och med den minsta klagan från min sida fick henne att tända till.

– Du tycker att livet är svårt? Då skulle du bara veta hur det var för mig när jag var barn och blev så fruktansvärt behandlad av min mamma. Du skulle aldrig ha överlevt den barndomen.

Varje gång slutade det med att jag bad om ursäkt och försökte övertyga henne om att hon var den bästa mamman i hela världen. Ändå blev hon aldrig nöjd.

Tog avstånd från henne

Det var inte förrän jag blev äldre som det gick upp för mig att min mamma faktiskt hade använt mig som en ursäkt för att inte ta ansvar för sitt eget liv. Det var ju inte mitt fel att hon kände sig lurad på det liv hon hade drömt om att få.

Hon kunde dock fortfarande inte stå ut med den minsta kritik av hennes förmåga som mamma, så det var omöjligt för mig att få henne att ta ansvar för någonting.
I stället tog jag med tiden avstånd från henne, hela tiden med ett löfte till mig själv att jag aldrig skulle bli som hon.

Efter att jag tagit mig igenom gymnasiet med höga betyg som min mamma tog åt sig all ära för, så gick jag målmedvetet in för att skapa en karriär för mig själv. Jag gifte mig och fick en tjänst som mellanchef i ett privat företag, och gjorde allt för att bevisa för mig själv att jag verkligen var min mammas diametrala motsats.

Så blev jag gravid, och trots att jag inte blev av med mina bristningar skulle jag aldrig drömma om att skylla det på min dotter. Från det ögonblick som Anna kom till världen handlade mitt liv om att tanka henne full med all den självkänsla som min mamma aldrig gett mig.

Föll aldrig in i självömkan

Det fick min mamma att tycka att jag svek henne. För efter att hon ju hade offrat hela sitt liv för mig, så borde jag ge henne mycket mer tid och uppmärksamhet i stället för att bara vara mamma till Anna. Jag avfärdade demonstrativt min mammas självömkande klagomål.

Inte ens när min man lämnade mig för någon annan när Anna var sju år föll jag in i självömkan. I stället bet jag ihop för att bevisa för min mamma hur man kan klara livet som ensamstående mamma med bravur. Likaså försäkrade jag Anna dagligen att hon var det bästa som någonsin hänt i mitt liv.

Anna bekräftade för mig att jag hade lyckats med vara min mammas raka motsats. Hon gav mig såväl små som stora kärleksförklaringar varje dag, la sina små armar om mig, pussade mig och kallade mig utan någon annans uppmaning för världens bästa mamma.

Mamma tyckte dock fortfarande att det var hon som förtjänat den titeln allra mest. För att vara säker på att jag aldrig skulle glömma att skicka blommor till henne på mors dag ringde hon till och med i förväg och påminde mig. Jag å andra sidan, blev glad och berörd när Anna själv kom ihåg det.

relationerKarin: Jag har blivit mamma till mina föräldrar

Insåg mitt totala nederlag

När Anna kom i puberteten började hon verka mer och mer irriterad på mig, som om allt jag sa och gjorde var fel. Hon himlade med ögonen när jag förvirrat frågade henne vad jag gjort för fel.

– Gå nu bara, sa hon morrande och knuffade bort mig när jag ville ge henne en kram och berätta hur mycket jag älskade henne.

Hon slog igen dörren nästan dagligen och förbjöd mig från att vara i hennes rum. Hennes avvisande sårade mig djupt. Hon visste dock att hon kunde berätta allt för mig, så att jag kunde hjälpa henne att lösa det som störde henne.

En dag, när hon åter bett mig att hålla mig undan, insisterade jag på att prata med henne. När jag öppnade dörren till hennes rum satt hon med armarna i kors på sängen och gav mig en rasande blick.

– Anna, sa jag. Vad är det som är fel?

– Att du inte förstår att hela mitt liv inte handlar om dig! skrek hon med tårarna sprutande.

Det kändes som att bli knivhuggen i ryggen.

– Om mig? avbröt jag henne. Hela mitt liv handlar faktiskt om dig. Om du tror att du har det svårt ska du bara veta hur jag hade det när jag var barn.

Så berättade jag för henne om hur hennes mormor hade behandlat mig och med arga, förolämpade tårar i ögonen anklagade jag Anna för att vara otacksam. Jag var ju för henne allt som min mamma aldrig hade varit för mig.

Först när jag lugnat ner mig insåg jag mitt totala nederlag. Trots mitt satta livsmål att vara min mammas totala motsats hade jag reagerat på min dotters kritik mot mig på exakt samma sätt som min mamma hade gjort.

Jag stängde dörren, satte mig i vardagsrummet och gömde mitt ansikte i händerna tills jag svalt stoltheten och tvingade mig själv att ta till mig min dotters kritik. Jag kände mig som ett fullständigt misslyckande som mamma. Men var det verkligen vad Anna menade?

En smärtsam insikt

Plötsligt gick det upp för mig att Anna knappt hade hunnit säga något alls innan jag hade exploderat i självförsvar. Jag torkade ögonen innan jag gick fram till henne och bad om ursäkt för att jag överreagerat, och sedan bad jag henne att fortsätta förklara för mig vad hon ville ha sagt.

Först då förstod jag att hon länge känt sig begränsad av att jag låtit allt i mitt liv kretsa kring henne. Hon behövde en mamma som hade ett eget liv, och inte bara levde genom henne.

Det var en smärtsam insikt att jag, trots alla mina ansträngningar att vara min mammas motsats, hade blivit precis som hon. När det kom till kritan hade jag också använt min dotter som spegel och måttstock för vad jag själv hade lyckats bättre med i mitt liv än min mamma gjort. Och precis som min mamma hade jag sökt min dotters eviga bekräftelse på min värde som världens bästa mamma.

Till skillnad från min egen mamma var jag dock redo att se mig själv i spegeln och erkänna att det alltid hade handlat mycket mer om mina behov än om min dotters. Vad Anna faktiskt behövde var en mamma som litade på att hon var tillräckligt bra precis som hon var. Från det ögonblicket satte jag helt andra mål för mig själv i livet: i stället för att fortsätta sträva efter att vara min mammas motsats, så skulle jag bara vara mig själv.

Behövde stärka min självkänsla

Först och främst krävde det att jag jobbade på att bygga upp den självkänsla jag aldrig fått av min mamma, som hon själv inte heller fått av sin mamma. I stället för att inbilla mig att jag kunde ge Anna självförtroende bara genom att göra allt tvärtom mot vad min egen mamma gjort, så fick jag lära mig att älska mig själv först och acceptera att jag inte heller var perfekt.

Det skulle visa sig vara ett hårt arbete, men med tiden skulle det visa sig vara värt det. För först när jag började tro på att jag själv faktiskt var tillräckligt bra, så blev jag också mamman som Anna behövde – och den som jag själv också ville vara. En mamma som vågade vara ärlig mot sig själv och erkänna sina fel och tillkortakommanden. Det var det allra bästa jag kunde göra för min dotter, för först då kunde jag verkligen lära henne detsamma.

I dag, när Anna har fyllt 18 år, känner min mamma sig fortfarande lurad på förstapriset som världens bästa mamma. Någon gång kommer hon att vara tvungen att erkänna för sig själv att det inte finns något sådant, och att hon bara lurar sig själv.

Tyvärr har jag för länge sedan gett upp hoppet om att försöka få henne att erkänna det.